”Lyssna på det sunda förnuftet, snälla!”

Det har på kort tid inträffat två liknande scenarion och jag tänkte belysa ett av dem nedan. Du observerar under bilfärd ett litet barn som uppfattas vara i 2-års åldern, tillsynes ensam och ingen vårdnadshavare i dess direkta närhet. Barnet befinner sig på trottoaren och även på vägen som är inom ett tätbebyggt område, vad gör du?

Magkänslan och det sunda förnuftet säger åt en att stanna bilen och plocka upp det lilla barnet, söka efter föräldrar? Ringa polisen? Hjälpa till! Men gör du det?

Detta scenario utspelade sig en söndag i en stad i Västra Mälardalen, jag och min kollega blev varse om det lilla barnet då allmänhet informerade oss om att de observerat ett ensamt barn ungefär 500 meter från vår position. Vi begav oss genast för att söka efter barnet. På väg fram till den plats vi fått förklarad för oss möter vi inte mindre än tre andra personer som informerar oss om samma sak, vissa bilburna andra till fots. Vi får syn på det lilla barnet som precis då är ute i vägen och vinkar till passerande bilar, dessa stannar inte heller, kanske såg de polisbilen? En person hade precis då vi kommit fram tagit tag i barnet, barnet var i säkerhet!

Pojken var mycket glad, sprallig och nyfiken. Redan i två års ålder kunde pojken siffror och bokstäver som han glatt pekade på när han såg vår registreringsskylt. Vi lyckades tillsammans med andra lokalisera pojkens vårdnadshavare och historien fick ett lyckligt slut. Men detta scenario kunde ha slutat i en fruktansvärd tragedi!

Är det inte ens medmänskliga skyldighet att ingripa då man bevittnar ovan scenario?! Har människan blivit så fruktansvärt självupptagen och omdömeslös att en bara passerar ett ensamt barn på en väg och tänker att någon annan säkert ingriper?

Om en olycka skett, hur hade en levt vidare med vetskapen att en kunde ha ingripit och förhindrat en tragedi?

Om jag går till mig själv så hade ett liknade scenario hemsökt mig resten av mitt liv!
Lyssna på det sunda förnuftet, snälla!

/En mycket orolig polis