En kvinna med liv och must

Någonstans mellan hjärttransplantation och ciderprovningar i Västmanland växer en historia som är lika delar kamp, kärlek, ilska och innovation. Detta är berättelsen om Lena Ryberg-Ericsson, som valde att bruka jorden och starta Köpings Musteri – för att förändra världen, ett äpple i taget.

Ingenting kan stoppa Lena Ryberg-Ericsson. Inte ett hjärtbyte. Inte cancer. Med kärlek driver hon Köpings Musteri och vinner ständigt nya priser för utsökt must och cider. Nu öppnas nya möjligheter, med gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker.

– Vi är duktiga. Vi vinner medaljer varje år i SM i musteri. Vi är jätteduktiga på att blanda. Vi har fantastiska sorter som har en otrolig balans i smaker. Nu hoppas vi att gårdsförsäljningen skall gynna vår affär.

Den 1 juni träder den nya lagen om gårdsförsäljning av alkoholdrycker i kraft. Det innebär att småskaliga producenter av alkoholhaltiga drycker som öl, vin, cider eller sprit får sälja sina produkter direkt till konsumenter på plats där dryckerna tillverkas eller odlas. Varje konsument får köpa 0,7 liter spritdryck och 3 liter av jästa drycker, som cider, starköl och vin. Det krävs ett särskilt tillstånd, som kommunerna beslutar om och också utövar tillsyn över.

– Vi kommer att lämna in ansökan om tillstånd den 2 juni. Sedan får vi besked i slutet av juni om vi har fått nödvändigt tillstånd.

Vi sitter och samtalar i butiken för möten och provsmakningar på gården Norra Rasgärde i Munktorp, där Lena bor med sin man Anders sedan 22 år tillbaka. Tillsammans har de barnen Johanna och Benjamin. Johanna jobbar med Lena i musteriet. Benjamin studerar och jobbar på bank.

Lena är född och uppvuxen i Kolbäck. Pappa Nils var officer och blev direktör på Svenska Cementgjuteriet. Mamma Ingrid var sekreterare i samma bolag. Lenas storasyster, Hillevi, åtta år äldre, har mest jobbat som företagare.

Lena läste böcker av Jung, Kafka och Anais Nin redan när hon var i 15-16-årsåldern. Hon målade, utbildade sig till keramiker och blev en globetrotter. Hon besökte Nya Zealand, Kanarieöarna, Israel,  Indoniesien, Thailand, Malaysia och Australien.

Allt i Lenas liv idag började med en ilska. En tysk-dansk grisskandal skakade om matdebatten i Sverige. Konsumenter reagerade med panik – inte genom att ifrågasätta importen, utan genom att helt sluta att köpa griskött, även det svenska. Ett kollektivt svek mot landets egna bönder.

– Den reaktionen blev gnistan som startade Bondesafari – en folkrörelse i liten skala, född ur frustration men drivet av kärlek till jorden och till berättelserna bakom maten vi äter. Med busslaster av nyfikna stadsbor visades verkligheten på svenska gårdar upp: kor, grisar, höns, odling och människorna bakom maten. Syftet var att återknyta kontakten mellan konsument och producent, stad och land. Framför allt ett möte med bönderna, som varje dag kämpar för att föda ett helt land.

Det handlade inte om lantlig romantik eller idylliska bilder av en svensk sommaräng. Det handlade om gödsel, tidiga morgnar, maskiner som krånglar och djur som ska ha omsorg varje dag, året om. Med bondens egna ord berättades det om vardagen, om slitet, om glädjen, om regelverken och om vädrets makt. Det var inte tillrättalagt. Det var verklighet.

– Och den verkligheten är långt ifrån självklar i ett samhälle där allt fler lever i urbana miljöer utan relation till djur, odling eller årstider. I en värld där man med ett klick kan få maten hemlevererad är det lätt att tappa bort det arbete som ligger bakom varje måltid.

Målet var inte att romantisera. Det var att visa proportioner och motverka missförstånd. Ibland kan Lena också känna ilska över hur svensk matproduktion motarbetas av egna regelverk, av priskonkurrens och en politik som ofta saknar långsiktighet.

– Att få höra bondens röst, få se djuren med egna ögon och få kliva in i ett stall – det förvandlade abstrakta diskussioner till något personligt. Debatten blev relation snarare än retorik. För många deltagare blev det en ögonöppnare: lantbruk är inte en industri. Det är människor. Det är liv. Bondesafari blev ett pedagogiskt verktyg, men också en upplevelse som förvandlade deltagarna. De kom som konsumenter. De åkte hem som medvetna medmänniskor.

Lena är tyst och tänker. Sedan säger hon:
– Framtidens mat kräver mer än teknik och klimatmål. Den kräver relation. Mellan människa och jord. Mellan bord och bonde. Och det bandet måste vi knyta – inte en gång för alla, utan gång på gång. Människor behöver återknyta till det som är verkligt. Maten på tallriken, handen som sådde säden, djuret som blev kött, bonden som kämpar i regnet. Vi behöver fler möten, fler berättelser, fler broar mellan stad och land. Kanske räcker det att höra en bonde säga: ”Jag jobbar inte med livsmedel – jag jobbar med liv.”

