Staffan mellan liv och död

– Jag är ju finne till 15 procent, säger Staffan och skrattar. Och av min far, Börje, har jag lärt mig att svårigheter är till för att övervinnas.

Staffan är elevassistent, cricketspelare, globetrotter, musikälskare, quizentusiast… för att nämna några strängar på hans lyra.

Stora äventyr har alltid varit Staffans ”grej”. I september 2018 pilgrimsvandrade han den 110 mil långa leden Camino del Norte i norra Spanien, som leder till Santiago de Compostela. 100 000 pilgrimer gör denna vandring varje år.

Men Staffan gjorde det på inlines, med stavar. Han åkte fem mil om dagen i 20 dagar. 10 dagar använde han till vila och återhämtning.

– Bara en fjärdedel av vägen är asfalterad. Jag fick hela tiden söka alternativa vägar. I bergspartierna var det svåra uppförsbackar. Men jag nådde mitt mål och kom fram.

Hela detta äventyr skildrades på magazin24.se.

Åtta år senare, i september 2026, är det en annan utmaning som fyller Staffans liv. En mycket tuff kamp mot cancern.

– Oddsen är dåliga, men hoppet lever. Undrens och miraklernas tid är inte förbi, säger Staffan.

Vi sitter vid en brygga längs vattnet vid Västra Långsjön och Staffan väljer att berätta hela sin historia om cancern han i dag lever med. Magazin24 lyssnar:

”Den 2:a maj förra året vaknar jag och tror att jag har ryggskott. Jag är totalt paralyserad i min lägenhet på Kolsvagatan vid Scheeletorget i Köping. 
Jag kan inte röra mig och är ensam, men jag hade ju mobilen och kunde ringa efter ambulans. Det var ju klämfredag och ledigt, efter första maj.

Ambulansen kommer. Jag säger att jag tror att jag har ryggskott. Ambulanspersonalen vänder på mig och trycker på olika ställen under en kvart. Sedan säger de att värken kommer att släppa, lämnar mig kvar hemma och åker.

Senare på dagen kommer min moster och en kusin och hjälper mig upp ur sängen. Jag gnider ryggen mot en vägg med några bollar emellan.

Nästa natt tar det mig en timme att ta mig från sängen till toaletten och tillbaka till sängen, när jag är kissnödig. Då är det inte mer än fem meter mellan sängen och toaletten.

Lördag morgon ringer jag efter ambulans igen. Den här gången blir jag körd till akuten i Västerås. Det kändes som jag hade en kniv i ryggen. Så stark är smärtan.

Första dygnet får jag generell antibiotika. Efter ett tag kommer sjukhuspersonalen på att jag har en bakterie som heter spondylodiskit.

Jag är inlagd i en och en halv vecka på infektionsavdelningen. Sedan får jag åka hem, sjukskriven till mitten av juli. Innan sjukskrivningen är över skall en fullständig tarmundersökning göras.

När den görs hittar läkarna en tumör i slutet av tjocktarmen, som opereras bort i juli förra året.

Jag får goda besked att all cancer var borta.

Tolv veckors cellgiftsbehandling följer efter operationen. När cellgiftsbehandlingen är över räknar jag med en ny undersökning om min medicinska status då. Någon sådan görs aldrig.

I mars, april i år, ett halvår senare, får jag brev från kirurgen som opererade mig att han ville kolla upp mig i juli. I maj får jag svår magknip. Jag röntgas då. Då upptäcks att jag har metastaser runt levern.

Jag genomgår fyra cellgiftsbehandlingar. När jag skall göra den femte är jag för svag. Då har allt gått för långt. Nu är bara frågan hur länge jag lever. Om det är veckor eller månader. Det blir inga fler cellgiftsbehandlingar.

I dag går jag på kortison, som jag tar varje morgon. Jag tar högsta dosen, med 12 tabletter, som jag smälter i vatten varje morgon. Sedan tar jag sömntabletter för att kunna sova.”

Staffan bor just nu hos gode vännen Lars-Olof Söderberg i hans stora, fina hus intill Västra Långsjön.

Nu får du palliativ vård i hemmet. Vad innebär det?

– Ett team med en läkare kommer en dag i veckan, fredag förmiddag. De skall hjälpa mig med det jag behöver. Jag vill ha en sjukhussäng. Men då vill jag ligga på undervåningen, inte på övervåningen.Vill kunna sova på övervåningen så länge som möjligt. Där sover jag i dubbelsängen med min son. Det är viktigt för mig. Tills jag snarkar för mycket. Då får han sova själv i ett annat rum. Jag vill helst inte dö ensam i sängen.

Vad fick du för råd när du lämnade lasarettet senast?

– Gör så mycket som möjligt medan du fortfarande kan och orkar. För du vet ju inte hur länge du kan och orkar.

Vad försöker du göra nu?

– Jag har börjat planera min begravning i Odensvi kyrka. Sen ska jag försöka hitta ett bra ställe där jag vill ha fest. Som irländarna och polackerna gör. Det ska vara en härlig fest efter min begravning. Det är min önskan. Där skall finnas rikligt med pilsner och andra drycker.

