Krig och fred, Nato och nationalismen

Det var på den årliga rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen som Ulf Kristersson och Micael Bydén gjorde sina utspel. Det blev en stor, besynnerlig debatt, om risken för krig bör diskuteras i tydliga ordalag eller inte. Som om krigsrisken skulle minska,
bara vi inte talar om den …

Det är inte så många år sedan vi i stor politisk enighet kraftigt rustade ner försvaret, avskaffade värnplikten, lade ner civilförsvaret och brände upp våra beredskapslager. Hur kunde våra folkvalda vara så naiva, så korkade? Vi har numera ett politiskt uttryck för detta: ”Vi såg det inte komma”.

Nu har klarsynen återkommit, försvaret skall rustas upp, värnplikten är återinförd och alla är överens om att vi bör bli medlemmar i Nato. En svår, plötslig omställning, inte minst för många inom Socialdemokratin.

Vi har vuxit upp med ett mantra: ”Neutralitetspolitiken har tjänat oss väl, den har givit oss fred i 200 år.” Denna sanning ifrågasätter jag.

Jämför Sverige och Polen, två neutrala länder, det första med fred i 200 år, det andra med ständiga krig, anfall, delningar och annektering – och nationell utplåning från kartan 1795-1918.

Sverige har haft fredliga Norge och Finland som grannar. Polen har haft Tyskland och Ryssland som krigiska grannar. Hade Sverige och Polen bytt geografiskt läge med varandra hade Polen haft fred i 200 år medan Sverige ständigt hade haft krig.

När Sovjetunionen upplöstes den 31 december 1991 uppstod 14 självständiga stater i utkanten av det forna sovjetväldet. I vårt svenska perspektiv, framför allt våra grannländer: Estland, Lettland och Litauen. Men också Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Kazakstan, Kirgizistan, Moldavien, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ukraina, Uzbekistan och Vitryssland.

Detta har Putin kallat ”det största geopolitiska misstaget i Rysslands historia.” Ryssland är ett hot mot alla dessa länders oberoende, integritet och suveränitet. Det får Ukraina uppleva idag. Faller Ukraina, faller andra grannstater också, kanske närmast Moldavien. Ukrainas sak är vår sak.

Våra svenska hjärtan klappar särskilt för Estland, Lettland och Litauen. Dessa tre länder tackar sin lyckliga stjärna att de är med i Nato. Ryssland har aldrig vågat angripa ett Natoland, i en försvarsallians med principen ”en för alla, alla för en”. Blir ett land angripet, ställer alla andra i alliansen upp i försvaret av det angripna landet.

Inte konstigt att ett medlemskap i Nato är en dröm i nästan alla tidigare sovjetiska randstater, med något undantag, till exempel Vitryssland, vars diktator Lukasjenko står Putin nära.

Behövs nationer?
Är nationalism av godo eller av ondo?

I sin extrema form – chauvinismen – är nationalismen givetvis något avskyvärt. En fanatisk nationalkänsla, ett svärmeri av självbeundran, som hyllar det egna och ser ner på alla andra, i en aldrig sinande främlingsfientlighet – allt detta måste fördömas och bekämpas.

Men i lagom dos är nationalismen faktiskt av godo, och vi måste värna om den sunda nationalismen.

Nationalismen uppkom i Europa under 1700-talet och ledde under 1800-talet till att nationalstater, som vi känner till i dag, Tyskland och Italien, uppstod.

Två principer styr nationalismen:
Den första – blodets rätt (ius sanguinis). Nationen som en kulturell enhet, bestämd av med poetens ord, ”släktled komma, släktled gå.” Denna tolkning utgår från romantiken.

Den andra – den territoriella rätten (ius soli). Nationen består av alla dess invånare oavsett etnisk grund. Denna princip härstammar från upplysningsfilosofin, där medborgarskapet avgör individens rättigheter, med territoriet som grund.

Vi måste också skilja mellan medborgarskap och nationalitet, mellan medborgarskap och identitet. Min mamma var ett exempel på det första, våra samer exempel på det andra.

I  mina tidiga tonår, när familjen var på semester på Mallorca, kom min mamma i samspråk med en tyska vid poolen. Efter en stund frågade tyskan varifrån min mamma kom.

Min mamma svarade: ”svensk medborgare, polsk nationalitet.” För henne var båda identiteterna lika viktiga. Hon förblev ju lika mycket polska i sin nationella identitet fastän hon blivit svensk medborgare.

Våra samer är svenska medborgare och därmed svenskar. Men de har också minoritetsstatus med eget sameting, egen nationaldag, egen flagga, eget språk, egen nationaldräkt. De anser själva att de tillhör nationen Sapmi och betraktar Sverige som kolonisatör.

Den liberale ideologen John Stuart Mill myntade begreppet ”liberal nationalism”, som inte innehåller främlingsfientlighet. I stället samexisterar den med liberala värden som frihet, tolerans, jämlikhet och individens rättigheter.

Liberala nationalister försvarar värdet av nationell identitet. Individer behöver en nationell identitet för att kunna leva meningsfulla, självständiga liv. Liberala samhällen kräver nationell identitet för att fungera. Allt detta tror jag på, allt detta ställer jag upp på.

Jag hoppas att palestinierna skall få en egen stat, vid sidan av Israel och i fred med Israel. Jag hoppas att den nationalistiska drömmen om ett återförenat Korea och ett återförenat Cypern skall uppfyllas.

För egen del fortsätter jag att betrakta mig själv som internationalist och nationalist. Om jag inte kan älska mitt eget land, mitt språk, min kultur – hur skall jag då kunna älska alla andra?

Och framför allt: min kärlek till Sverige är en del av min internationalism. Ty Sverige är också en del av världen.