Wellness roastas, roast kan vara hur bra som helst!

I många års tid nu har träning och äta nyttigt varit ett av mina största intressen, ett stundtals extremt hälsofokus när jag släpat egen frukost (fröer, frukter och kryddor till gröten) till sommarstugan eller krigat i mig en halv burk naturell kvarg på eftermiddagen. Det har handlat om att pricka in proteinsyntesen optimalt. Disciplin på många fronter. Om att periodisera träningen.

Det har blivit många timmar på core-mattan, väldigt många timmar på gymmet. Och man mår ju bra av det, i kropp och oftast i själ. Om inte annat när man vid 35 läser 19 på metabolisk ålder på gymmets avancerade våg. Men det är ett jäkla slit. Redan förra sommaren började det ta emot för egen del, och i år har det blivit ännu värre. Vetskapen om att ett tungt gympass väntar har helt enkelt blivit för tråkigt.

Träningshystering slog till som en kombination av att mota hypokondri och en prematur 30-årskris. I övrigt hade jag en helt vanlig svennebanan-bakgrund när det kommer till träning med uppväxt i lagbollsspel och makliga löprundor i Nibbleskogen, och i bästa fall och fiskpinnar med pulvermos (i bästa fall med upptinad grönsaksblandning) på middagsbordet under 90-talets halvfabrikat-era.

Och ungefär, när jag börjar förlika mig som mest med tanken om att det ska vara gött att leva läser jag krönikören Katarina Muhr som i flera texter med bestämdhet (och lättnad?) slår fast att wellness-trenden är ute och att bed rotting och goblin mode är påväg in: köttkonsumtionen ökar, rökning bland unga ökar. Enligt statistiken. Linser och bönor och räkna kalorier är på väg ut. Utan att ens ha vetat om det har jag alltså följt strömmen. Jag är inne!

Sen måste jag för protokollet tillägga samhällsnyttan med att ta hand om sin kropp så bra man bara förmår, men det är intressant att människor numera väljer att prioritera inre hälsa. Vad nu inre hälsa innebär: kroppen, själen eller både och? Personligen mår jag lika bra nu som för ett år sedan.

Något annat som varit ute i många år är roast, det är knappast förvånande att ni inte minns men det var ett stort populärkulturellt inslag för femton år sedan. Det går i korthet ut på att en – företrädelsevis känd – person blir offentligt nedgjord och bjuder på det. Det föll i glömska i alla fall hos mig, det sista jag kan erinra mig var en trailer för där någon känd person (säkert Glenn Hysén) skulle roastas av hela komikergänget med namn som Petra Mede, Henrik Schyffert, Hasse Brontén med flera (som konstigt nog verkar förbli konstant inne?).

På tal om komiker har jag förövrigt varit på stand up en gång, det var faktiskt kul men kanske främst för de ytterst högljudda kollegia skratten från de övriga komikerna i baren intill som antingen inväntade sin tur på scenen eller hade kört sitt nummer. Komiker har väl roligare än gemene man och kvinna, eller så ingår det ljudliga barmhärtighetsskrattet i den gemensamma taktiken innan giget.

I vilket fall, tillbaka till roast. Roast – som varit lika ute som wellness varit inne – men när det dök upp en ny special på Netflix för någon vecka sedan blev det en perfekt storm med mitt nyvunna (och eskalerande) NFL-intresse: Tom Brady skulle roastas i tre timmar i The Forum, Los Angeles. Världens bästa quarterback (positionernas position i amerikansk idrott), sjufaldig Super Bowl-vinnare och allmän superkändis. En av USAs mest kända människor skulle bjussa och sågas av andra kända amerikaner. Sen är ju grejen med roast att även den som roastar blir roastad, så ger man sig in i leken får man leka tåla. Vilket bland annat Kim Kardashian fick erfara.

När jag satt i soffan slog det mig att utöver hur otroliga amerikaner är på scen (spelar tydligen ingen roll om det är en Tight End på 120 kg muskler eller en Kevin Hart) även hur otroligt bra roast kan vara. Därefter på hur osugen jag var på att träna dagen efter och hur gött det ska vara att leva. Jag hällde upp en cognac till, hämtade en bytta glass och kollade klart. Bästa jag har sett i år! Bäst på 20-talet!

Kommer säkert fuska lite på gymmet, om inte annat för hypokondrin. Kommer nog inte släpa med mig chiafrön och nyponpulver på semestern. Och ni kan med gott samvete fira Köpingsfesten i dagarna tre, då är ni i takt med samtiden. Gå ut ordentligt, så är ni inne!