Resultatet av en sommar i reflektion

Sommaren innebar en paus från de flesta av vardagens måsten och ansträngningar. När vi nådde mitten av augusti brukade jag känna att det var helt okej med höstens intrång – jag var klar med sommaren och peppen inför något nytt var tydlig.

År 2024 års nyord “tjejnyår” har varit på pricken vad jag upplevt i slutet av augusti och början av september tidigare. Ni vet känslan när vi gick tillbaka till skolan med en ny skolväska och ett nytt pennskrin. Pirret inför att träffa klasskompisarna som man inte sett sedan skolavslutningen tio veckor tidigare. Sommarlovet kändes oändligt då, nästan som en hel livstid passerat sedan vårterminens slut.

Men den känslan infinner sig inte i år. Nej, i år är det så tydligt att jag inte fått den där pausen från rutiner och måsten. Och den där enkla nystarten är snarare bara en förlängning av en sommar präglad av samma gamla vanliga. Att prata om semester och sommarplaner är kanske det allra vanligaste samtalsämnet under maj, juni och juli. I augusti frågar alla hur semestern har varit. För oss som inte jobbat in några semesterdagar ännu kan det inte vara mer påtagligt.

Sommartid betyder semestertid, och det har inte varit ett undantag på mitt kontor. Därför har korridorerna ekat tomma under de senaste månaderna. En längre tid av stillhet och lugn leder en övertänkare som jag in på många tankar och reflektioner. Det kanske inte är så svårt att förstå att åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, i mer eller mindre ensamhet väcker en hel kaskad av funderingar. Jag har rannsakat mig själv, mina val och funderat på var tusan jag egentligen är på väg.

Kommer den här vägen leda mig till den plats som jag hade i sikte en gång i tiden?

Faktum är att ja, det tror jag nog. Men kanske behöver jag vara beredd att svänga av vid en avtagsväg längre fram. Lite luddigt och vagt, kanske. Troligtvis hade jag kunnat svara bättre på den frågan om jag faktiskt skrivit ner vad jag ville för några år sedan. Det har i alla fall lett till att jag, mitt i sommarens reflektionsbubbla, har börjat skriva ett brev till mitt 40-åriga jag. Det är både skitläskigt, spännande och jätteroligt. Vissa kanske tycker att det är töntigt – men ingen kommer väl ligga på dödsbädden och ångra att man var lite för töntig eller?

Nu ligger det där, i en mapp på datorn – ett brev till mig själv om tio år. Jag vet inte om jag kommer skratta åt det, skämmas över det, eller känna stolthet när jag öppnar det som 40-åring. Men bara vetskapen om att jag har formulerat något, svart på vitt, känns faktiskt som en liten nystart i sig.

Och för att ändå få till den där känslan som tjejnyår för med sig, har jag bestämt mig för att se på hösten som ett kapitel där jag själv håller pennan  – där jag får ta kontroll över situationen. Brevet till mig själv kanske blir mitt sätt att återerövra känslan av nystart – även om den inte längre serveras tillsammans med doften av nya suddgummin och blanka skrivhäften.