KRÖNIKA
12:12 | 21 januari 2023

Du kan ta en köpingsbo från Köping, men inte Köping ur en köpingsbo

“Bo i Köping för resten av mitt liv? Nej tack, jag packar ihop så fort jag får chansen”.

Sagt och gjort, gymnasievalet gjordes efter geografiskt läge, nej jag skulle absolut inte gå på Ullvi, och hamnade i Västerås. Två månader efter studenten flyttade jag till en kompis, som delade samma känslor om Köping som mig, i Stockholm.

Vi bodde i en ombyggd källare, på mindre än 20 kvadrat utanför slussarna, med en pendlingstid på närmare 30 minuter in till stan. Jag kallade soffan för min säng i ett halvår innan jag gav upp och flyttade tillbaka till Köping igen. Med ursäkten att “jag ska ju börja plugga, så kommer inte bli kvar så länge”.

Nåväl, “så länge” blev tre år. Sedan dess har jag successivt flyttat längre och längre bort från Köping.

När jag var yngre, ja yngre än 27 år, kunde jag inte för mitt liv förstå människor som inte ens provade att flytta från Köping. De måste ha stannat av olika anledningar eller omständigheter, men inte självmant, absolut inte självmant!

Det går ju aldrig att utvecklas i den här hålan. Man har inget liv om man bor i Köping. Det finns ju ingen chans till karriärutveckling häromkring. Bor man kvar betyder det att man bara nöjer sig. Alla dessa förutfattade meningar har cirkulerat i mitt huvud fram till för bara något år sedan, kanske till och med enbart månader sedan.

Idag känner jag en avund för dem som bor kvar, eller som kommit tillbaka. Och jag vill först och främst be om ursäkt för min bristande känsla och förståelse. Jag avundas er som kan gå längs Köpingsån och så småningom hamna vid Stenugnsbageriet, er som korsar Hökartorget och känner doften från Greken, ni som vet vilken pizzeria som har stans bästa vitsås (och det faktiskt heter vitsås och inte kebabsås eller mildsås eller annat trams), er som småpratar och känner vakten på Bishops, och ni som alltid tycks ha någon att heja på inne på Hemköp.

I min hemstad känner jag 3 personer, min sambo inkluderat. Jag bor 1092 km från min systerdotter och systerson och de flesta jag vanligtvis umgås med. När jag pratar med nära och kära i telefon så får jag tillbaka den tydliga västmanländskan. Dialekten som aktivt och hårt jobbades bort under tiden i Stockholm, Norrköping och Malmö. Men dialekten som rotats sig i talet sedan jag började prata är tillbaka, och nu för att stanna. Troligtvis för att jag inte använder svenskan lika mycket längre då engelska blivit mitt go-to språk i det vardagliga livet.

Men när sådana saker slår mig, inser jag hur mycket Köping betytt för mig, och hur mycket den hålan fortfarande betyder för mig. Inte enkom för alla jag känner där, men för alla minnen som skapades där en gång i tiden. Under de fyra åren på Karlbergsskolan där jag fick mina tre bästa vänner.

De två åren jag jobbade på Systembolaget på Stora gatan och fick en helt ny syn på serviceyrket (det var inte min grej). Alla sena lördagskvällar på Paus när jag precis fyllt 18 följt av beställningen på Kebabhouse 02.00. Det är då jag inser att du kan ta en köpingsbo från Köping, men inte Köping ur en Köpingsbo.


Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Tänk på: håll dig till ämnet, håll god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-