Nyfikenhet, engagemang, vässad penna

Jag möter journalisten och författaren Thord Eriksson, 57, på ett fik på Söder i Stockholm. Han är uppvuxen i Köping och bor i dag i Enskede. Hans hustru, Gabriella Ahlström, har en bakgrund i journalistiken, skriver nu färdigt sin fjärde roman. Sonen Hannes, 23, pluggar journalistik och ska praktisera på DN. Sonen Olle, 21, går skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola.

Sedan fem år tillbaka ägnar Thord halva sin tid åt att vara chefredaktör för tidningen Biblioteksbladet. En papperstidning som utges fyra gånger om året av Svensk Biblioteksförening, med en webbplats som uppdateras varje dag. Andra delen av sin tid skriver han böcker.

Den senaste boken har den långa titeln: ”Det är något genant att vi från svensk sida fortsätter att ligga i bakkant här”: Sverige efter Afghanistans fall.

Oron sprider sig tidigt sommaren 2021 bland afghan er som jobbar på ambassaden i Kabul. Talibanerna är på offensiven. Andra länder förbereder sig att hjälpa afghaner att lämna landet. Inte Sverige. Nödvändiga beslut om evakuering fattas först sedan talibanerna gripit makten. Och hela räddningsinsatsen från svensk sida känns motvillig.

Boken har fått lysande recensioner:

”Stark reportagebok om sveket mot afghanerna”. Lars Linder i DN.

”Ett lysande reportage, en svidande kritik av svensk dubbelmoral” Yukiko Duke i PROpensionären.

Pierre Schori i Dagens ETC är kanske mest entusiastisk och skriver: ”Trots skillnader i tid, innehåll och stil går tankarna vid läsningen till författaren Emilie Zolas öppna brev J’accuse (1898) och PO Enquists dokumentärroman Legionärerna (1968)”.

Vad hoppas du att boken skall åstadkomma?

– Oavsett om man skriver en liten notis eller om man skriver en hel bok så hoppas man ju att folk ska läsa och reagera. Ja, jag har fått jättefina recensioner – och det hoppas man ju också på.

Jag ber Thord att berätta om sitt liv:

– Jag är yngst i en syskonskara på fyra syskon. Första åren i Västerås. Jag kom till Köping när jag var 5–6 år gammal. Pappa blev rekryteringschef på Volvo, tidigt 70-tal. Jag började på Elundskolan, som då var helt nybyggd. Vi lämnade Köping under några år och bodde i Morgongåva, en liten ort mellan Sala och Uppsala. Där jobbade pappa på ett företag som hette Aktiv-Fischer, som tillverkade snöskotrar, skördetröskor, och andra typer av jordbruksmaskiner. Pappa var sjökapten, som hade gått i land när jag föddes på 60-talet. Han gick till sjöss igen och familjen flyttade tillbaka till Köping. Mamma återgick då till personalföreningen som drev personalrestaurangen på Volvo.

Var du lycklig när ni flyttade tillbaka till Köping?

– Ja det var jag faktiskt. Det var lite känslan av att komma till en stor stad efter att ha bott på ett litet ställe. Det var väldigt roligt. Jag hamnade i en jättefin klass på S:t Olovskolan. Min lärare var Lars Sköld, en fantastisk lärare. Gick på samhällslinje på gymnasiet.

I slutet av första klass på gymnasiet hände något på Bärgslagsbladet.

– Då startade tidningen en ungdomssida som hette Jeunesse Doré, alltså Gyllene Ungdom. Tony Wallin var redaktör för sidan, han blev senare chefredaktör för ICA:s magasin Buffé. På denna ungdomssida började jag skriva. Skrev om konserter, recensioner från Folkets Park, intervjuade lokala popband. Jag minns att jag recenserade Thomas Ledin i Folkets Park och jag var med köpingsbandet Protectors i studion i Stockholm när de spelade in sin LP.

Fick du betalt?

– Ja, jag fick 75 kronor per recension. Jag var ingen storartad elev i skolan men duktig på att skriva. På Bärgslagsbladet fick jag ju träna mig att skriva. Min svensklärare på gymnasiet, Birgitta Lagerstedt, uppmuntrade mig, gav mig extra uppgifter. Det var värdefullt för mig.

Efter gymnasiet sökte Thord till Tollare folkhögskola i Saltsjö-Boo utanför Stockholm. Där fanns en medielinje och där kom Thord in.

