Få fart på Strömsholms kanal …

Hans-Lennart Ohlsson är ny vd för Strömsholms kanal, efter en lång karriär på Sjöhistoriska muséet i Stockholm. Hans farfar drev ICA-butiken i Kolsva, själv är han uppvuxen i Västerås. Han är galen i sjöfart och äger fem båtar. Han skulle vilja lära sig spela trumpet. Frestelsen kaffebröd kan han inte motstå.

Vi möts på Strömsholms kanals huvudkvarter, mitt emot stationsbyggnaden i Hallstahammar. Där har Hans-Lennart sitt lilla oansenliga kontor, med Kung Carl XVI Gustaf på väggen.

Där finns också verkstaden där allt som rör kanalens underhåll och upprustning förbereds och fixas.

Strömsholms kanal är ett unikt kulturminne, till land och sjöss. 14 sjöar och en å. 12 kilometer grävd kanal, 11 mils farled, 26 slussar och Sveriges högsta stigning på över 100 meter. Kanalen bjuder på låglänta mälarlandskap och blånande berg, en enastående natur med historiska vingslag. Kanalen underhålls och drivs fortfarande av 1700-talets teknik. Ett unikt resmål i ett upplevelserikt Bergslagen.

Det tog 18 år att bygga Strömsholms kanal. 1795 var kanalen färdigbyggd. I slutet av 1800-talet fraktades 200 000 ton gods och 13 000 passagerare årligen. Det sista godset skeppades på kanalen år 1948. Frakt med järnväg och lastbil hade tagit över.

Efter en upprustning återinvigdes kanalen som turistled år 1970. Strömsholms kanal byggnadsminnesförklarades år 1990.

Kanalen går genom fyra kommuner – Hallstahammar, Surahammar, Fagersta och Smedjebacken. Dessa kommuner har i dag, via en gemensam stiftelse, ansvar för kanalen.

Andra orter som kanalen passerar är Söderbärke, Virsbo, Ramnäs, Kolbäck och Strömsholm.

Utmed kanalen finns slussvakter, med grundlig säkerhestutbildning, som hjälper till. Det går att ta sig fram med kanot; det finns anläggningar där kanotisten kan ta sig runt slussarna. En skyltad cykelled längs hela sträckan gör att man kan ”göra kanalen” på cykel.

Gästhamnar, campingplatser, övernattnings- och rastplatser finns i närheten av kanalen hela sommaren, där olika evenemang och aktiviteter också lockar besökare.

Jag ber Hans-Lennart att berätta om sin bakgrund.

– Uppvuxen i Västerås. Mamma Ulla var hemmafru, den gamla sorten. Sådana mammor är nästan kulturhistoria idag. Pappa Per-Olof jobbade på Ica i hela sitt liv. Han ärvde det av sin far. Min farfar och farmor hade tillsammans Kohlsva handel i Kolsva, sedan drev de Olssons livs på Odensvivägen i Köping. Så småningom började pappa på Hakonbolagets kontor. Där stannade han hela sitt yrkesliv.

Hans-Lennart har en fem år äldre syster, Helena. Hon är logoped och har sjungit i Radiokören. Pappa Per-Olof var fantastisk på att spela piano. Som liten satt Hans-Lennart ofta i mammas knä. Då spelade hon piano och sjöng samtidigt för den lille gossen.

– En väldigt trygg uppväxt.

Hur var du som barn?

–Väldigt blyg och hade svårt att sitta still. I skolan var musik och svenska mina bästa ämnen. Absolut ointresserad av idrott. Tittade inte ens på sportprogram på tv. 1969 flyttade mina föräldrar till Hamre, där de byggde en villa. I grannvillan flyttade Lasse in, lika ointresserad av idrott som jag.

Hösten 1972 bestämde Lasses pappa att han och hans bror Olle skulle börja i sjöscouterna. Lasse ville att Hans-Lennart skulle följa med.

– Där, hos Västerås sjöscoutkår, blev jag fast. Jag hade varit tokig i båtar redan innan. I dag bor min barndomskompis Lasse med sin fru femhundra meter från där jag bor. I somras åkte vi kanalbåt tillsammans i England.

