”Jag är arbetarklass, inte medelklass”

”I Sverige finns det två samhällsklasser. De som duschar före jobbet och de som duschar efter jobbet. Socialdemokratins dilemma är att de som duschar efter jobbet blivit allt färre. Samtidigt har inte svensk socialdemokrati lyckats att attrahera tillräckligt många som duschar före jobbet.”

Detta är både roligt och träffande. Den som skrivit detta är Stickan Ljunggren, statsvetare och socialdemokrat, chefredaktör för dagstidningen Sydöstran i Blekinge.

Karl läser upp dagens text – lyssna här!

Måste erkänna… jag tillhör samhällsklassen som duschar före jobbet…

Skulle jag fråga mina vänner skulle de säga att jag är ”typisk medelklass”. Själv hävdar jag att jag tillhör arbetarklassen. Jag lever och överlever tack vare arbetsinkomster, inte tack vare att jag äger kapital med god ränta. Därför tillhör jag arbetarklassen. De senare tillhör kapitalisternas klass.

Socialdemokratin har i själva verket en kluven inställning i klassfrågan. Å ena sidan är det fint att vara arbetare, å andra sidan är klassresan en av de stora visionerna.

Tre personer som gjort en klassresa:

Ingvar Kamprad växte upp i en liten småländsk by, byggde IKEA till ett globalt imperium och blev en av världens rikaste män. Fosterbarnet och svetsaren Stefan Löfven blev Sveriges statsminister. Camilla Läckberg är dotter till sjukpensionärer, har blivit en internationellt känd deckarförfattare och tjänat många miljoner på sina böcker.

Min mamma sade alltid att jag måste tänka på att argumentera med ”blanka vapen”. Hon hävdade att jag alltid i debatter måste vara juste, aldrig demagogisk, alltid argumentera mot vad meningsmotståndaren faktiskt sagt eller skrivit. Inte citera fel, göra egna orimliga tolkningar, måla upp fantombilder och sedan gå till angrepp.

Socialdemokraterna i Köping är en mäktig kraft. De har regerat vår lilla stad i över 90 år. På omslaget till Tidskriften Fokus kallades Elizabeth Salomonsson för ”Drottning Elizabeth” efter att ha regerat Köping i 38 år. Som jämförelse regerade Tage Erlander Sverige som statsminister i 23 år.

Min egen principiella inställning är att ingen i regeringen, inget regionråd, inget kommunalråd bör regera längre än 12 år – tre mandatperioder. Detta är ändå 50 procent längre än vad en amerikansk president kan regera – max 8 år.

”Att Karl Beijbom (KB), Magazin24 inte är någon vän av Socialdemokraterna har stått klart för oss en längre tid.”

Det skriver Socialdemokraterna i Köping i en replik till mig efter en krönika med titeln ”Katastrofen (S) i Kolsva”.

Regimkritiker i kommunistiska diktaturer stämplas som ”Statens Fiender”. I Socialdemokratins Köping stämplas jag bara som ”Partiets Ovän”.

Fel, fel, fel. Jag respekterar alla demokratiska partier, är inte ovän med någon politiker eller något parti. Jag lyssnar på alla och samtalar med alla. Jag respekterar allas övertygelser. Som fri publicist har jag naturligtvis rätt att kritisera ett parti, som för en politik som strider mot folkets vilja.

Det har Socialdemokraterna gjort i kommundelen Kolsva, där S på två val (2018 och 2022) sjunkit från 44 till 22 procent – samtidigt som SD ökat till 40 procent av antalet röster.

”KB jobbade aktivt för att S skulle hamna i opposition så att SD kunde ta över styret i Köping”. Det har Socialdemokraterna i Köping hävdat i en replik, som kommentar till mitt agerande i valet 2022.

Denna brunmålning av mig som son till en Förintelseöverlevare är osann och skamlig. Min mamma överlevde både Auschwitz och Bergen-Belsen, som politisk fånge.

En krönika av mig i Magazin24 efter det senaste valet, den 6 oktober 2022 hade i själva verket rubriken:

”Köping får inte bli en SD-kommun”.

I texten skrev jag: ”För Köpings image och varumärke vore detta olyckligt. Det historiska arvet kring SD:s bruna förflutna lever kvar i folks medvetande runt om i landet.”

Jag har försökt få SD-ledaren i Köping, Maria Liljedahl, att bekräfta Socialdemokraternas anklagelse mot mig som SD-influencer. Hon vägrar och slår ifrån sig – med all rätt.

En krönika av mig, den 4 november 2022, hade rubriken ”Maktväxling med förhinder” – detta sedan KD bytt sida och valt att stödja ett fortsatt S-styre.

Växling vid makten är demokratins syre. Jag föredrog dock hellre ett styre i Köping med en socialdemokrat som kommunstyrelsens ordförande än en sverigedemokrat.

Jag framförde i denna krönika förhoppningen att det nya styret – S, KD, V och C – skulle satsa på skolan, företagsklimatet och utveckla Köping till en serviceorganisation för medborgare och företagare.

Jag hoppades också att det nya styret skulle ”samregera med handlingskraft och god personkemi, utveckla politiken och formulera en gemensam vision för Köping, som kommer att inspirera och lyfta oss alla.”

Om metallaren från Volvo, Per Ågren (S) som ny ordförande i kommunstyrelsen, hade jag bara vänliga ord att framföra:

”Per Ågren är en vänlig och ödmjuk samarbetsman. Med sin fackliga bakgrund vet han hur man förhandlar och att en uppgörelse alltid innebär att man måste ge och ta – i löneförhandlingar såväl som i politiska uppgörelser. Jag hoppas att han, för Köpings bästa, skall lyckas som kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande.”

En krönika av mig den 24 mars hade rubriken ”Vi behöver fler välutbildade politiker.” Inte i min vildaste fantasi trodde jag att företrädare för det parti, som alltid betonat skolan och utbildningens betydelse för att arbetarbarn skall kunna göra en klassresa, skulle gå till häftigt motangrepp.

Per Ågren hävdade i en replik att min krönika ”dryper av klassförakt” och gick till angrepp mot sin egen fantombild: ”Karl Beijboms tydliga ställningstagande att en lågutbildad person inte bör göra sig besväret att engagera sig politiskt…”

Denna formulering speglar varken vad jag skrev, än mindre vad jag tycker. Ja, formuleringen är faktiskt helt absurd.

Min respekt för handens intelligens är densamma, oavsett om handen håller i en hammare, ett svetsaggregat, en linjal, en vässad penna eller en tandläkarborr. Det är viktigt att alla samhällssfärer är representerade i politiken, och de högutbildade är faktiskt underrepresenterade i många kommuner.

Alla kan inte göra allt. Alla kan göra något. Alla behövs. Tillsammans skapar vi ett samhälle där vi alla kan leva och överleva.

Eller som vi lär oss i Havamal, vikingarnas diktepos:

”Enbent man rider.
Döv man går vall.
Enögd man duger till drabbning.
Blott lik gagnar föga.”