Kan Kungsör och Skinnskatteberg fortsätta vara egna kommuner?

När julen och första advent står för dörren hade jag kunnat valt att skriva om tomtar, skimmer och fagert ljus i fjärran – som när julens glada och äkta budskap nalkas. Vilket kommer jag att göra närmare jul.

Grejen är att vi levt med tomtar, skimmer och fagert ljus i fjärran de senaste åren. Aldrig tidigare har man rikspolitiskt lovat så mycket av framtida förmåner till så många på så kort tid – med ett pantsatt framtida fagert ljus.

Vilket är en produkt av rikspolitiken som direkt slår mot kommunerna. Därför skulle det inte förvåna mig att kommuner som Kungsör, Skinnskatteberg, Arboga och andra mindre kommuner riskerar att försvinna och gå upp i en storkommun med mindre service och större enheter.

Problemet är att huvudplattformen för offentlig service i Sverige är kommunen, så när regering och riksdag lovar blir det kommunerna som får ta det långsiktiga ekonomiska ansvaret.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som är samlingsorgan för samtliga kommuner och landsting bedömer att kommunskatten behöver höjas 2 – 3 kronor inom något år, enligt en första bedömning, vilket gör att kommunskatten börjar närma sig 35 kronor.

Det skall ses som en början.

Jag inser att detta är ett torrt ämne men om kommunerna i framtiden inte längre orkar med innebär det faktiska saker som att ålderdomshem centraliseras, skolor läggs ner, servicen sjunker och det blir sämre livskvalité.

När det svenska pensionssystemet konstruerades på 1950-talet, och sedan finjusterades under två decennier, där kolsvasonen Jan Nasenius var en av arkitekterna, började folk arbeta när de var 20 år och gick i pension vid 65 år – och medellivslängden var 70 år.

Det gör att vi har 45 produktiva år att betala 5 år som pensionärer.

Idag når de flesta arbetsmarknaden i 25 årsåldern, om ens det, den faktiska pensionsåldern närmar sig 60 år och medellivslängden närmar sig 85 år. Det gör att vi har 35 produktiva år att betala 25 år som pensionärer.

Så snöret är redan väldigt hårt spänt.

Kommunernas utgifter ökar snabbare än inflationen och skatteintäkterna.

Sverige har idag nolltillväxt i ekonomin om du räknar bort invandringen – som leder till ökad offentlig konsumtion. Det enda som ökar i Sverige är den privata skuldsättningen som ökar nästan med 7 % per år – vilket antyder att folk får inte det att redan nu gå ihop – vilket säger att man inte kan höja skatten mycket mer.

Kommunerna i KAK har fler arbetslösa, färre högskoleutbildade, fler förtidspensionärer och är mer beroende av bidrag från staten är medeltalet av Sveriges kommuner.

I klartext – mer behov och beroende av staten för att klara budgeten.

I det läget bestämmer sig regeringen för att öppna gränserna – och erbjuda tusentals människor i jakt på ett bättre liv att etablerade sig i Sverige – oavsett tidigare hemvist eftersom Migrationsverket bara klarar att nöjaktigt identifiera 60 %.

Samma Migrationsverket konstaterar att efter 8 år är hälften i arbete.

Ryggmärgssvaret blir då – kommunen får bidrag för detta och det täcker kostnaden. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) uppger att bidraget räcker i ett och halvt år men folk lever längre än så och tur är väl det.

Sedan blir det ett kommunalt ekonomiskt problem.

Asylsökandeinvandringen hade inte varit ett ekonomiskt problem om inte gummisnodden redan innan inte varit så hårt spänd. Riksdagen har erbjudit fantasier, skimmer och levt i tron att man kunna trolla med knäna och få tillväxt.

Ni har redan innan jul fått tomtar, skimmer och tron på en fagert ljus i fjärran av en riksdag som tagit en serie väldigt dåliga beslut och sedan vägrar ta ansvar för dessa.

Därför tror jag att KAK:s småkommuner inte kommer att överleva som självständiga kommuner på sikt.

Det enda glädjande – alla bli Köpingsbor.