Hans-Lennart gick på Fryxellska skolan, då en kommunal musikskola. Han sjöng i domkyrkans gosskör. I domkyrkan jobbade han också extra som vaktmästare, kvällar och helger. Han tog studenten på Rudbeckianska.

Vad drömde du om som liten, att du skulle bli när du blir stor?

– Jag drömde om att gå till sjöss, ville bli sjökapten. Men min syn var för dålig. Men jag fick i varje fall göra värnplikten i flottan. Jag blev maskinist på jagaren Halland och fick göra långa resor till Medelhavet.

Efter värnplikten arbetade Hans-Lennart som vaktmästare i Västerås domkyrka på heltid. Sedan föreslog hans syster Helena att han skulle söka till kulturvetarlinjen på universitetet.

– Jag lyssnade på hennes förslag och började på kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Där fanns Carl-Olof Cederlund, senare professor, en pionjär inom marinarkeologi. Mitt båtintresse vidgades till båtar på havens botten. När det var dags för praktik gav Cederlund mig instruktion om vem jag skulle ta kontakt med på Sjöhistoriska Muséet.

25 år gammal steg Hans-Lennart in på Sjöhistoriska Muséet i Stockholm den 3 november 1986. Där blev han kvar i 35 år.

Vad fick du göra?

– Som praktikant fick jag skriva rent handskrifter och mycket annat på maskin. Detta var innan datorerna kommit. Jag hängde mycket i biblioteket. Där träffade jag medarbetarna som höll på med museets föremål. Jag fick några vikariat och några projektanställningar. Sedan blev jag biblioteksbiträde. Allt var mycket hierarktiskt. Helena var bibliotikarie, Stefan var biblioteksassistent och jag blev biträde. Jag fick så småningom bli assistent och sedan intendent på på avdelningen med föremål. Sedan blev jag avdelningschef. En tid hade jag titeln stabschef.

När tjänsten som museichef utlystes 2007 sökte Hans-Lennart och fick den i konkurrens med många andra sökanden.

Då hade han hunnit bli avdelningschef och vikarierande museichef i perioder.

Hur många jobbade på Sjöhistoriska på den tiden?

– Då var vi kanske 30–40 personer. Idag är det en större myndighet där både Vasa­museet, Marinmuseum och Järnvägs­museet ingår. Trots förändringar lyckades vi behålla en stark känsla av gemenskap på arbetsplatsen. Sjöhistoriska var som ett brukssamhälle. Alla hade tydliga roller. Alla samarbetade nära med varandra.

Lyckligaste minnena från tiden på Sjöhistoriska?

– Min tid på Sjöhistoriska museet var en central del av mitt liv, som jag ser tillbaka på med stor värme och stolthet. Det var en plats där jag växte både professionellt och personligt, där jag fick arbeta med mitt stora intresse och där jag byggde långvariga relationer. Fantastiska yrkesår fyllda av minnen, upplevelser och en stark känsla av gemenskap. De kollegiala relationerna och den goda arbetsmiljön minns jag bäst.

Arbetsplatsundersökningar visade att Sjöhistoriska ofta låg i topp när det gällde trivsel och samarbete. Detta bidrog, menar Hans-Lennart, till att han stannade så länge. Han var också med och etablerade flera traditioner, varav en av de mest betydelsefulla var ”Flaggotta” på nationaldagen. Klockan åtta på morgonen hissas svenska flaggan i museets stora mast, ofta av en inbjuden gäst, ackompanjerad av körsång och ibland musik från Marinens musikkår.

Vilka utställningar minns du bäst?

– Utställningarna som arrangerades under min tid på museet var alltid en stor källa till stolthet och glädje. Jag var delaktig i projekt som behandlade allt från Titanic till Tintin och sjöfartens historia, och jag minns hur givande det var att arbeta med alla dessa teman tillsammans med mina proffsiga kollegor.

Under sin karriär på Sjöhistoriska fick Hans-Lennart även möjlighet att resa och delta i internationella samarbeten. En av hans mest minnesvärda resor var 1993, då han fick uppdraget att följa med HMS Carlskrona på en långresa över Indiska oceanen.

