Allt jag äger är min sorg

När jag tittar igenom våra sista sms-konversationer går det inte att hålla tillbaka tårarna.

Dagen innan han åkte till akuten på grund av svårigheter med att andas skrev han: ”Hej Sara! Hur mår du idag? Vill du titta på Stranger things?”. Jag svarade ”Hej. Det är ok. Det gör jag gärna. Passar det nu?” Det sista han skickade var sedan en hjärtemojis.

Vi hann nästan se klart den sista säsongen och som vi njöt! Tre dagar innan Andreas dog fick han ett hjärtstillestånd på sjukhuset och var död i fem minuter men nattsjuksköterskorna och avdelningsläkaren lyckades återuppliva honom.

Dagen efter och trots utmattningen av nattens hjärtstopp och det faktum att varje bokstav gjorde ont att formulera lyckades Andreas säga hejdå till tjugosju personer.

Alla vänner som han bad oss ringa släppte allt de höll på med och skyndade till sjukhuset. Några avsked skedde på grund av distansen via facetime. De två saker som han upprepade till alla var: mötet med dig har lämnat ett avtryck i mig och det andra var ´jag älskar dig´. När allt oviktigt och oväsentligt skalas av i livet kommer allt tillbaka till en enda sak: relationer.

Trots att vi alla någon gång kommer få möta död och sorg är något som vi pratar alldeles för lite om. Jag känner igen mig i C.S Lewis komplexa beskrivningar av sörjandet och upptäckten att de man möter kan känna sig besvärade. De försöker bestämma sig om de ska säga någonting om det eller inte. Han skriver:

Jag avskyr om de gör det, men också om de inte gör det!

Ibland talar man om att gå igenom en sorgeprocess men det handlar nog snarare om att man lär sig att leva med den. Här kan livets vardagssysslor ha en positiv inverkan på sorgen eftersom den tvingar oss att fortsätta varken vi vill eller inte.

Vissa människor blir på något sätt sammansvetsade med vårt eget hjärta och själ. Men när de dör går man sönder eftersom det känns som att säga hej då till sig själv och livet som vi en gång kände det. Vilket man på ett sätt gör eftersom allt vi är ständigt formas av de människor som vi möter och älskar.

Därför äger vi aldrig våra personligheter helt och fullt. Och hur kände vi då livet? Kanske endast genom våra tårar. I predikaren står det att: Det är bättre att gå till ett sorgehus än till ett festställe och att sörja är bättre än att skratta för ett nedstämt ansikte gör gott för hjärtat. Vilket kan tolkas som att människan mår bra av att sörja öppet.

Hur kan vi då försonas med det outhärdliga och med det obegripliga? Kanske genom att dela varandras sorg, berättelser och minnen. Genom att skrika ut i en majestätisk klagopsalm, gråta i sommarnatten tills alla tårar är slut och invänta en ny dag som kanske blir lite mindre outhärdlig.

Det enda jag vet är att kärleken förändrar oss för alltid om vi tillåter den. Kanske hela livet är ett öppet sår, en födslovärk, ett försök att bli hel igen?

Ylva Eggehorn fångar det nog näst i denna dikt:

Min bön idag
är att dagen ska närma sig
med ett ljus som gör att jag orkar se.
Ingen särskild riktning.

Varje nu lodar ner i ett längesedan
som är alldeles för djupt.
Värld störta inte ner.
Håll mig kvar här.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.