Staffan gör en tankepaus, konstaterar sedan:

– Jag har levt ett väldigt rikt liv. Jag säger, som Tony Rickardsson, att jag är inte bitter. Jag har en Liverpool-kompis, som ska framföra en dikt av Dylan Thomas som heter Don’t go gentle into that good night. Sen ska Phil Harris sjunga Calon lam med Peter Roderick, som han gjorde när jag gifte mig. Ett hjärta på walesiska.

Du verkar ändå vara vid gott mod?

– Ja, livet är en fest. Det har jag alltid sagt. Men nu verkar det snart vara slut. Jag vet att det finns medicinsk marijuana, som tar bort smärtan också. Det kanske jag ska fråga efter på slutet. Då blir jag som Bob Marley och får lite roligt på slutet, i stället för att bara ha ont och ligga och böla.

Är du rädd för att dö, tror du på ett liv efter detta?

– Jag tror på ett liv efter detta och jag är inte rädd för att dö. Jag tycker synd om min son, som får uppleva min död. Jag tycker synd om morsan som förlorar ett barn.

Vad vill du hinna med innan det blir för sent?

– Jag vill hinna med att uppleva när VSK möter Änglarna (IFK Göteborg) i fotboll i allsvenskan på bortaplan den 9 oktober.

Hur kom det sig att du blev en sån inbiten supporter av Västerås SK?

– Jag fick en EPA-traktor året innan VSK spelade SM-finalen i bandy 1978. Sedan kom VSK upp i allsvenskan i fotboll 1979. Vi åkte på VSK:s matcher i fotboll. Under 1980-talet var VSK inte bra i varken bandy eller fotboll. Men 1989 spelade VSK sista SM-finalen på Söderstadion och slog Vetlanda. Sedan har det varit många finaler på Studenternas i Uppsala. Jag var också på plats sommaren 2024 när VSK, då svenska mästare i bandy, slog Malmö FF, då svenska mästare i fotboll, med 3–2.

Staffan var med och grundade Guttsta Wicked Cricket Club 1989 vid ett möte på Guttsta Bryggeri. Men cricket hade spelats där sedan 1984, när Steve Thomas från Wiltshire i England kom på årliga besök till Guttsta. Då brukade han dra ihop ett gäng polare, mest fotbollsspelare, till den årliga ”village game”.

Förklara The Inner Game of Cricket. Vad är tjusningen med cricket?

– Tjusningen med cricket är att det är en social sport. Du blir kompis med dem du spelar med. Du hinner träffas. Det är inte bara en massa käbbel och snabbt in och ut. Det är lite som rugbyn också. Att det är en tredje period där man träffas och sitter och njuter efter matchen och lär känna varandra.

Vad har cricketen givit dig?

– Jag har ju fått vänner i hela världen tack vare cricketen. Det är en stor sport i stora delar av världen. Rugby har varit en medelklassport i det brittiska samväldet. Men cricket har varit en överklassport. För i England har man inte haft plats för stora planer. Men i Australien, Indien, Pakistan, Sri Lanka, Indien och Västindien har fler vanliga ungdomar kunnat ägna sig åt sporten, inte bara överklassen.

Finns det proffslag inom cricketen?

– Jajamän. I Indien är cricketen lika stor som NHL i ishockey. Fast ännu lite större. Indiens premiärminister, Modi, har låtit bygga en arena för cricket i Gujarat, som rymmer över 100 000 åskådare.

I vilka länder i världen har du själv spelat cricket?

– Menorca, Tasmanien, Sydafrika, Australien. Jag är så tacksam att jag tack vare cricketen fått uppleva både Godahoppsudden och Tasmanien. Jag hade velat se Kristusstatyn i Rio innan jag packar trunken.

Du är en entusiastisk quizdeltagare, varför?

– Jajamän, quiz har jag kört varje vecka i över 10 år sedan Kenneth Engström började med quiz på Bishop på Stora Gatan. Quiz är bildning, gemenskap, tävling, mat och dryck. Fyller stora behov. Geografi är jag alltid bra på.

Du har ett stort musikintresse, du spelar gitarr och sjunger själv. Vilka band har varit betydelsefulla för dig?

– The Who, Ebba Grön, Bob Dylan. The Who var lagom hårdrock för min smak. Bob Dylans texter är fantastiska. Han fick ju Nobelpriset för sina texter. Jag har också alltid gillat Buffy Sainte-Marie. Det hänger samman med mitt intresse för de nordamerikanska indianernas historia.

Du är en riktig globetrotter. Varför har du ändå valt att bo kvar i våra trakter?

– Här har jag mina rötter. Härifrån kommer jag. Här gifte jag mig. Här kommer jag att dö. Köping är lagom stort. När man går ut på stan möter man alltid någon man säger hej till, någon man snackar med. Ett svenskt problem är att vi Sverige är det ensammaste landet i världen. Inget land har så många ensamhushåll i hela världen, som Sverige. Sedan har vi en lång period av mörker och vinter.

Om du vore frisk och vann en miljon kronor – vad skulle du göra med pengarna?

– Då skulle jag köpa en lägenhet i San Sebastian i Baskien och vandra alla leder till Santiago de Compostela.

Har du ett budskap, som du tycker om att sprida?

– På tok för mycket kärlek är precis lagom.