– En särskild upplevelse från den resan var en livräddningsövning mitt ute på havet, där jag fick hoppa i vattnet och vänta på att bli räddad. När jag låg där och guppade, insåg jag plötsligt hur djupt havet var och att det fanns både hajar och valar i området. Detta var en upplevelse som präglade mig och som jag ser tillbaka på med både fascination och respekt.

Nu sätter vi punkt för det förflutna i vårt samtal och förflyttar oss till nuet och Strömsholms kanal.

Vad är din största utmaning som vd för Strömsholms kanal?

– Den största utmaningen är det omfattande underhållsbehovet av 26 slussar med träportar, stensatta kajer och 88 byggnader. Underhållet kräver både planering och resurser, och jag arbetar aktivt med att säkra finansieringen genom kommuner och andra aktörer, som Region Västmanland. Underhållsskulden i kanalen delar vi med vägar, järnväg och VA-system. Det är ett stort problem i hela vår svenska infrastruktur att vi ligger efter med nödvändiga underhåll.

Är dina utmaningar kring kanalen hinder eller möjligheter?

– Att utveckla kanalen och göra den tillgänglig för fler ser jag bara som en stor möjlighet. Kanalen är en unik resurs för turism och rekreation. Jag vill engagera fler kommuner, inklusive Västerås, i kanalprojektet. Jag brukar alltid framhålla att besökare inte behöver en egen båt för att njuta av området. Det går lika bra att cykla, vandra eller åka bil längs den natursköna vattenvägen.

Hur ser en dag på jobbet ut?

– Arbetsdagen omfattar ofta arbete på kontoret, där jag hanterar administrativa frågor som fakturor, budgetarbete, ansökningar om finansiering. Som vd har jag ju ansvar för ekonomisk administration, strategi och samordning av underhållsinsatser. Fyra skickliga hantverkare arbetar med kanalens underhåll i verkstan. Sandra som hjälper mig vissa tider på kontoret är särskilt engagerad i att söka bidrag hos länsstyrelsen och på andra håll för att säkerställa resurser till restaurering och bevarande av kanalens historiska struktur.

Trots sin vd-roll är Hans-Lennart angelägen att inte göra drastiska förändringar och han är angelägen att alltid lyssna på sina erfarna kollegor.

– Jag har idéer för att förlänga kanalsäsongen. Vill göra kanalen mer tillgänglig för båtägare i områden som Smedjebacken. Där kan det vara svårt att ta sig ut på vattnet när kanalen inte är öppen. Genom samarbete med båtklubbar vill jag försöka utveckla nya initiativ för att öka nyttjandet av kanalen. Jag ser fram emot sommarsäsongen 2025, min första hela säsong i min nya roll.

En del av kanalens kulturhistoria är att alla slussar har namn efter kungar, drottningar och prinsessor – eller någon hertig eller landshövding.

– Gustav III namngav slussarna Semla-Lustigkulla vid en resa 1787. Vid invigning av den ombyggda kanalen 1860 fick slussen vid Strömsholm sitt nuvarande namn, Karl XV. I samband med en ceremoni vid kanalens 200-årsjubileum i september 1995 fick Kron­prinsessan Victoria ge namn åt före detta Västanfors sluss.

Berätta om din familj!

– Min hustru heter Malin Eldin och är byggnadsantikvarie. Vi träffades när vi båda jobbade på Sjöhistoriska. Hon säljer dörrar i gammal stil. Vi har två barn, Viggo 28 och Karin 24. Viggo söker jobb, Karin läser till journalist på Södertörns högskola. Båda bor fortfarande hemma i vårt hus i Enskededalen i Stockholm. Det passar ju bra eftersom jag är borta i veckorna. I Hallstahammar har jag en liten lägenhet på 1,5 rum som vi målat och gjort så fin. Där bor jag och Elsa i veckorna, en strävhårig labradoodle. Min gamla mamma bor i Västerås. Henne hälsar jag ofta på.

Nu kommer vi till sista avsnittet i vårt samtal – Hans-Lennarts egna båtar. Jag ber honom berätta, och det gör han så gärna, så stolt som han är, så glad som han är, i sina båtar.

