”Varje utflyttad kan bli en lycklig hemvändare”

Nu har det gått 10 år sedan jag flyttade tillbaka till min barndomsstad, Köping, där jag bodde mellan 6 och 12 års ålder. Köping i Västmanlands landskap, Västerås stift, belägen vid Mälarens västligaste del.

En livsförändring i Stockholm 2014 tvingade mig att välja var jag ville bo. Bo kvar i Stockholm eller flytta till Göteborg?

Det blev Köping, den lilla staden med de goda tågförbindelserna till Stockholm och Göteborg; ett tåg i timmen (nästan) åt båda hållen. Dessa två stora städer där jag bott i, över 20 år i vardera, där jag har många vänner – men framför allt två döttrar med familjer.

♥

Jag hade en lycklig barndom i Köping, på Odensvivägen, i stadsdelen Nyckelberget. Först bodde vi på Odensvivägen 4 B, en tvåa på tredje våningen. På gården fanns en länga, i dag djurklinik, där jag gick första och andra klass för fröken Mary Söderberg. En klassisk lärarinna av den gamla stammen, själv utan familj och egna barn. Vi elever var hennes barn. Hon såg till att vi alla kunde läsa, skriva, räkna efter andra klass.

I dag vet vi att alldeles för många elever går ut nionde klass utan att kunna läsa, skriva och räkna tillräckligt bra. När jag gick i skolan hade vi skrivstil, diktamensskrivning, högläsning, betyg från första klass – också i uppförande och ordning. Jag minns en kille i klassen som inte hade ”läshuvud” (som man sade på den tiden). Men han var stolt över sina två stora A – i uppförande och ordning.

När jag skulle börja tredje klass flyttade vi längre bort på samma gata, till en trea på Odensvivägen 10. Där fick jag som familjens enda barn ett eget rum. Det var stort för mig, där och då.

Tredje till sjätte klass gick jag i Scheeleskolan. Där fick jag Kerstin Bengtsson som fröken, som senare flyttade till England. De flesta av mina klasskamrater från första och andra klass fanns med i min klass också på Scheeleskolan, där rektorn då hette Rune Andersson.

Mats Sundh och Bo Hedin var mina bästa kompisar. Leif och Max Hedenström var andra klasskamrater jag minns med värme. Leif Larsson var längste pojken, Kristina Gladh den duktigaste flickan. Tre i klassen hette Britt-Marie. Två var tvillingar – Kerstin och Barbra Stummel. Ilme Söödi var jag lite kär i. Det fick hon aldrig veta.

♥

Mycket tid tillbringades på Sandplan intill Nyckelberget. På sommaren spelade vi fotboll. På vintern var planen spolad. Vi åkte skridskor och spelade bandy. När det fattades mjölk till middagen, färdig att serveras, kunde min mamma be mig kila ner och köpa en liter mjölk på Ohlssons livs.

Det kunde ta en timme för mig att komma tillbaka. Jag var ju tvungen att kolla om det fanns några kompisar på Sandplan, som jag kunde spela fotboll med en liten stund…

Min polska mamma var hemmafru tills jag började skolan. Hon talade polska med mig. Jag har aldrig haft hemspråksundervisning, men talar en god vardagspolska i dag. Att ha sina rötter i två kulturer och ett extra språk på köpet är en gåva.

Köpings IS var laget i mitt hjärta. I min barndom låg fotbollslaget i division 2, det som i dag kallas SuperEttan. Som bäst kom KIS femma i serien, om jag minns rätt. Bandylaget KIS låg i Allsvenskan, men åkte lite upp och ner i divisionerna. I Allsvenskan ena året, en division lägre nästa år – och sedan tillbaka igen.

Den store idolen, sommar som vinter, var Leif Eriksson – som senare blev svensk mästare i fotboll i Djurgården och svensk mästare i bandy i Sirius.

Han hade också fantastiska proffsår i Frankrike, där han utsågs till franska ligans bäste utländske spelare.

