Framtidstro med ny energi

Hon skulle aldrig bli politiker. Pappa var det och nästan aldrig hemma. Men ett oväntat sjukdomsbesked fick Jenny Hödefors att tänka om: det hon ville göra kunde inte alltid vänta. Nu är hon ny som kommunalråd och kommunstyrelseordförande i Hallstahammar, med en längtan efter ett samhälle där människor ser och bryr sig om varandra.

Som liten behövde Jenny Hödefors ingen scen. Ett bord räckte. Hopprepet blev mikrofon och sedan kunde föreställningen börja.
– Jag var en linslus, sprallig. Jag tyckte om att synas och höras, men på ett positivt sätt.

Politiker skulle hon däremot aldrig bli. Det hade hon sett tillräckligt av hemma. Pappa var socialdemokrat och politiskt aktiv under hela hennes uppväxt.
– Han var ju i stort sett aldrig hemma. Så jag sa att jag aldrig skulle bli politiker när jag blev stor.

Nu står hon själv längst fram. Ny som kommunalråd och kommunstyrelseordförande i Hallstahammar ska hon ta ansvar för både vardagens välfärd och de svåra ekonomiska beslut som väntar. Vägen dit gick via turistbyrån i Västerås, kommunens kundcenter och ett besked som förändrade hennes syn på tiden.

Jenny föddes och växte upp i Hallstahammar. Mamma arbetade på Försäkringskassan. I skolan tyckte Jenny om samhällskunskap, geografi och svenska. Yrkesdrömmarna växlade: flygvärdinna, kanske barnmorska.

Det blev hotell och turism på Wennströmska gymnasiet i Västerås. Redan under gymnasietiden började hon extrajobba på turistbyrån. Efter studenten fick hon arbete där och samma vecka flyttade hon till Västerås.

Besöksnäringen kom att prägla hennes unga yrkesliv, först på turistbyrån och sedan på marknadsföringsbolaget Västerås och Co. Hon lärde sig besöksmålens öppettider och telefonnummer utantill. Kunskapen fanns till hands när någon frågade.

I Västerås träffade hon sin man, Peter. Hon var 25 år, han var 31 år. De gifte sig, fick barn och började så småningom se sig om efter ett hus. Då växte längtan tillbaka till uppväxtorten.
– Även om de flesta av mina vänner hade lämnat Hallstahammar tycker jag ändå att det är speciellt med ens uppväxtort. Jag hade familj här och ville ha tryggheten för barnen.

År 2013 gick flyttlasset hem. Närheten till den större staden fanns kvar, men också något annat: känslan av att höra hemma.

Två år senare började Jenny arbeta som kommunvägledare i Hallstahammars kundcenter. Hon kom från en annan bransch och behövde lära sig vad kommunen faktiskt gjorde.

Det var mycket. Barnomsorg, äldreomsorg, praktiska frågor och människor som behövde hjälp att hitta rätt. Kommunvägledarna skulle kunna svara redan vid den första kontakten.
– Jag upptäckte den kommunala världen, hur mycket en kommun faktiskt ansvarar för. Det fanns saker som fungerade och saker som inte fungerade. I kontakten med invånarna fick man höra vad som var viktigt och vad människor var upprörda över.

Samhällsengagemanget hade funnits länge. Hon hade varit med i elevrådet och tyckt om föreningsliv. Intresset för politiken väcktes, men fick vänta tills barnen blivit större och tiden räckte bättre.

Sedan kom 2016.

Hon hade inte känt sig sjuk. Ändå upptäcktes, av en slump, att hon hade kronisk leukemi.
– Leukemi låter ju så hemskt. Det låter väldigt dödligt. Barnen var fortfarande relativt små. Det är klart att man tänkte: Kommer jag ens att få se mina barn växa upp?

De första veckorna var tuffa. Men på Köpings lasarett mötte hon en överläkare som gav henne hopp. Han berättade om forskningen, läkemedlen och möjligheterna att leva ett långt liv med sjukdomen. Han är fortfarande hennes läkare.

Jenny tar fortfarande sin medicin. Hon blir lite trött, magen påverkas och immunförsvaret är nedsatt. Sjukdomen finns där, men också tacksamheten över vården hon fått.

Under ett par månaders sjukskrivning fick hon tid att fundera. Tankarna på politiken återkom.
Vad var det egentligen hon väntade på?
– Jenny, du kan inte skjuta upp saker som du vill testa till sedan. För det kanske inte finns något sedan. Det vet man ju inte.

Hon bestämde sig för att försöka. Inte för att göra karriär, säger hon, utan för att bidra.

Varför just Socialdemokraterna?
– Jag tror på att resurser ska fördelas efter behov. Jag tror på jämlikhet och jämställdhet. De som har mer kan vara med och bidra mer. Vi som har det bra ska kunna hjälpa dem som har det mindre bra.

Det första uppdraget blev som nämndeman i tingsrätten. Efter valet 2018 kom hon in i kommunfullmäktige och blev ersättare i socialnämnden.

Men ansvaret växte. Hon blev ordförande i arbetarekommunen och fick senare ta över kultur- och fritidsnämnden när dess ordförande slutade.

Där väntade också beslut som gjorde människor arga. På kommunens camping hade campingplatser vuxit till något som liknade små sommarstugetomter, med fasta förråd och stora altaner. Brandskyddet behövde hanteras. Kommunen ville också få bort det permanenta boendet.