Bondesafari var början på att Lena senare blev Matlandet-ambassadör, utsedd av landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Hon tog uppdraget på största allvar.

– Här fanns en möjlighet att förena gastronomi, lantbruk, politik och utbildning. Och den möjligheten ville jag ta.

En resa till en cidertillverkare i England väckte en ny passion. Hantverket, dofterna, smakerna – hon blev förälskad.

– Det kan inte vara så svårt, tänkte jag. Och började plantera äppelträd i Västmanland.

År 2015 satte Lena de första träden. Året efter fick hon möjlighet att köpa Sveriges första ekologiska fruktodling i Berg utanför Hallstahammar. Tio hektar med 6 000 träd – ett arv efter pionjärerna Göran och Berit Erlandsson, som i trots mot skånska råd odlade ekologiska äpplen i mellersta Sverige. Förälskelsen var omedelbar.

– Att driva en ekologisk äppelodling är ett hårt arbete. Det kräver daglig närvaro, handplockning av skadeinsekter, konstant bevakning av sjukdomssymptom och ett stort mått av uthållighet. Särskilt när frostfjärilar eller sköldlöss gör angrepp, måste man gå träd för träd med vatten, penslar och tålamod. Det är ett lantbruk för hand, inte för maskin.

De första åren mustades med hembygda pressar donerade från trädgårdsföreningar.

–Småskaligt, svettigt, men fyllt av glädje. Snart räckte det inte till. 2018 anlände stora pressar med lastbil, och verksamheten flyttades in i ett gammalt vagnslider. Där andra såg hinder såg jag möjligheter. Tre snickare sa att det var för snett, för dyrt, för svårt. Den fjärde sa: ”Vad roligt! När kan jag börja?”

Idag har Lena en butik för provsmakningar och möten. Sommarmarknader med upp till 1500 besökare. Den 6 juni blir årets sommarmarknad.

– Då bjuder vi på nässelsoppa, hembakat bröd och cider. Sommarmarknaden med 24 utställare är en manifestation för hantverket. I maten, i konsten och i arbetet. Det är måltidsturism med hjärta. Människor får bara vara här – precis som jag en gång bara fick vara på en ö i Malaysia, i mitt eget andetag.

I måltidsturismen blir upplevelsen kring musten själ och hjärta.

– Alltså – inte bara drycken i sig, utan miljön, möten mellan människor, samtalen. Vi skapar rum där människor får stanna upp, smaka, tänka och känna.

Köpings Musteri producerar omkring 50 000 liter must och 4 000–5 000 liter cider varje år. De flesta kunder är restauranger. Inga stormarknader.

– Det är meningslöst att tävla med varmpressad industridryck till halva priset. Vi gör hantverk.

Cidern från Köpings Musteri jäses med vildjäst från äpplets skal och kan ta månader att utveckla. Vissa ligger på ek eller kastanjefat. Vildjäst ger drycker och bakverk en speciell karaktär, som skiljer sig från jäst som erhålls med odlade jästsorter. Allt handlar om smak, balans och naturlig jäsning.

– Råvaran kommer till stor del från den egna odlingen, men många privatpersoner lämnar också in äpplen till mustning. Förra året tog vi emot 50 ton äpplen från hushåll i närregionen. Det är ett sätt att förvalta trädgårdens frukt och bevara olika lokala sorter.

Vad är största problemet för dig som vill förbättra världen, ett äpple i taget?

– Ett mycket stort problem är att största delen av den ”cider” som säljs i Sverige egentligen är alkoholsötad läsk, med smakämnen och importerat sockerkoncentrat. Inte sällan utvunnet ur gran i kinesisk träindustri. Produkten är billig, söt, stark och riktad till unga. Samtidigt lägger svenska äppelodlingar ner. Bara ett av fem äpplen i svensk handel är svenskt. Därför engagerar sig musteriet i EU-politik.

Tillsammans med andra europeiska producenter har Lena och Köpings Musteri skickat in en petition till EU-parlamentet för att försvara begreppet cider – att det ska krävas 100 procent äppelmust och att ursprunget ska anges.

–Vi vill försvara det riktiga hant­verket. Vi hoppas också att nya regler om gårdsförsäljning ska bana väg för en ny dryckeskultur i Sverige, där smaker, hantverk och lokal förankring återfår sitt värde. Det handlar inte om alkohol. Det handlar om kultur, mat och möten.

I Norge blomstrar äppelnäringen sedan man tillät gårdsförsäljning av cider. Hotell, restauranger, unga odlare och landsbygden har rest sig kring en stolt produkt.

–Vi vill ha det så i Sverige också.

