Debatt: Ur avloppsrören försvinner den långsiktiga hållbarheten

Frågeställningarna kring samhällets långsiktiga hållbarhetsarbete är för många av oss medborgare något diffusa. Vilken plats och status har egentligen framtiden i våra dagliga beslut – enskilt, men också i våra kommuner? I dag debatteras allt oftare VA-frågorna, med rätta.

Senast var det skandalen om utsläpp av bajsvatten från Köpenhamnsområdet. Många protesterar över planerna på att VA-avgifterna måste fördubblas och att anslutningsavgifterna till de kommunala näten utgår från hundratusentals kronor på landsbygden, och till cirka en miljon i storstadsområdena.

Speciellt utsatta är de som redan har en godkänd VA-lösning men som tvingas in i det kommunala nätet.

Frågan är vad som händer mellan våra toalettspolningar och reningsverken. När HSB för länge sedan uppfann sopnedkastet blandades matrester, batterier, flaskor, burkar, ja allt blandades i en salig röra. På samma sätt är det med våra vattentoaletter med den skillnaden att toalettinnehållet under vägen till reningsverket blandas med industriavfall, sjukhusavfall, gifter från vägtrafiken och allt annat avfall som produceras i det moderna samhället.

Nu är en ny våg på gång där det blandade avloppsslammet blandas ytterligare en gång men nu med annat avfall från vårt industrisamhälle. Tyvärr är detta avfall allt annat än giftfritt och färdigt för att användas i det hållbara samhället. Och nu läggs det på vår åkermark!

Våra kommuner har gjort det lätt för sig när de hänvisar enskilda fastighetsägare till lagar, förordningar och regelverk vid en eventuell anslutning till de kommunala VA-nätet. En ordning som i praktiken visat sig omöjlig för den enskilda fastighetsägaren att få rätt när de kommer till anslutning eller ej.

Faktum är att våra kommunala nämnder som sköter dessa frågor överhuvudtaget inte kan förklara varför man inte följer gällande lagstiftning. Har man en egen sanitetslösning som är lika bra eller bättre än den kommunala så är det denna ordning som gäller, i alla fall enligt lagstiftaren. Men våra domstolar struntar blankt i detta och ställer sig kommunernas sida. Frågan är varför?

Kanske är det inte så konstigt att den ena skandalen efter den andra briserar inom denna samhällsviktiga verksamhet, avdelning för kommunalteknisk försörjning. Senast var det som sagt bajsvatten i Köpenhamn som rörde upp känslorna. Men har man någon insikt i hur VA-systemet fungerar så är det som hände på andra sidan Öresund helt i enlighet med regelboken. Det kallas bräddning.

Den stora frågan är varför våra kommunalpolitiker, men även våra rikspolitiker, valt att lämnat walk over i denna hållbarhetsfråga och låter VA-industrin med Svenskt Vatten och VVS-Fabrikanternas Råd ta ledningen i denna ödesfråga. För mig är det en gåta!

Anders Segerberg

va-i-tiden.se

Det här är en debattartikel. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Vill du skriva en debattartikel? Skicka din debattartikel till redaktion@magazin24.se. Bifoga skribentens namn, adress och telefonnummer.

Det går bra att skriva under signatur.