Jag träffade aldrig Leif som barn i Köping. Efter min återflytt till min barndomsstad för tio år sedan träffade jag Leif i ett föreningssammanhang.

Det var lika stort (nästan) som att möta Jesus. Han är en de närmare 100 lokala profiler jag porträtterat de senaste två åren. (Läs här)

♥

Jag lever i dag ett lyckligt liv i min barndomsstad. Hade tur som fick en våning i ett gammalt 1800-talshus vid Stora torget. Har glädjen att lokalt medarbeta i Magazin24, en prenumerationsfri tidning som når alla brevlådor i Västra Mälardalen – och inga betalväggar på nätet.

Kan utnyttja alla pennor i min verktygslåda i den lokala journalistikens tjänst: nyhetspennan, reportagepennan, porträttpennan, grävpennan och den opinionsbildande pennan. Ibland skriver jag ensam hemma. Ibland på redaktionen, i varm gemenskap och med många skratt. All undersökande journalistik i samarbete med Marie Selling Achrén; en grävarduo i professionell symbios, med kompletterande kompetenser.

När jag flyttade till Köping för tio år sedan kände jag några gamla klasskamrater. I dag känner jag ”halva stan”. Föreningsliv, sällskapsliv, en ”översocial personllghet” – allt detta bidrar om man vill bygga nätverk och vänskapsband. Jag ääälskar människor; vill lyssna på alla, samtala med alla.

Jag gick sällan på frackmiddagar under mina år i Stockholm och Göteborg. I Köping är det frackmiddag, i något sammanhang, varje månad. Otroooligt. Vem trodde det i en klassisk arbetarstad?

♥

När jag skall beskriva Köping för vänner i Stockholm och Göteborg brukar jag säga:

KÖPING

Småstadens charm

Storstadens möjligheter

Nära mellan människor, nära till jobbet, nära till skolan, nära till vattnet, nära till skogen. Mycket finns lokalt – från shopping, restaurangliv, kulturliv, idrottsliv. Köping Stars ligger i SBL, högsta division inom basket. Köpings damer var i SM-final i pingis. IKW/Köping BK ligger i elitserien i bowling.

Men – vill jag ha ett större utbud inom shopping, kulturliv, nöjesliv, restaurangliv, idrott på högsta elitnivå inom våra käraste lagidrotter finns Västerås 18 minuter bort med tåg. Eller 28 minuter med tåg till Örebro. Vill jag ha mera Extra Allt ligger Stockholm en dryg timme bort med tåget.

En av mina roliga frivilliga ”uppdrag” är att vara etableringslots åt folk som flyttar till Köping. Kommer man från andra länder möts man av professionella etableringslotsar. Men även en svensk, ny i Köping, kan behöva en etableringslots för att ”komma in sig” i vår lilla stad. Det är inte alltid lätt att komma utifrån och bli socialt accepterad.

Själv betraktas jag inte som utböling utan som hemvändare. Det är nästan lite fint att vara hemvändare, en egen status.

Köping, Arboga, Kungsör är tre mindre kommuner, nära varandra och med lite olika profil. Närheten till allt har de gemensamt. Drömmen om Villa, Volvo, Vovve kan många fler uppfylla i den lilla staden, där priserna på villor är mycket lägre än i större städer.

Köping, Arboga och Kungsör är bra på samarbete och samverkan och har som alla mindre kommuner behov av fler skattebetalare – och fruktar en demografisk utveckling där allt fler blir äldre och allt färre jobbar och betalar skatt.

Jag känner hemvändare i alla våra tre städer i Västra Mälardalen. Alla trivs, ingen ångrar sig. Om jag fick bestämma så skulle marknadsföring mot utflyttade köpingsbor, arbogabor och kungsörare få extra prioritet. Nostalgins kraft är stor – och att locka någon att flytta hem är lättare än att locka någon utan tidigare hemkänsla på den lokala orten.

Varje utflyttad kan bli en lycklig hemvändare.

Som jag.