Strömsholms slott

– Av de elva kungliga slotten är nog Strömsholm det som ligger vackrast till, säger Björn Persson Fält, som sedan 2017 guidat besökare genom slottets salar och numera ansvarar för visningsverksamheten.

Han visar slottet och berättar historia och historier, när Magazin24 kommer på besök.

Vägen till slottet slingrar sig genom ett öppet kulturlandskap där gamla ekar, beteshagar och vatten fortfarande sätter tonen. Den ljusa barockbyggnaden reser sig över omgivningen, men utan den monumentalitet som ofta präglar kungliga slott. Här råder ett ovanligt lugn. Från fönstren syns hästar beta i hagar som knappt förändrats  sedan 1700-talet.

Vad är det unika med Strömsholms slott?

– Kombinationen av slottet och den orörda naturen, svarar slottsguiden. Många kungliga slott har vuxit ihop med städerna, men här finns fortfarande landskapet kvar. Det gör att man nästan kan uppleva platsen som den såg ut för flera hundra år sedan.

Han pekar ut över hästhagarna.

– Tittar man på gamla gravyrer ser man att de betar på samma marker då som i dag. Den kontinuiteten är ganska speciell. Det mest unika med själva slottet är att det egentligen aldrig blir färdiginrett.

Kungliga slott brukar förknippas med prakt, perfektion och påkostade interiörer. Strömsholm berättar en annan historia.

Gustav Vasa hade låtit anlägga Vasaborgen och en avelsgård nära Kolbäcksåns utlopp i Mälaren. Änkedrottning Hedvig Eleonora lät riva borgen och uppföra Strömsholms slott på 1660-talet. Ambitionerna var höga. I Vasaborgens ställe ritade Nicodemus Tessin den äldre ett modernt barockslott. Samme arkitekt skapade samtidigt Drottningholm.

– Man kan säga att Strömsholm är en kusin till Drottningholm, säger Björn Persson Fält.

Byggnadsarbetena inleddes 1669. Soldater från Sörmlands regemente deltog i arbetet, samtidigt som byggmaterial transporterades hit från olika delar av landet. Kalksten fraktades från Gotland och mycket arbete samordnades från Stockholm. Tolv år senare stod byggnaden färdig. Eller nästan.

– Själva huset var klart 1681, men egentligen stod det bara som en tom låda. Den stora inredningen saknades och man kunde inte flytta in på det sätt som var tänkt. Förklaringen var lika enkel som tidlös – ekonomin.

Pengarna räckte inte till för att fullfölja de stora planerna, och det som från början var tänkt som provisorier blev kvar. Än i dag kan besökaren se de papperstapeter från slutet av 1700-talet som ursprungligen var en tillfällig lösning men aldrig ersattes.

– Slottet har mer en grund än en färdig inredning, säger Björn. Och det är just det som gör att slottet känns annorlunda.

Han stannar upp ett ögonblick och ser sig omkring.

– Jag är förstås partisk, men jag tycker faktiskt att det finns en hemtrevnad här. Hade allt blivit färdigt som på Drottningholm hade det varit betydligt mörkare och mer överdådigt. Nu känns rummen öppna och luftiga. Det är nästan som om slottet bjuder in besökaren i stället för att imponera på honom.

Om byggnaden berättar om stormaktstidens ambitioner är det människorna som ger Strömsholm liv. För Björn Persson Fält finns det ingen epok som är mer fascinerande än slutet av 1700-talet, då Gustav III och drottning Sofia Magdalena satte sin prägel på slottet.

– Det är alltid tacksamt att berätta om Gustav III, säger han. Det är då den nedre drottningvåningen inreds och slottet börjar användas på riktigt.

Nästan hundra år hade gått sedan byggnaden stod färdig. Först nu började de tomma salarna fyllas med möbler, konst och människor. Sofia Magdalena fick Strömsholm som bröllopsgåva, medan Gustav III själv gärna vistades här.

– Kungen hade ett starkt natursvärmeri, vilket låg helt i tiden. Här fanns lugnet och landskapet som passade de idealen.

För en guide är Gustav III tid också tacksam av ett annat skäl. Hovet skrev. Brev, dagböcker och anteckningar ger en ovanligt levande bild av vardagen bakom den kungliga fasaden.

– Man får ofta bilden av att Gustav III hov bara bestod av glans, kultur och festligheter. Men här kan man också se att de gnällde ganska mycket.

När hovet anlände till Strömsholm på sensommaren eller hösten kunde regnet hålla dem inomhus i dagar. Slottet, som redan från början upplevdes som litet, blev snabbt trångt.

– Det var unga människor som levde tätt tillsammans. Man trampade varandra på tårna och blev mer och mer irriterade. Till slut satt de mest och tittade på varandra och längtade därifrån.

Just de berättelserna tycker Björn om.

– Det levandegör historien. Man inser att de var människor precis som vi, med dåligt humör, konflikter och långa regniga dagar.

I dag är stämningen betydligt lugnare. Under sommaren visas slottet dagligen för allmänheten och året runt kan grupper boka guidningar. Konserter och andra kulturarrangemang fyller ibland salarna, samtidigt som slottet fortfarande står till kungens förfogande.

– Den möjligheten finns alltid, men det blir mest sporadiska besök. För den kungliga representationen ligger Stockholms slott och Drottningholm närmare till hands.

Och så finns förstås frågan som varje guide får innan en visning av ett slott är slut.

– Nej, jag tror inte på spöken, svarar Björn och skrattar. Men historier kring spöken på slottet finns förstås.

En av de mest spridda handlar om ett tornrum där officerare under Arméns ridskolas tid upplevde märkliga händelser. En annan har en tydlig koppling till Kungsör.

För några år sedan deltog en ung man i en guidning. Innan gruppen gick in stod han länge och tittade mot ett av tornfönstren. Inne i Rikssalen gick han sedan rakt fram till ett porträtt.

– Vem är det där? frågade han.

Mannen på tavlan var Per Frestare, Karl XI livknekt och förtroendeman på Strömsholm och Kungsör. Han övervakade bygget av Kung Karls kyrka, där han också ligger begravd sedan 1716.

– Då sa besökaren att det var exakt den mannen han hade sett titta ut genom tornfönstret.

Björn rycker lite på axlarna och ler.

– Jag vet inte vad han såg. Men det är en bra historia.

På Strömsholms slott samsas dokumenterad historia med sägner och muntliga berättelser. Slottet bär inte bara spår av kungar och drottningar, utan också av guider, besökare och människor som, generation efter generation, fortsatt att fylla de gamla salarna med nya upplevelser och berättelser.