I Köpings Musteri förblir Lena Ryberg-Ericsson navet, ryggraden, stöttepelaren. En människa som aldrig trängde sig fram, men heller inte tillät sig att bli undanträngd.

Hon som överlevt en hjärttransplantation, cancer, infektioner och motstånd. Lena har nu levt med ett tranplanterat hjärta i 20 år. Det är fyra år sedan hon fick ett cancerbesked.

Har du en existentiell förståelse för att just du lever med ett tranplanterat hjärta och dessutom fått en cancerdiagnos?

– Det enda som är rim och reson i allt detta är att jag orkar ta sådana sjukdomsbesked och inte ger upp. Jag går på kontroller var sjätte månad. Det löser sig säkert. Jag har inte tid att fundera. Jag kan inte göra så mycket åt saken. Ingen mening med att oroa sig.

Lena som målat, skapat keramik, föreläst, odlat och envisats. Hon som gärna citerar sin pappa som brukade säga: ”Allt jag inte kunde berodde på att jag inte ville tillräckligt mycket.”

Men Lena ville tillräckligt mycket. Det blev Köpings Musteri. Ett landskap. En dryck. En rörelse. Som bara jäser vidare. I varje fat, i varje flaska, vid varje besök av ständigt nya kunder.

Hantverket lever och det smakar livet självt. Visionen förverkligas varje timme, minut och sekund: Drömmen att förbättra världen, ett äpple i taget.

21 personliga frågor till Lena

1. Vem är du?
   – Jag är driftig och tycker om att lära mig. Jag är otålig, kan lägga ned mycket tid där det behövs. Då det inte behövs tappar snabbt jag intresset.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När jag går in i min äppelodling, när jag förverkligar en idé och åstadkommer något som gör människor runt omkring mig glada – då kan jag känna sann lycka.
3. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Jag känner tacksamhet för att jag får vara på den här planeten, att vi inte lyckats förstöra den än. Att det blommar och växer. Och att min familj är frisk.
4. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Det finns inte år av liv kvar för att lära mig allt jag vill. Om jag skall välja: lära mig göra den absolut perfekta cidern, lära mig odla och jäsa vin av högsta kvalitet.
5. En lyx du unnar dig ibland?
   – När min dotter Johanna och jag är ute på mässor och försäljningsresor kan vi gå på en riktigt trevlig restaurang och unna oss att äta gott.
6. Vilken människa i ditt liv har betytt mest för att du är den du är idag?
   – Min man har haft en väldigt stor betydelse för att jag skall hitta mitt inre lugn. Min dotter lär mig saker om mig själv varje dag, fastän hon är så mycket yngre än jag.
7. Din favorit bland våra fyra årstider?
   – Förr var det hösten. Numera tycker jag hösten är tung och kall. I dag säger jag sommaren.
8. Favoritfärg när du klar dig?
   – Jag klär mig nästan alltid i svart.
9. Tre mänskliga egenskaper som du värdesätter hos andra?
   – Människor som verkligen lyssnar. Inte bara på orden utan på betydelsen av varje ord. Jag värdesätter ärliga människor som har en förlåtande attityd.
10. En bok som betytt mycket för dig?
    – Jag väljer Slottet av Franz Kafka, som jag läste första gången när jag var 16–17 år. En otroligt pricksäker beskrivning av verkligheten och det omöjliga i tillvaron.
11. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Jag håller på att utveckla mitt mod att bli bättre på att säga ifrån. Mod att säga nej när jag känner att jag håller på att bli överkörd.
12. En talang du önskar att du hade?
    – Jag skulle vilja kunna gjuta.
13. Det bästa råd du någonsin fått?
    – Det måste vara: ”Oroa dig inte över någonting som du inte kan göra någonting åt.”
14. En okänd talang?
    – Jag är bra på att sy.
15. En frestelse du inte kan motstå?
    – Något riktigt gott till kaffet, till exempel Bivurs drömtårtor.
16. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Jag har en vän som är prisbelönt poet. När hon spelar på sin harpa uppstår den ljuvligaste musiken.
17. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas, vad skulle du göra då?
    – Då skulle jag låna fyra miljoner och bygga ett bränneri. Jag skulle också bygga ett lager och ett par övernattningsstugor.
18. Ett språk du önskar att du kunde tala?
    – Jag skulle vilja kunna tala franska, spanska, portugisiska och italienska. Om jag måste välja ett säger jag: italienska.
19. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – En god lagrad ost. Jag tycker mycket om parmesan och västerbottensost. Men det har hänt något med den osten sedan de bytte mejeri. Nu smakar den lite plastig.
20. Om du mötte Gud i din trädgård – vad skulle du först fråga?
    – Hur blir jag av med sorkarna, som äter upp mina rosor?
21. Din sista måltid i livet – vad vill du bli serverad?
    – Någonting krämigt och gott, förstås, med bra balans mellan syra och sötma. Förhoppningsvis är jag gammal då och har kanske svårt att tugga. Det får bli pasta med mycket lagrad ost och spenat.