Jenny fick vara med och försvara förändringarna inför män­niskor som berördes direkt. Någon flyttade till en lägenhet, andra till en annan camping, berättar hon.
– Jag fick prova på att stå där när det blåser och försvara beslut som vi tog. Jag fick gå in och ta en del surdegar som hade legat och väntat en tid.

Under föregående mandatperiod, som ordförande i social- och arbetsmarknadsnämnden har hon sedan arbetat med frågor som ligger henne nära, men där besluten kan få stora följder för en enskild människa.

Att ta nästa steg var ändå inte självklart. Kommunstyrelsens ordförande står längst fram när kritiken kommer. Jenny funderade över utsattheten och över vad offentligheten skulle kunna innebära för hennes barn.

Innan hon tackade ja pratade familjen om uppdraget. Om sociala medier, om osanna påståenden och om att barnen skulle komma till henne om de såg eller hörde något som kändes konstigt.

Då svarade sonen:
– Mamma, vi är ungdomar i dagens tid. Vi lever med ryktesspridningar varje dag.

Svaret stannade hos henne. Det som hon oroade sig för att utsätta familjen för var redan en del av ungdomarnas vardag.
– Då tänkte jag att skulle det hända får vi lösa det. Vi har den öppna relationen och kan prata om det.

Företrädaren Catarina Pettersson har Jenny arbetat nära tillsammans med under flera år. Beteckningen kronprinsessa har förekommit. Den rymmer både ett förtroende och en förväntan att leva upp till.

Jenny talar uppskattande om allt hon lärt sig: att ifrågasätta, ställa kontrollfrågor och försäkra sig om att besluten verkligen motsvarar den politiska viljan.

Hur rustad känner du dig inför allt du nu måste lära dig och kunna?
– Jag har ingen prestige i det här. Jag låtsas inte kunna mer än vad jag kan. Är det något jag inte behärskar tar jag hjälp och tar reda på det. Ingen kan allt i början, inte ens sedan kanske.

Hur mår Hallstahammar i dag?
– På det stora hela bra. Vi har en välskött kommun med fina verksamheter, men också människor som känner otrygghet och ett missnöje som kan vara svårt att sätta fingret på.

Jenny vill att invånarna bättre ska förstå vilka beslut kommunen fattar, på vilka grunder och varför. Öppenhet och insyn är något hon vill arbeta med. Helst skulle fler också engagera sig och upptäcka hur sammansatta frågorna är.

Samtidigt väntar ekonomin. Efter goda år har läget blivit kärvare. Investeringar behövs och fastigheterna bär på en underhållsskuld.
– Vi kanske kommer att behöva fatta väldigt tuffa beslut som inte är bekväma.

Kan det bli aktuellt med skattehöjningar?–En skattehöjning finns inte i våra nuvarande planer, säger hon. Men längre fram, när det nya särskilda boendet på Herrevad i Kolbäck ska stå klart, kan frågan behöva prövas.

Fler äldre och färre som ska utföra arbetet gör också att hon ser ett behov av digitala hjälpmedel.
– Tekniken väcker både förhoppningar, men också frågor. Vad händer om vi förlitar oss för mycket på AI och digitaliseringen? Själv minns jag alla telefonnummer jag behövde kunna på turistbyrån. Nu behöver jag knappt komma ihåg några.

I omsorgen hoppas Jenny att mindre administration ska ge mer tid för mänsklig närhet: att sitta bredvid någon, dricka kaffe och hålla en hand.

Vad längtar du efter?
– Jag drömmer om ett samhälle där vi ser varandra, där vi bryr oss om varandra och tar hand om varandra. Där alla får möjlighet att förverkliga sina drömmar.

20 snabba till Jenny Hödefors

1. Vem är du i tre egenskaper?
   – Positiv, organisatorisk och envis.
2. Vem har betytt mest för dig i din uppväxt?
   – Mina föräldrar.
3. När känner du sann och äkta lycka?
   – När mina barn är friska och mår bra. Melvin, 17 år och Signe, 14 år.
4. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Ärlighet och lojalitet.
5. Vem är bäst på att få dig att skratta?
   – Familjen och mina underbara vänner.
6. Vem i hela världen vill du bli bjuden till på middag?
   – Barack Obama.
7. En frestelse du inte kan motstå?
   – En riktigt god charkbricka.
8. En oförglömlig film?
   – Bohemian Rhapsody.
9. Din bästa konsert?
   – La Boheme på plats i Torre de Lago Puccini.
10. Har du någon fobi?
    – Ormar.
11. Ett citat som inspirerar?
    – Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra det. (Olof Palme)
12. Vad skulle du vilja lära dig?
    – Spela gitarr.
13. Det bästa råd du någonsin fått?
    – Var dig själv i alla lägen.
14. Din bästa årstid?
    – Våren.
15. Favoritfärg när du klär dig?
    – Svart, grönt och rött.
16. Ett resmål som lockar som du ännu inte besökt?
    – Karibiska öarna.
17. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas, vad skulle du göra då?
    – Skapa fred i världen.
18. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Ägg och mjölk.
19. Vad säger du om du möter Gud på gatan?
    – Rädda världen!
20. Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?
    – En Caesar-sallad och ett glas rosévin.