Daniel hade änglavakt vid våldsamma kollisionen

Måndagen den 2 februari var som vilken annan start på arbetsveckan. Daniel var uppe med tuppen, åkte från hemmet i Nalbesta i Munktorp och var dessutom tidig till jobbet i Karlskoga.

Färden gick utan problem när han satt i bilen på E18 i höjd med Vintrosa utanför Örebro. Allt var som vanligt – tills det inte var det.

Daniel körde i vänster körfält på 2+1-vägen och blinkade för att köra över till höger. Längre fram såg han en timmerbil som han vid första anblick trodde var i rörelse. Lastbilen hade dock fått punktering och stod stilla, delvis i höger körfält.

När Daniel insåg att timmerbilen var stillastående var det för sent. Den våldsamma krocken mellan hans personbil och den betydligt större timmerbilens släp var ett faktum.

– Det smällde till och jag minns allting. Jag var vaken hela tiden. Lastbilschauffören ringde 112 och han kunde även öppna min förardörr.

Vad kände du där och då?

– Shit! Vad fan hände?

– Men jag kände mig ändå ganska pigg, sjukt nog. Jag såg visserligen att tummen låg i handflatan, att jag var blodig och grusig efter allt glas. Sen var käken, läpparna och tänderna lite ömma. När jag tittade ner såg jag att knät var en decimeter högre upp än lårbenet, men eftersom jag var i chock kände jag ingen smärta. Jag är tacksam för att kroppen reagerar så i en sån situation.

Daniels bil blev mestadels skrot efter den våldsamma kraschen, men förarsidan förblev någorlunda intakt. Det räddade troligen hans liv.

Räddningspersonal kom snabbt till olycksplatsen. Räddningstjänsten klippte loss förardörren och Daniel kunde flyttas till en bår. Sen var det en snabb transport till akuten vid Universitetssjukhuset i Örebro.

– Jag kände mig lugn under hela transporten och kunde skämta med ambulanssjukvårdarna. De var fantastiska. Framme vid akuten så blev jag snabbt röntgad. Efter det fick jag min telefon och kunde ringa min sambo Sandra. Det var ett jobbigt samtal, men eftersom jag ringde själv så kände hon ett större lugn kring det hela.

Daniels skador var omfattande, men inte livshotande. Ena lårbenet hade frakturer på två ställen ovanför knät, höftbenet hade en fraktur, en spricka hittades i vänster handled och ligamentet i en tumme var av vilket krävde operation. Båda händerna gipsades. För att nämna några av skadorna.

Daniel var mörbultad, i smärta och kunde inte röra sig. Flera operationer väntade. Men han var vid liv.

– Läkarna hade en hel del av mig att pussla ihop, skrattar Daniel som nu kommit till freds med den traumatiska upplevelsen.

– Jag hade tur. Jag körde in i ett fullastat timmersläp i säkert 100 km/h och kraften var så stor att släpets bakaxel böjdes.

Änglavakt brukar nämnas vid såna här olyckor. Hade du det?

– Ja, jag tror att jag har förbrukat många års tur. Sen är jag otroligt tacksam för att jag åkte ensam i bilen. Hade någon suttit i passagerarsätet… Nej, jag vill inte ens tänka tanken.

Sjukhusvistelsen blev lång, men för varje dag läkte kroppen mer och mer. Den 11 februari, nio dagar senare, kunde Daniel sitta upp själv för första gången sen olyckan.

– Bara det kändes som ett stort framsteg, trots att jag nästan svimmade när jag satt upp. Kroppen hade tagit enormt med stryk, både vid olyckan och efter operationerna.

Daniel spenderade en och en halv vecka på sjukhuset i Örebro innan han transporterades vidare till sjukhuset i Västerås. Den 12 februari flyttade han in på ortopedklinikens rehabenhet och där spenderade han den närmaste månaden.

