Jag och min hjärna, inte alltid överens

Samtidigt har vi en utmärkt förmåga att minnas de negativa sakerna främst. De får liksom ta över och förmörka även de mest ljusa stunderna. Hur kommer det sig? Lyckas vi med nio av tio saker som vi ska utföra minns vi just den som aldrig blev gjord. Vi kan få hundra komplimanger och ändå är det den där enda trista kommentaren som sitter som etsad i minnet. Det är som om vi är programmerade att fokusera på det negativa.

På ett sätt stämmer det ganska bra. Vår komplicerade följeslagare hjärnan är inställd på att säkra vår överlevnad till varje pris. Glädje hör liksom inte riktigt till de fundamentala delarna i överlevnad. Det ses mest som en parentes, en bonus eller kanske ibland ett störningsmoment. Har vi fokus på de negativa sakerna så är vi fokuserade på lösningar av problem och hjärnan älskar problem.

Hur gör man då för att hantera denna ibland vrånga geléklumpen däruppe? När den buttert sitter med armarna i kors och muttrar om fördelar, nackdelar och sannolikheter? När den stingsligt påpekar att det där, det är minsann inte godtagbart! Ett sätt man kan göra är att inte lyssna så särskilt mycket. Att tänka lite som att vi är två individer i den här kroppen, det är jag och min hjärna. Och vi är inte alltid överens.

Jag minns ett tillfälle för ett antal år sedan då jag stod inför ett beslut som skulle innebära att jag provade något jag aldrig hade provat förut. Det var något jag väldigt gärna ville göra och jag såg att det skulle kunna innebära mängder av positiva delar. Min hjärna slog på stora trumman och skickade magen på en hisnande berg- och dalbanetur som fick det att riktigt suga i mellangärdet. Den drog igång hjärtmuskeln och cirkulationen och fick blodtrycket att stiga.

Som för att understryka att det hela var ett vågspel som var absolut icke acceptabelt såg den till att strypa lufttillförseln sådär lite lagom så att det skulle kännas i strupen. Budskapet var glasklart; gör det inte! Reaktionen var så kraftig att jag backade. Den gången lyckades hjärnan vinna över mig.

Lite längre framåt i tiden smög jag sakta mot detta vägskäl igen. Tvekande men ändå nyfiken. Viljan fanns där, motivationen likaså. Hjärnan såg min försiktiga framryckning och agerade blixtsnabbt. Skillnaden var att den här gången var jag beredd. Hjärnan slängde desperat fram argument efter argument för att styrka sin sak, det här var en väldigt, väldigt dålig idé!

Den ryckte i alla tänkbara trådar för att skicka fysiska sensationer genom nervsystemet. Magen åkte åter berg- och dalbana, pulsen var skyhög och andan satt fast i halsen. Gör vad du vill, tänkte jag. Det här är mitt beslut. Som en sista desperat åtgärd slängde den fram en hel drös med katastrofscenarion, det ena värre än det andra vilket såklart fick rädslan att löpa amok. Jag svarade med att inte lyssna, och det är jag enormt tacksam för idag.

Att ha en följeslagare som är inställd på att hålla mig vid liv är verksamt i många situationer, men långt ifrån alla. Jag vill ha glädjen också, inte bara de mest funktionella delarna.

När jag sitter vid strandkanten och vilar ögonen mot horisonten struntar jag i att hjärnan ilsket fnyser däruppe. Att den anser att jag borde fokusera på att planera kommande vecka, vara beredd på oförutsedda händelser eller kanske analysera det senaste mötet. Jag låter den hållas. Jag förstår logiskt att den egentligen bara vill mig väl och är enormt tacksam för att den finns där för att säkra min överlevnad, det är ju liksom lite av ett basbehov.

Däremot väljer jag många gånger att låta den missnöjt puttra i bakgrunden utan att ge den särskilt mycket uppmärksamhet.

Att hitta ett fungerande förhållningssätt till olika saker i livet gör oss gott, oavsett om det handlar om positiva eller negativa saker. Kanske särskilt det som är negativt och som vi inte kan påverka.

Som att konstatera att vi inte kan hindra hjärnan från att påverka oss men samtidigt inte låta den stoppa oss från att sluta sträva mot det som är viktigt för oss.

Vad säger du, är du alltid överens med din hjärna?