När sociala media blir asociala

Det senaste decenniet har vårt beroende, för man kan nog i dagsläget säga beroende, av sociala media ökat och det har etablerat sig som en parallell kultur till vårt dagliga synliga liv.

Den stora skillnaden tror jag mot andra företeelser är att alla är med på tåget oavsett ålder, bakgrund, vad man gör dagtid och vad man prioriterar på fritiden.

Alla har hittat en plats i sociala media och det engagerar hela befolkningen i någon form.

Det är lätt att göra sig rolig över hur viktigt sociala media är i mångas liv men de gör en prioritering. Ett gammalt talesätt är att det pris du är beredd att betala för en aktivitet mäts av den tid du är beredd att lägga ner.

Tid är inte en obegränsad resurs, vi har på det sätt livet är utmätt alla en begränsad tid vi kan göra saker, och ju mer tid vi lägger på något desto större vikt har det i vårt liv.

Om det inte är så att vi sugs in i något som vi får en beroendeställning till som konsumerar vår tid utan att vi egentligen får något i utbyte.

Vi borde ställa frågan om djupet av dessa digitala relationer och om mycket är ren ytlighet. Den digitala världen omsätts snabbt, vilket gör att för den som vill vara aktiv då måste man vara tillgänglig, och det koolaste som läggs ut på Instagram på morgonen är glömt inom några timmar.

Kan ju vara bra att komma ihåg att både Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg klarade av att bli skapligt kända utan en enda ”like” i sociala media.

August Palm blev ”influencer” utan Instagram och Twitter. Det går att leva ett liv utan sociala media.

Givetvis blir vi alla påverkade av Facebook och sociala media när vi kan kommunicera med några vi gick gymnasiet med, återfunna på Facebook, efter tio, tjugo, trettio eller fyrtio år beroende på hur gammal du är.

Oavsett i vilka sammanhang folk har träffats är sociala media en brygga att återkoppla, hålla kontakt och det ger en känsla av relation och samhörighet.

Det ifrågasätter jag inte.

Det som förvånar mig mer är den nästan narkotiska relation som många skapar till sociala media med tiden. Man klarar inte att koppla av en timme utan att engagera sig i sociala media och det är då det glider över till att bli asocialt.

Det har hänt att jag suttit i bilen och väntat på att det skall bli grönt, väntat på att bilen framför skall börja köra under den tiden det är grönt, och fortfarande inte kommit från den fläck man startade på när det blir rött igen eftersom föraren framför är fullt upptagen att texta eller läsa mobilen fullkomligt utan kontakt med den omgivning som omger dem.

Om vi bortser från de faktiska riskerna för omgivningen när människor kör runt i bil och har all uppmärksamhet på mobilens bildfönster istället för trafiken är det mer förvånande för mig hur man kan fullkomligt trollbindas av detta.

Egentligen kanske det inte är så förvånande eftersom det strömmar en serie av positiva stimulanser ur sociala media som gör att hjärnan säger till oss att vi mår bra – vi känner oss uppskattade, att vi har relationer till människor och vi känner oss inte bortglömda i en föränderlig och opersonlig värld.

Jag är inte immun emot det faktumet och jag tror att det är ett mänskligt drag att söka oss till vad vi uppfattar som positiv stimulans.

Man behöver inte gå och bli digital asket men jag tror att många i sitt inre överdriver vad de får tillbaka från sociala media och vilken påverkan sociala media har på deras liv.

Är det verkligen värt all denna tid – som är en stor del av våra liv?

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.