– Vi bodde på skolan, där jag fick möta människor med olika erfarenheter, i olika åldrar, från hela landet. Det kändes häftigt att komma från Köping och att befinna mig i detta nya sammanhang i Stockholm. Att kunna ta bussen till stan, se riksdagshuset och börja förstå större sammanhang än Köping. Starka minnen från vintern 1986. När Palme mördades stod jag i mörkrummet. Man åkte in till stan, stämningen var tryckt. Blommorna på Sveavägen. Alla som samlades, kväll efter kväll.

Vad drömde du om när du gick medielinjen på Tollare Folkhögskola? Vilken typ av journalistik ville du syssla med?

– Jag hade inga särskilda drömmar. Jag tyckte om att fotografera. När det var dags för en praktikperiod sökte jag till ett videobolag. På den tiden ansågs videobolag vara top of the line. Videobolaget låg tekniskt långt fram men det var sövande trist som praktikplats för mig. Jag fick sitta och stoppa papper i videokassettkartonger.

Snart kände Thord att han måste ta sig därifrån.

– Videobolaget låg i Solna. På tunnelbanan därifrån klev jag av vid S:t Eriksplan, gick upp i stationshallen, slog upp telefonkatalogen i telefonkiosken och letade rätt på numret till tidningen Schlager, som just bytt namn till Slitz. Jag ringde och frågade om jag fick komma och praktisera.

Den legendariske nöjesjournalisten Håkan Lahger var chefredaktör. Det blev praktik, frilansavtal och sedan fast anställning. Sedan blev Thord tillfrågad om han ville bli redaktionschef på Nöjesguiden. Det ville han och stannade i två år, mellan 1989–1991. Sedan blev han frilans.

– Vid den här tidpunkten fanns ett antal tidningar som en frilansare kunde medarbeta i – Månadsjournalen, Click, Upp&Ner…

Thord pluggade ekonomisk historia och bestämde sig för att flytta till Paris. Han var då övertygad om att han aldrig skulle återvända till Sverige. Han förvarade sina möbler i ett garage bakom Brandalsund i Köping. Där stod även Thords fantastiskt fina Volvo Amazon i mint condition, som han köpt av en man i Eskilstuna.

– Min franska var obefintlig när jag flyttade ner. Jag läste en grundkurs i franska på Sorbonne, hade studielån och lärde mig en slags gatufranska som jag kunde ta mig fram på.

Thord köpte en fax och började skriva nöjesnyheter till Aftonbladet och allmänna nyheter till Idag, en sammanslagning av kvällstidningarna GT i Göteborg och Kvällsposten i Malmö. De båda tidningarna återtog efter några år sina ursprungliga, inarbetade varumärken. Han medverkade också i månadsmagasin.

Hur bodde du?

– Jag bodde på lite olika ställen. Jag bodde i Montmartre, vid Places des Abbes, i en jättefin lägenhet bredvid Place de la Republique.

Hemlängtan blev för stor och 1994 återvände Thord till Sverige. Thord var med och startade en tidning med amerikanska Wired som förebild. Den kom att heta Hallå, utkom en gång i månaden och Thord blev chefredaktör. Idén var att skildra det framväxande IT-samhället.

– Det gick inte så bra. Sju nummer utkom, sedan lades tidningen ner. Det blev frilansverksamhet igen. Alltifrån personporträtt i magasinet Café till artiklar i olika ämnen i Kvällsposten.

År 2000 fick Thord anställning som redaktör och reporter på Dagens Nyheters kulturredaktion, när Ingrid Elam var kulturchef. Hon hade tidigare varit kulturchef på kvällstidningen GT och morgontidningen Göteborgs-Posten, då Sveriges nästa största morgontidning.

– På DN:s kulturredaktion arbetade jag ett kvartal som reporter, ett kvartal som redaktionssekreterare. Som reporter arbetade jag mest med utvecklingstendenser i svenska och internationella medier. På DN fick man bonus till jul. Fastän jag inte varit anställd ett helt år fick jag 10 000 kronor extra på min decemberlön.

I början av 90-talet gick Dagens Nyheter flera miljoner back.

Jag tackade ja till att sluta mot 11 månadslöner i avgångsvederlag.

I slutet av 00-talet hoppade Thord in som vikarierande redaktör på nyhetsmagasinet Fokus under ett par års tid.

– Det var en väldigt rolig tid.

Thord började skriva i Dagens Samhälle, där Mats Edman då var chefredaktör. Ett gräv som blev mycket uppmärksammat, som också blev en bok, var Thords granskning av Carema-skandalen.

