Hur mår du, min vän?

I vår svenska kultur har vi inövade fraser, som svar på frågor vi brukar ställa till varandra.

”Hur mår du?”, frågar Lena

”Bara bra”, svarar Lasse.

Det ingår i kulturen att svara så. Även om Lasse i själva verket inte alls mår så bra. Kanske mår han rent av, på ren svenska, ”skitdåligt”.

När folk frågar mig hur jag mår, brukar jag svara: ”Jag har kul hela tiden”.

Det är helt sant. Det svarar också mot uttrycket ”man har inte roligare än man gör sig.”

Jag ser till att jag har roligt hela tiden. Och det roligaste jag vet är att träffa människor – olika slags människor från skilda världar. Kända, okända. Kvinnor och män. Gamla och unga. Företagare, politiker, idrottsmän, kulturutövare.

Att fånga en personlighet i ett journalistiskt personporträtt är en form av modellering och skulptering i ord.

Så många spännande och intressanta människor, som jag alltid fått möta i mitt journalistiska arbete, i olika tidningar, i olika städer: Stockholm. Göteborg, Köping.

I vissa fall är kan det vara en person som jag känt länge. I andra fall en helt ny person.

I veckans utgåva av Magazin24 porträtterar jag Bo Hedin, mannen som var pionjär i den svenska pressens digitalisering, med början i Aftonbladet.

Vi har känt varandra sedan vi båda bodde på Odensvivägen och gick i samma klass i början av vår skoltid, först för fröken Mary Söderberg i längan som i dag är djurklinik på Odensvivägen 4; sedan för fröken Kerstin Bengtsson i Scheeleskolan.

I vår systertidning i Eskilstuna, månadstidningen Magazin Etuna, porträtterar jag Yvonne Ryding, som jag aldrig träffat tidigare. Tjejen som blev Sveriges Lucia, Fröken Sverige och Miss Universum.

Bosse och Yvonne – två helt olika världar, men två spännande personligheter som har en spännande historia att berätta.

Som jag lyssnar på, nedtecknar och låter publicera, i två olika tidningar med lokal spridning.

Näst roligast för mig är att gräva och granska makten. Avslöja mygel och maktmissbruk, oegentligheter och olagligheter. Alltid tillsammans med min grävkollega, Marie Selling Achrén.

Vi vill inte nita någon. Vi vill att det skall gå rätt till. När det inte går rätt till – då skriver vi.

Mitt svar ”jag har kul hela tiden”, på frågan hur jag mår, har på sistone kompletterats med en mening.till. ”Och jag har inte ont någonstans”.

Mellan 1 och 2 miljoner svenskar går omkring med värk i kroppen, någonstans, nästan hela tiden.

Själv har jag inte ont någonstans. Det är en gåva, som jag förstås är mycket tacksam för.

Mitt politiska budskap kring detta är givet:

”Frihet från smärta är en mänsklig rättighet i ett demokratiskt välfärdssamhälle.”

Så många vänner och bekanta som går omkring och har ont någonstans….nästan hela tiden. Inte rimligt. Inte rättvist.

Mina yrkesverktyg är 28 bokstäver. Jag bär dem med mig hela tiden i min alldeles egna verktygslåda.

Bokstäverna tynger inte. Orden väger ingenting. De finns och vilar i min mentala verktygslåda. Den som jag bär med mig hela tiden.

Tills jag ber dem att hoppa upp och jobba – och skapa orden jag behöver för att berätta, beskriva, gräva, ifrågasätta och kritisera.

Ibland är orden jag publicerar ett citat av någon som sagt något bra i en intervju med mig en gång i tiden.

Ett av de bästa citaten av statsministern och S-ledaren Olof Palme sade han i intervju med mig:

”Verkligheten är vår värsta fiende. Vi får inte svartmåla. Vi får inte skönmåla. Vi måste utgå från verkligheten, sådan den är.”

I min politiska ungdom var Per Ahlmark och Olof Palme mina retoriska idoler.

Liberalen Per Ahlmark, som blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister, sade i ett tal:

”En liberal är en tvivlare, som ständigt ifrågasätter hävdvunna sanningar, som väger nya argument, för och emot.”

Så bra!

Allra bäst tycker jag om ett citat av den polske filosofen Zygmunt Bauman, som i ett tal vid ett seminarium i Stockholm sade:

”Mänskligheten har två val. Antingen lyssnar vi på varandra, samtalar med varandra och överlever tillsamman. Eller också lyssnar vi inte på varandra, samtalar inte med varandra och går under tillsammans.”

Våra bokstäver är fantastiska. De kan i rätt kombinationer forma våra ord, som uttrycker beundran, respekt, vänskap och kärlek.

Men – de kan också uttrycka kritik och avslöja mygel, maktmissbruk, oegentligheter och olagligheter.

Hurra för våra bokstäver.

Hurra för våra ord.

Våra verktyg som ingenting väger.

Hurra för svenskan – ärans och hjältarnas språk. Vårt gemensamma kulturarv, när vi vill uttrycka en tanke, en känsla, en åsikt, en värdering, som vi bär på och vill förmedla till andra.