30-årskrisen är ett faktum

När jag sökte upp mig själv på nätet för någon vecka sedan så satt jag morgonkaffet i halsen när jag såg att det stod ”fyller 30 år om 9 månader”.

Jag blev förtvivlad, tänkte att det måste finnas en annan med samma namn i landet som jag av misstag klickat mig in på, det kunde absolut inte vara mig själv. Men så kom jag till insikt med det, slaget kom som ett brev på posten, det är ju sant, det är jag.

Jag tycker ju inte att det är konstigt att många av mina nära vänner redan fyllt 30, så varför har jag sådana problem med att jag själv gör det snart? Åldersnojan har aldrig varit så närvarande som nu. Men varför nu?

Kanske för att jag föreställde mig själv i den här åldern på en helt annan plats än vad jag faktiskt befinner mig på. Kanske för att samhället har förutfattade meningar om en kvinna som närmar sig 30 år. Kanske för att jag själv haft eller har förutfattade meningar om hur livet borde se ut när jag närmar mig 30. Kanske för att jag trodde att livet skulle se annorlunda ut nu. Kanske för att jag tycker att ordet kvinna låter lite för vuxet och att jag inte kan identifiera mig med den känslan ännu.

För bara ett år sedan såg jag väldigt positivt på att bli äldre och att tillhöra 30-åringarnas klubb. Men den känslan har ersatts av ångest och någon sorts ängslighet. Det fanns en uppfattning och en tro om att jag skulle ha koll på läget vid det här laget i livet. Att alla frågetecken som jag haft skulle vara utredda efter 30. Men så är det ju inte, och så kommer det kanske aldrig att vara.

Att ålder bara är en siffra är jag helt med på, spontant har jag fastnat vid åldern 22. Det var nog där jag kände mig som mest hemma. Jag tror att innan 22 år fyllda kände jag mig alltid för gammal för min ålder, och efter att ha passerat åldern 22 har jag känt mig för ung för min ålder på något vis. Undrar om jag mentalt alltid kommer att vara 22 år eller om den åldern förflyttar sig så småningom.

Kan den klassiska 30-årskrisen handla om att vi ”kommer undan” med mer saker i 20- årsåldern än vid 30? De så kallade misstagen och snedstegen som tas mer med en klackspark förr än nu, man var ung och lovande, nu är man vuxen och bör vara mer ansvarstagande.

Troligtvis är det mer vanligt än vad jag tror att människor hamnar i en så kallad 30-årskris, och troligtvis känns inte krisen ångestladdad för alla, det kanske rent ut sagt inte känns som en kris för alla. Jag läste att en 30-årskris egentligen inte behöver ses som något negativt i över huvud taget, utan att det är ett ögonblick för många att stanna upp i den här åldern och reflektera över våra liv, vilket för många kan vara väldigt hälsosamt.

Kanske är det att i och med en 30-årskris så ser vi över vår livssituation, relationer, jobbsituation med mera, för att plocka bort och lägga till det som verkligen gör oss lyckliga.

Trots vetskapen om att 30-årskrisen har ett överflöd av positivitet så kan jag inte undgå känslan av en smågnagande ångest. Krisen är ett faktum, och om 9 månader fyller jag 30 år.