– Länge hade jag tillgång till sjöscouternas båtar i Västerås. Då behövde jag ingen egen båt. Du behöver alltså inte komma från en båtfamilj när du är med i sjöscouterna. Men så småningom köpte jag en egen liten segelbåt 1977. Sedan köpte jag en träbåt och en träbåt till. I dag är min stora familjebåt en vacker Schelinkryssare, ritad av Oscar Schelin i Kungsör. En segelbåt, 10,5 meter lång och heter Ellinor. Den förste ägaren var kompis med Evert Taube och han döpte båten efter Everts dotter.

På familjens sommarställe i Roslagen finns ett båthus.

– Där har jag en kombisegelbåt i plast och en eka som jag beställde till min fru när hon fyllde 40 år. Där i Roslagen har jag också en Herlin-ritad segelbåt i mahogny, fem meter lång, vacker som en dag, en motorbåt från 1920-talet och en juniorjolle i mahogny från 1952.

Han blev en lycklig man och fick ett bra liv, han Hans-Lennart, barnbarnet till Ica-handlaren i Kolsva …

21 personliga frågor till Hans-Lennart

1. 1. Vem är du?
      – Jag är en väldigt glad och nöjd människa, som trivs med min familj och med mitt jobb. Galen i sjöfart och båtar.
   2. När känner du sann och äkta lycka?
      – När jag skrattar med mina kollegor i lunchrummet eller hämtar min hund på hund­dagis, en labradoodle som heter Elsa, fyra år. Eller att komma hem till familjen en fredagkväll eftersom jag är borta i veckorna.
   3. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
      – Det gör faktiskt hela mitt liv. Jag ser mitt liv som en gudagåva.
   4. Någon bok som betytt mycket för dig?
      – Harry Martinsons Aniara. Den är så otroligt vacker. Och du kan applicera den på våra tankar och vår tid just nu.
   5. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
      – En kombination av ärlighet och ödmjukhet. Det tycker jag är viktigt.
   6. Vilken människa betyder mest för dig idag?
      – Min fru Malin, mitt stöd i livet. Min pappa är borta, min mamma är gammal, så henne vill jag inte bekymra i onödan. Dela sorg och glädje gör jag med min fru.
   7. Vilken årstid föredrar du?
      – Sommaren. Jag är båtmänniska. Jag vill ha mina fem båtar i sjön.
   8. En frestelse du inte kan motstå?
      – Kaffebröd.
   9. Vem är bäst på att få dig att skratta?
      – Då måste jag nämna två personer, mina tidigare kollegor på Sjöströmska museet, Fredrik Blomqvist och Carolina Mats. Vi tre jobbade nära varandra, skrattade väldigt mycket och fick därför mycket gjort.
   10. Ett citat som som inspirerar dig?
       – Det har jag inget. Men en bra rubrik för korta föreläsningar har jag: ”En händelse av sällsamt slag”. Den rubriken garanterar alltid en bra föreläsning. Min farmor Lilly sa ofta till oss kusiner ”Hur än det är så tänk så här, det kunde vara värre”. Det är bra att ha med sig i livet.

• Vad skulle du vilja ha mod att våga?
  – Det vet jag faktiskt inte. Det har jag inget svar på.
• En okänd talang?
  – Jag är bra på att sjunga. Jag sjöng i gosskör i domkyrkan en gång i tiden.
• En talang du önskar att du hade?
  – Jag är en soffpotatis. Borde vara lite mer av en frisksportare.
• Favoritfärg när du klär dig?
  – Marinblått, jag är ju båt­människa!
• Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
  – En stor orgel med alla facetteringar, som stora orgeln i Västerås domkyrka.
• Ett resmål som lockar dig som du ännu inte besökt?
  – Kina, att få komma till detta stora, märkliga land, ungefär som ostindiefararna.
• Vad drömmer du om?
  – Jag skulle vilja lära mig att spela trumpet. Att ta lektioner och kunna spela reveljer här utanför varje morgon.
• En prestation du skulle vilja uppnå?
  – En lycklig framtid för Strömsholms kanal. Det är en prestation som jag jobbar på hela tiden just nu.
• Vilken bil skulle du helst vilja vinna på lotteri?
  – En ny Subaru Outback. Samma modell som jag redan har. Gud, vilken bra bil.
• Om du mötte Gud på gatan, vad säger du då?
  – Tack.
• Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?
  – Det kommer jag aldrig att kunna få, men det skulle vara mammas hemgjorda oxrullader.