Porträttet: En intervju med Elizabeth Salomonsson

Elizabeth Salomonsson blev kommunalråd 1983 och har suttit kvar på posten sedan dess. Det är Sverigerekord. Under 35 år har hon varken blivit bortröstad eller haft en tanke på att kliva av.

– Att jag inte har klivit av själv är för att jag känner att det kommer nya saker hela tiden. Det finns hela tiden saker att utveckla. Även om det vissa dagar precis som på alla jobb går upp och ner. Men man ser att det finns möjligheter hela tiden, det finns saker att ta tag i. 

– Att jag inte blivit bortröstad kan ju inte jag svara på. Förhoppningsvis är det för att man tycker att det fungerar bra. Att vi tillsammans gör ett bra jobb.

Har du aldrig känt för att prova på Stockholm och riksdagen?

– Nej, det har liksom inte lockat. Jag har fått frågan många gånger. Men jag känner att här i kommunen är man mitt i smeten, mitt i verkligheten. Här träffar man ju människor ständigt. När vi tar beslut kan vi också följa dem och se hur de verkställs. Man är med hela tiden.

Orden uttalas över en fika på S­jömans konditori där Köpingssymboler syns överallt. Utsikten vetter mot rådhuset. På tv:n rullar reklamklipp från Tårtgeneralen och på fatet avnjuter Elizabeth en halva, en bakelse hon bjöd Stefan Löfven på under statsministerns besök i december.

Med tanke på rekordsejouren som kommunalråd får Elizabeth också lov att r­äknas som en symbol för staden. 

Ironiskt nog började hennes historia i Köping med att hon inte alls ville flytta dit. När Elizabeth var tio år fick hennes pappa Harald jobb som ombudsman på Fabriksarbetareförbundet, varpå hela familjen lämnade Gislaved.

– Det var hemskt. Fruktansvärt. Jag grät hela sommaren.

Du ville absolut inte flytta?

– Nej, det var ju hemskt alltså. Man fick lämna alla kompisar, släkt, farmor och farfar och allihopa. Men sen b­örjade skolan, då fick man ju nya kompisar. Så det var egentligen svårast för mamma innan hon fick arbete.

Politisk kometkarriär

I Köping exponerades hon mot politik genom föräldrarna. Mamma Karin var engagerad både fackligt och politiskt, och pappa Harald arbetade fackligt.

– Det var inte så att de medvetet pushade eller så. Det var mer omgivningen, ända från uppväxten har man hört engagerade människor omkring sig. Pappa och hans sex bröder hade alltid ganska intensiva diskussioner och jag var alltid intresserad av att sitta och lyssna.

1968, när studentrevolter härjade i Europa och politik var på tapeten, e­ngagerade sig Elizabeth i SSU.

– Då var det mycket internationellt. Vi jobbade med Latinamerika, där var det mycket oroligheter och diktaturer.

Hur kommer det sig att du valde att gå med i SSU?

– Det var självklart för mig att välja Socialdemokraterna och det är det fortfarande. Det handlar om solidaritet och rättvisa och att stå upp för de svaga, för mig lika självklart idag som då.

Elizabeth Salomonsson jobbade bland annat en sommar som hemsamarit, var au pair i England, studerade kommunalekonomi och fick anställning som redovisningskamrer hos Köpings kommun.

Samtidigt gjorde hon politisk kometkarriär. Vid valet ’76, 23 år gammal, blev hon föreslagen till kommunfullmäktige av Köpings SSU:are och kom in. Salomonsson tog plats i fritidsnämnden under en period, sedan skolstyrelsen, byggnadsnämnden och socialnämnden. Ibland samtidigt.

Att hantera så här många uppdrag, var det mest kul eller påfrestande?

– Jag har fått förmånen att på heltid ägna mig åt det som har varit mitt stora intresse: Att vara med att utforma, utveckla och förändra samhället. Om man inte tycker det är kul skulle man inte orka.

1983, efter sju år som folkvald, blev hon kommunalråd i Köping. Tre år senare blev Salomonsson också kommunstyrelsens ordförande. En position hon innehar än idag.

Olof Palme som förebild

Elizabeths två största förebilder inom politiken hade flera saker gemensamt. Båda var profilerade Socialdemokrater på riksnivå, och bådas liv slutade på ett tragiskt sätt:

Olof Palme och Anna Lindh.

– På mitt rum i rådhuset har jag en tavla med Olof Palme. När det känns extra tungt brukar jag titta på den och känna lite stöd och tröst, säger ­Salomonsson.

Vad är det du gillar hos Palme?

– Just det här med att visa solidaritet, att stå upp för de som har det svårt. Att kämpa och inte falla till föga för påtryckningar. Ta till exempel
Vietnamkriget när han tog ställning trots att USA blev sura. Vi måste våga visa vad vi tycker och tänker.

Elizabeth minns med sorg hur hon den första mars 1986 tog emot beskedet att statsministern var skjuten. Samma dag ställde Socialdemokraterna i Köping upp ett kondoleansbord i Folkets hus.

– Jag undrar om inte Ola Saaw (M) var en av de första som var där och skrev, det visar också styrka tycker jag, säger Elizabeth.

Salomonsson fick sedan äran att vara fanbärare på Olof Palmes begravning.

På lokal nivå ändrades varken
säkerhetstänktet eller rutinerna efter Palmemordet. Men som lokal toppolitiker har Salomonsson inte varit förskonad från angrepp.

Värst under hennes karriär har bråket om en kraftledning genom Köpings kommun varit.

– Det var mycket stridigheter.
Påhopp. Hungerstrejk utanför rådhuset. Vi fick däcken sönderskurna på vår bil och lite hotfulla telefonsamtal. Vi hade till och med polisbevakning på ett fullmäktige.

”Jag är nattmänniska”

I Porträttet avslutar vi alltid med ett par annorlunda frågor. Första frågan lyder: Den första timmen en vanlig dag, hur ser den ut för dig och vad gör du?

– Första timmen försöker jag vakna. Jag går upp och dricker vatten och kaffe. Kollar tidningen eller nätet eller både och. Sen är det duschen och på med kläder, borsta tänderna och iväg. Det är inte alltid jag har en hel timme på mig. Jag är inte den morgonpigga typen, jag är nattmänniska.

– Sen har jag svårt att äta frukost på morgonen så jag brukar ta med mig ett kokt ägg. Jag har alltid kokta ägg i kylskåpet.

Har du någon udda vana eller något du gör på grund av vidskeplighet?

– Vidskeplighet är det här med inga nycklar på bordet, gå inte under stegar. Tvi, tvi, tvi när en svart katt går över vägen, haha!

– Någon udda vana har jag säkert men kommer inte på det så här.

Om du bara fick säga en enda mening till väljarna inför valet, vad skulle du säga då?

– Var rädda om varandra.

Tidigare intervjuer i Porträttet:
Panagiotis Nikolaidis om ledarskap, läropengar och Grekland