Det blir allt svårare att ta stora beslut

Det verkar som mer regel än undantag att folk kan lita på sin magkänsla än att inte känna den i över huvud taget. Människor säger att det går på magkänslan och att den så ofta stämmer.

Men ärligt talat så har jag aldrig riktigt förstått mig på det. Min mage säger inte mer än att den är hungrig, gör ont eller nej tack jag är mätt nu. Inte att ditten eller datten är det bästa beslutet.

Det blir allt svårare att ta stora beslut för jag vet inte vad jag ska gå på, eftersom att det inte verkar som att magkänslan existerar inom mig som andra beskriver den. Ibland önskar jag att jag hade förmågan att ta mig en titt på parallella universum för att veta vad vissa beslut kommer resultera i och hur det skulle påverka framtiden, ni vet, som i en film.

Jag antar att det kommer perioder i livet som gör att det mesta känns ganska oklart, svårt och komplext. De så kallade livskriserna. Kanske är jag precis mitt i en just nu, för det verkar som att jag varken vet ut eller in, och mitt vanligaste svar på frågor som berör mitt liv är “jag vet inte”.

På otäckt många sätt känns det som att jag befinner mig i precis samma situation nu som för sex år sedan. jag sa upp mig från jobbet och kände mig väldigt vilsen i allmänhet.

Tänk om det vore så att jag kunde ta tillbaka självkänslan som den tioåriga jag hade. Som med den största självsäkerheten kunde säga vad jag ska bli när jag blir stor.

Tänk om mitt tioåriga jag visste att jag skulle känna att jag hade precis samma livskris vid slutet på mina 28 år som vid slutet på mina 22 år. Vad hade lilla jag gett för råd tro?

Kanske är det precis det som vi borde göra när det känns snudd på total hopplöshet – kolla inåt, hitta barnet i oss och fråga vad som är bäst. Kan det vara det som verkligen innebär att hitta magkänslan till och med?

Beroende på situation såklart, men kanske finns svaren hos våra yngre jag, där oskuldsfullheten och visdomen från barndomen kan kasta ljust över de mörkaste stunderna i vuxenlivet.

Men trots att jag försöker komma på vad lilla jag ville bli som vuxen så kommer jag inte ihåg. Det var kanske aldrig realistiska exempel på yrken jag skrev i “Mina vänner” böckerna, ni vet den boken som fanns i varje barnrum på början på 2000 talet, där alla ens vänner fick svara på frågor som ens hårfärg, bästa film jag sett, vad man drömmer om, och vad man ville jobba med som stor.

Om någon har en sådan kvar hemma som jag skrev i, snälla skicka en bild på mitt svar på den sistnämnda frågan.

I mitt huvud skulle allt vara lite mer klart när jag närmar mig 30 strecket. Men kanske får jag lita på att 40 det nya 30 så kan jag köra på i dimman i drygt tio år till utan att riktigt veta vad jag vill.

I brist på annat, så kanske får jag får ta mig an rollen som den offentliga talespersonen för alla oss som saknar en stark magkänsla, så hör jag av mig när jag hittat den.