– Ja, detta gräv blev mycket uppmärksammat och så småningom skrev jag en bok med titeln ”Folk dör här: en pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid”, som handlade om mina erfarenheter av min egen pappa på äldreboende Köping och den påstådda Carema-skandalen. Privata Carema och Koppar­gården blev symbolen för allt som är dåligt inom äldreomsorgen. Jag jämförde hur min pappa hade det i den kommunala äldreomsorgen i Köping. Kunde konstatera att det inte var värre på Koppargården än i den kommunala äldreomsorgen.

De afghanska ensamkommande pojkarna väckte Thords stora engagemang under några år.

– Av en slump lärde jag känna en 17-årig afghansk pojke. Vi sitter på ett fik och han plockar fram en bunt papper och lägger framför mig. Då har han fått sina tre utvisningsbeslut. Han är alltså fortfarande minderårig och skall utvisas till Afghanistan. Jag tar hem pappren, läser på kvällen och tänker att detta måste gå att påverka. Migrationsverket hade gjort ett antagande att pojken hade ett manligt nätverk i Afghanistan som skulle ta emot honom när han blev utvisad. Det var bara ett antagande och ingenting man ledde i bevis. Min reaktion var att det här håller inte riktigt för att genomföra utvisning. Så jag började engagera mig och började titta på det här. Min reaktion påminner om många andra svenskars reaktioner som på samma sätt som jag har kommit i kontakt med unga asylsökande.

Allt detta ledde till att Thord skrev en bok om ensamkommande unga, svensk migrationspolitik och frivilliga krafters betydelse. Boken utkom 2019 och hade titeln ”Dom som stod kvar” Boken beskrevs som årets samhällsreportage i Expressen, som en av årets bästa fackböcker i Göteborgs-Posten. Fackförbundet Visions medlemmar gav Thord utmärkelsen Årets författare.

Hur ser en arbetsdag ut när du är inne i en bokskrivarperiod?

– Det är väldigt varierande. Det är tar tid, är ansträngande, att skriva böcker. Man skriver en ny text eller redigerar en tidigare text. Ingen annan kan göra det, bara du själv. Det finns en förläggare någonstans som väntar på ett manus. Du måste hela tiden piska dig själv för att komma vidare i ditt skrivprojekt. Ibland åker jag till vårt hus i Höganäs, låser in mig och skriver från morgon till kväll.

Har du haft några journalistiska förebilder?

– Jag gillar slitvargar. Min svåger Ulf Eneroth för att han alltid håller en hög lägsta nivå. Harald Gatu på Metallarbetaren och Niklas Orrenius på Dagens Nyheter.

Din självbild i några egenskaper?

– Tålmodig och envis. Ganska snäll men också kritisk.

Något du önskar att du hade haft mod att våga?

– Jag skrev min första bok när jag var 48 år gammal. Jag hade önskat att jag hade haft mod att skriva böcker tidigare. En brist på tilltro till min egen förmåga gjorde att det inte blev av. I bokskrivandet konfronteras du med dina brister och du inser vad du inte riktigt behärskar som skribent.

Vad gör du på din fritid?

– Läser, skriver, läser. Jag spelade tennis ett tag i 50-årsåldern. Extremt roligt. Jag var helt fokuserad och fixerad under en period. Jag slutade när pandemin kom. Jag tycker om att resa.

Ett resmål du längtar till men inte besökt?

– Jag skulle vilja resa till Patagonien. För att uppleva naturen och för att uppleva känslan att få förflytta sig så långt bort från Sverige som det bara går. Avlägsenheten tilltalar.

En frestelse du inte kan motstå?

– Som frilans har jag jättesvårt att motstå spännande förslag om olika uppdrag. Jag kan dumdristigt kasta mig in i uppdrag som lockar, som jag sedan kanske ångrar. Men det är detta som är tjusningen med att vara frilans. Det finns en laddning i frilanstillvaron.

Ett språk du önskat att du kunnat tala?

– Tyska. Min mamma kom från Tyskland men talade inte tyska med oss barn.

Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas – vad skulle du göra då?

– Försöka flyga utan hjälpmedel.

Thord Erikssons publicerade böcker

”Det är något genant att vi från svensk sida fortsätter att ligga i bakkant här”: Sverige efter Afghanistans fall

 ”Stark reportagebok…”
DN.

Folk dör här: en pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid

En bok om att åldras i Sverige, med koppling till Köping.

Dom som stod kvar

”Det är en omskakade reportagebok i nuet – och ett stenhårt dokument för framtiden.” 
Expressen

”De som inte vill något får bo på natthärbärge”

En reportagebok om hemlösa missbrukare.

Prata med pressen : handbok för intervjuade

En handbok med råd till tjänstemän i privat och offentlig sektor.