Lärare, men hur länge till?

Jag har just läst artikeln om utbildningschefen Thomas Karlsson och slår mej för pannan. Jag tror inte att Thomas Karlsson befinner sej i verkligheten. Målen han rabblar upp är:
• Öka kvaliteten i undervisningen
• Säkerställa att våra barn och elever känner sig trygga i våra verksamheter
• Stärka barn- och elevhälsoarbetet
• Säkerställa att måltidssituationen för våra elever håller en hög kvalitet
• Säkerställa kompetensförsörjningen i våra verksamheter

Min första fundering är om Thomas Karlsson läst Skolverkets senaste undersökning av Nibbleskolan här i Köping? Rektor är sågad vid fotknölarna på alla punkter. Personalen har försökt att få hjälp och stöd men inget intresse har visats.

Våld och fula ord är något personalen på Nibbleskolan möts av dagligen. Hur gör Thomas Karlsson för att detta skall upphöra? Varken barn eller personal känner sej trygga i dagsläget.
Den så kallade klimatsmarta maten har gjort att ett stort antal elever sitter med tomma tallrikar dag efter dag. Ni kan ju själva tänka er hur skoldagen blir för den elev som inte äter.

Thomas Karlsson vill öka kvaliteten i undervisningen. Hur tänker han göra det? Under de sista två åren så har det på Nibbleskolan slutat nitton stycken ur personalen, både lärare och fritidspersonal. Av de sökande till dessa tjänster med adekvat utbildning så kan man räkna dessa på en hand.

Det är svårt att locka utbildade till skolans och fritids värld då det inte finns något att locka med längre. Man kan inte stoltsera med en bra arbetsmiljö, man kan inte locka med en hög lön, man kan inte locka med tillräcklig planeringstid, man kan inte locka med chans till fortbildning.

Läraryrket är inte längre något statusyrke. Det påvisar även urvalet av vikarier som sätts in då ordinarie personal frånvarande. Att sätta in en outbildad person som helst sitter med sin mobil eller en person som inte kan det svenska språket säger ganska mycket om synen på skolan och dess arbete.

”En av de bästa skolkommunerna i Sverige 2020-2024” står det också i artikeln och denna mening fick mej att dra på smilbanden. Mest av ironi. Jag befinner mej i skolans värld och jag känner en djup oro för hur det ska bli. Vi flaggar för barn som vi är oroliga för men inget händer. Vi ber om hjälp men hjälpen uteblir. Thomas Karlsson kanske skulle bege sej ut i verkligheten och se hur det står till med skolan idag. Då kanske vi skulle kunna få honom att förstå. Innan det är för sent.

//Lärare, men hur länge till?