Julotta i Heliga Trefaldighetskyrkan på 1950-talet

Vid sextiden på juldagsmorgonen väckte mamma mig genom att försiktigt stryka mig över armen. Det skulle bli julotta i Heliga Trefaldighetskyrka och sång av kyrkans ungdomskör, där jag och min kamrat var med. Försiktigt smög jag ur sängen för att inte väcka systern som sov i samma rum.

Sömnigt hörde jag hur det sprakade från spispannan i köket. Pappa hade varit tidigt uppe och vedeldat för att värma upp huset. På köksbordet stod frukosten framdukad och mitt på bordet pinglade ”änglaspelet” runt, runt. Men det finaste var den röda kulstaken med tre ljus som brunnit ned till hälften innan någon blåst ut dem.

Att gå ut i det kalla morgonmörkret var obehagligt men härligt. Det liknade ingenting annat och på väg till kamraten såg jag djurspår avteckna sig i den vita rena snön. Vid Hyddan stod kamraten och väntade. Hon hade liksom jag klätt sig i duffeln. Det var skönt att fälla upp huvorna när vinden snodde som värst. Det var inte många ord som yttrades, när vi halkade utför Brattbergsbacken och vidare mot stan.

I flera år hade vi sjungit i kören som startade i mitten på 1950-talet. Ledare för kören var kantor Albert Svensk. Det var roligt att gå till övningarna. På något sätt lyckades Svensk tysta ned oss pratiga ungdomar och få oss att sjunga både i kanon och i stämmor. Ibland lät det riktigt bra. Förvånade tittade vi på varandra. Vad hände? 

Arboga hade under några dygn förvandlats till en vit vinterstad. På håll såg vi hur ljuset från kyrkan letade sig ut genom fönstren och att marschaller flammade utanför kyrkporten. Det var skönt att gå in i vapenhuset och stampa av snön från läderstövlarna.

Så klev vi in i kyrkan och blev stående innanför dörren och tittade. De tända mässingskronorna strålade och glimmade och lyste upp mörka vrår. De flesta ur kören hade kommit. Tillsammans stegade vi uppför trappan till orgelläktaren, där kantor Svensk satt vid orgeln. Med låg röst hälsade han godmorgon samt pekade på stolarna längs det långa räcket. Där skulle kören sitta mellan sångerna. Svensk hyschade på oss när vi hängde av kläder, drog ut gnisslande stolar, bläddrade i sånghäften och visade julklappar för varandra.

Från läktaren var det bra utsikt över församlingen. Det var roligt att se hur bänkrad efter bänkrad fylldes av allvarliga välklädda människor. Det såg trångt och varmt ut. Kyrkan var nästan fullsatt, när klockarna ringde samman. Klangen fyllde valven och spred sig vida omkring. Julottan i Heliga Trefaldighets kyrka hade börjat.

Orgeln brusade. Äntligen fick vi resa oss och sjunga den fina psalmen ”Var hälsad sköna morgonstund”. Lite senare, när det var dags för ”Det är en ros utsprungen”, hände något som inte borde ha hänt. Och det berodde på att ljushållarna i räcket var fyllda med stearinstumpar. Vi pillade loss stearin som runnit ner på räckets överkant och knäppte iväg flagorna ner över församlingen. Några ur församlingen vände sig om för att se varifrån ”snön” kom. Då hukade vi oss snabbt, så ingen skulle se att det var vi.

Efter den pinsamma händelsen sjöng kören ”Stilla natt, heliga natt” med en inlevelse som den inte gjort tidigare. Det var ibland svårt att förstå vad prästen sa förutom julevangeliet. Det läste han så fint: ”Och det hände sig på den tiden…”

Så skönt det var att komma ut i friska luften och se hur det ljusnade. 

Vid nästa övning med kören berättade kantor Svensk att det kommit klagomål från kyrkobesökare. De hade på julottan fått stearinflagor i huvudet. Hur det hade gått till, skämdes vi att erkänna. Kantorn lät det bero och bjöd oss några veckor senare till sitt hem i Hamre på saft och bullar.

Det var roligt att sjunga i kyrkans ungdomskör. Tyvärr slutade jag efter några år eftersom tiden inte räckte till.

Numera finns orgelläktaren inte kvar. Den revs 1967, när den gamla orgeln byttes ut mot en ny, som fick en annan plats i kyrkan.

Kerstin Williamsson