Jan Kallberg: Vad andra tycker

Tiden efter midsommar men före kräftpremiären är en tid när ingen annan är på jobbet.Det är varmt, kvavt och solen steker i väntan på nästa regnskur.Det är en tid att fundera.

Av en händelse läste jag en artikel om hur lyckliga människor varit genom olika tidsepoker det senaste hundra åren. Forskare måste forska och med tiden kommer de på ämnen som ingen tagit tag i förut.

Enligt rapporten var särskilt yngre människor mer optimistiska under det tidiga 1930-talet med stigande extremism i omvärlden, och även på hemmaplan med nazism och kommunism, och under andra världskriget när världen revs i bitar, än nu.

Varför?

Forskarna förklarade det med sociala media och att unga människor idag kontinuerligt, under hela dagen, jämför sig med varandra och känner sig misslyckade eller lyckade beroende på hur andra reagerar – och inte efter deras egen uppfattning hur saker gått.

Risken är att sociala media får klä skott för allt.

Heavy metal orsakade moralpanik

Under 1980-talet kom heavy metal-hårdrock, då hävdades i stats-TVs bägge kanaler att heavy metal skulle göra ungdomar aggressiva och leda till långsiktiga skador och kriminalitet.

Det var givetvis moralpanik och helt fel.

Hela heavy metal-generationen har varit en av de mest lönsamma för samhället eftersom de inte har legat CSN till last i decennier eller försökt undvika hederligt arbete – utan istället arbetat i industri, vård och byggsvängen som trogna skattebetalare som går upp 05:45 för att gå till jobbet.

Samtidigt som debatten om heavy metal florerade var det även panik över dataspel och att TV3 kunde sända via satellit utan någon som helst kontroll från Folkhemmet. Igen – ogrundad moralpanik och oro för förändring utan verklighetsförankring i ändrade beteenden eller att det skulle vara skadligt.

Vi har alla försökt vara gillade av andra, det är naturligt, eftersom ingen egentligen vill vara ogillad. Därför ler vi till folk vi inte gillar, vi skrattar åt skämt som egentligen inte är så bra och vi nicker medstämmande till idiotier som sägs av våra överornade eftersom vi vill passa in.

Det är inget nytt.

Så har det varit sedan stenåldern.

Är Facebookvänner vänner?

Det nya med sociala media är att det är på dygnet runt och ger omedelbara reaktioner om människor gillar vad vi gör, hur vi ser ut och vad vi tycker.

Vi kan styra det genom att skapa en grupp facebookvänner som tycker som en själv till att börja med, men det är en illusion av säkerhet för gillande, för om den lilla grupp av framdestillerade lojalister man har på Facebook inte gillar att jag kokar chilensk abborre med vitlökssmör – hur misslyckad är jag?

Om ingen på Instagram gillar mina nya italienska skor?

Om ingen kommenterar att jag åker på kryssning och äter gående bord med alla dessa läckerheten som jag vinnlägger mer tid på att fotografera, posta och skriva om än att äta?

Är facebookvänner verkligen vänner? Vad är vänskap?

En artikel för några år sedan i New York Times beskrev hur en reporter med niohundra facebookvänner inbjöd alla till en fest hemma i lägenheten.

En kom på väg till järnvägen för att pendla hem, drack en öl, pratade i fem minuter och gick. Om facebookvänner är mer åhörare, åskådare och ungefär folk man ser bio med istället för vänner, varför slavar vi för att få deras gillande?

Behöver vi deras gillande?

En ypperlig tid att fundera

Jag har inga svar och låter texten sluta med att du tar vid och funderar.

Juli är en ypperlig tid för att fundera. Vad är det som driver oss att underkasta oss andras gillande – för saker som de egentligen fullkomligt inte bryr sig om?

Och hur låter vi detta färga hur vi ser oss själva, vår egen självkänsla och syn på vad vi gör?