Nu får Staffan Lageson vila i frid och fred
En fullsatt Odensvi kyrka tog under fredagen farväl av en älskad människa.
En fullsatt Odensvi kyrka tog under fredagen farväl av en älskad människa.
Staffan Lageson var en kolsvaprofil från Guttsta. Han var elevassistenten som alla barn älskade. Han var cricketspelaren som var med och startade Guttsta Wicked Cricket Club. Han var musikälskare och quizentusiast. Han var globetrottern som upptäckte världen, men förblev sin hembygd trogen.
Odensvi kyrka fylldes idag fredag av människor från Staffans olika världar för att ta ett sista farväl: nära och kära, vänner från bygden, kollegor från skolans värld, entusiaster som hävdar att himlen är grön och vit – VSK, Västerås Sportklubb. Laget i Staffans hjärta. Han missade sällan och ogärna en match när de grönvita spelade, oavsett om det var fotboll eller bandy.
Staffan var så lycklig att han fick uppleva VSKs bortamatch i Allsvenskan i fotboll mot IFK Göteborg i höstas.
Svenska flaggan omfamnade kistan. Där fanns också attribut som utgjorde en del av hans personlighet och liv – från stavar till cricketracket. Det inramade fotografiet på kistan visade Staffan i en cricketmatch. Han blev 61 år gammal.
Prästen Rode Oscarsson ledde begravningsgudstjänsten. Lina Adolphson spelade piano. Kören Up To You sjöng.
Efter klockringningen sjöng kören Song From A Secret Garden. Den första psalmen, 249, kände alla igen och kunde sjunga med: Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Prästen Rode Oscarsson höll griftetalet och beskrev Staffans liv och gärning.
Hon citerade några av Staffans mest beryktade uttalanden, till exempel: ”På tok för mycket kärlek är precis lagom”. För egen del reflekterade prästen att ”Sorg är ingenting annat än hemlös kärlek.”
Under avskedstagandet, när alla närvarande kunde defilera och skänka Staffan en sista hälsning, spelade Lina Adolphson ljuvlig musik på pianot, som tolkade och förstärkte alla känslor som de sörjande vännerna kände.
Själv fann jag under begravningsgudtjänsten tröst i sorgen i orden Staffan yttrade i min stora intervju med honom i september:
”Livet är en fest. Det har jag alltid sagt. Men nu verkar det vara slut. Jag tror på ett liv efter detta och jag är inte rädd för att dö.”
Att få lämna jordelivet, full av hopp, utan ångest, är förstås en gåva.
Vila i frid och fred, Staffan.