– Den 12 mars kom jag hem. Då hade snön försvunnit och jag hade inte träffat våra tre hundar sen olyckan. Sandra kom på besök varje dag i Västerås och ibland var barnen också med. Det var min absoluta höjdpunkt innan jag fick komma hem.

– Jag grät när hundarna hälsade på mig. Hela den här upplevelsen har gjort mig blödigare, men det är inte så konstigt. Min kära sambo Sandra har varit en klippa genom allt. Hon fick ta oerhört mycket ansvar och har hållit andra uppdaterade kring hur jag mår. Hon är fantastisk på alla sätt och vis.

Daniel hoppar idag på kryckor, men har fått lite större frihet i vardagen. Nu kan han rasta hundarna på gården i Nalbesta.

– Jag känner mig bra. Det är otroligt många människor runtomkring som ställer upp och finns där för en. Det är grymt. Jag är så tacksam, säger en känslosam Daniel.

Kroppen är dock långt från återställd. Det återstår fortfarande en lång tid av rehabilitering och återbesök på sjukhuset i Västerås.

– Jag har mina övningar som ska göras varje dag. Flytta vikt från höger till vänster, till exempel. Det gör jag automatiskt när jag står och lagar mat. Bara att kunna laga mat själv är jättetrevligt. Det är små framsteg som gäller.

Daniel var fullt frisk innan olyckan. Att nu behöva börja om från noll igen beskriver han som en jobbig, men nödvändig resa. Det kommer att ta den tid det tar, helt enkelt.

– Det är väldigt mycket saker som man tidigare har tagit för givet. I början fick jag ringa på en klocka för att en sköterska skulle flytta en kudde två centimeter. Att sätta sig upp, att gå på toaletten och att ta en dusch blev något mycket större än tidigare.

– Nu är jag så pass pigg att jag vill göra olika saker, men det är inte alltid det går utan att jag har mina kryckor i händerna. Allting har blivit annorlunda. Hela livet. Inte bara för mig utan för alla andra runtomkring.

Daniel är i nuläget sjukskriven till i början av augusti. När han kan återgå till ett mer normalt liv och sen börja arbeta igen går dock inte att svara på.

– Det är dag för dag som gäller. Sjukvården har sagt att jag kommer att bli fullt återställd, men i deras värld är det att kunna gå, stå och hantera sig själv. Jag villl kunna klättra och klänga i byggställningar, bära och kånka på saker. Som jag gjort hela mitt arbetsliv. Det kommer jag inte vara redo för i augusti. Samtidigt känner jag ett stort lugn över jobbet. De har en plats åt mig och den kommer finnas kvar när jag så småningom kommer tillbaka. Det känns skönt, men är det så att jag inte kan jobba som förut så får jag hitta något annat. Det är inget jag ska stressa upp mig för just nu.

Daniels tålamod kommer att prövas under rehabiliteringen när viljan stundtals kan vara större än vad kroppen klarar av. En sak han klarar av nu är att köra bil själv.

– Jag var lite orolig eftersom det var en manuell bil, men det gick bra. Det var den 23 april och sen dess har jag fått större frihet. Det är ett av de små framstegen som gör det lättare att hantera varje dag.

Vad har hela den här upplevelsen gett och lärt dig?

– Ta inget för givet. För mig höll det på att ta slut. Det var riktigt nära. Det gäller att uppskatta och vårda det man har. Varje dag.

Daniel har de senaste månaderna fått träffa en hel del läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. Han vill rikta ett stort tack till samtliga.

– Jag har fått den bästa vården jag kan tänka mig. Det skälls mycket på sjukvården, men när det väl behövs så är de hundraprocentiga. Jag har blivit otroligt bra omhändertagen.

Daniel avslutar:

– Idag kan jag stå upp. Huvudet är klart. Och jag lever. Jag har ännu en sommar att se fram emot och kan gå över till grannen för morgonkaffe. Livet går vidare, steg för steg.