Mamma, pappa, barn

I veckan har jag unnat mig några dagars SkrivRetreat i rofylld miljö i strålande sommarväder på Käringön i Bohuslän. Lördag kväll unnade jag mig havskräftor, krabbsallad och vitt vin.

Min chefredaktör på GP i min publicistiska ungdom, Lars Hjörne, hade sagt: ”Det finns dom det är syndare om”.

Som stämningshöjare lyssnade jag på Ungmön från Käringön med Harry Brandelius. En klassiker (länk här).

Det föds färre och färre barn i Sverige. För att befolkningen inte skall minska måste varje kvinna föda i snitt 2,1 barn var. 2023 var vi nere på 1,5 barn per kvinna. Det finns fördelar. Med färre människor minskar koldioxidutsläppen. Med färre födslar blir krisen i svensk förlossningsvård mindre omfattande.

Utvecklingen är densamma i stora delar av världen. I Spanien och Italien föds 1,2 barn per kvinna. Sydkorea är nere på 0,7 barn per kvinna.

Men – det minskande barnantalet påverkar också samhällsstrukturen. SKR varnar att till 2027 måste var tionde förskola stängas. Det föds helt enkelt för få barn för att så många förskolor, som i dag, skall kunna hålla öppet. På tio års sikt kommer vi att ha ett stort tapp även i våra skolar. Ett minskande elevunderlag kommer att tvinga många skolor att stänga.

♥♥♥

Samtidigt som barnafödandet minskar, ökar andelen äldre, framför allt människor som är över 85 år gamla. De sista åren har nästan alla behov av äldreomsorg. Även den som är frisk har ofta behov av hemtjänst några år tidigare.

Äldreomsorgen är kommunernas näst största utgiftspost – efter skolan.

Kommunaliseringen av skolan innebar att statens stora utgifter för svensk skola övervältrades på 290 kommuner. På kommunal nivå blev skolan den största utgiftsposten.

Med färre barn och allt fler äldre kommer med största sannolikhet resurser att föras över från barn och skola till vård, hemtjänst och äldreboende. Risken är stor att barn, som i dag inte får det stöd de har rätt till i våra skolor, utsätts för ännu fler besparingar.

♥♥♥

Vuxna förväntas arbeta, betala skatt och möjliggöra ett bra samhälle för barn och äldre. Men med minskande födelsetal uppstår en demografisk obalans.

Tillväxten av äldre ökar. Tillväxten av skattebetalare minskar.

Vad gör vi då?

Höjer skatten? Minskar statens utgifter? Höjer pensionsåldern? Börjar arbeta tidigare? Ökar produktiviteten? Ökar invandringen?

Flera av alla dessa möjligheter måste kanske förenas, i balans och harmoni.

Det sägs att klimathot, krig och kriminalitet minskar lusten att sätta barn till världen. Säkert sant.

Men – kanske är det dags att satsa på Familjen. Kanske mamma, pappa, barn måste bli på modet igen, kanske på bekostnad av individuellt självförverkligande. I FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna läser vi att ”familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.”

♥♥♥

I en intressant essä i Tidskriften Fokus har publicisten Johan Hakelius gjort en lång och djup genomgång av Familjen i ett historiskt, kulturellt, politiskt  och ekonomiskt perspektiv. Han hävdar att familjen baktalats i hundra år. I femtio år har familjepolitiken beskrivit Familjen som ett problem.

Den svenska familjepolitiken, konstaterar Johan Hakelius, har varit inriktad på att stärka individen, arbetsmarknaden och staten på familjens bekostnad.

Redan på trettiotalet började familjen beskrivas som ett problem och ett hinder. Medborgarna behövde hjälp att frigöras från familjens fängelse. Familjen stod i vägen för den samhälleliga organisationen.

Johan Hakelius slutar sin essä:

”Finns det en chans att familjepolitiken åter börjar handla om familjen, snarare än om jämställdhet, arbetsmarknad och självförverkligande. Antagligen inte. Men erkänn att det är en spännande tanke.”

♥♥♥

Lycka i en familj kan inte samhället skapa. Men samhället kan skapa villkor och struktur som möjliggör ett lyckligt familjeliv. Då föds fler barn.

Jag har aldrig sett någon siffra på skilsmässornas samhälleliga kostnader, i alla led. Men att olyckliga skilsmässobarn ofta lider av ohälsa och ofta har det jobbigt i skolan är ingen hemlighet. Fyra av fem manliga interner i våra fängelser har en frånvarande pappa. I debatten om gängkriminalitet talar vi allt oftare om familjens roll och ansvar för att skapa trygghet och stabilitet i barnens liv.

♥♥♥

Kanske måste satsningen på Familjen bli en fråga, inte för att profilera ett visst parti, utan som enar och förenar i en nationell satsning, över alla partigränser och blockgränser.

Inom försvarspolitiken, energipolitiken och pensionssystemet talar vi om behovet av breda lösningar, över alla blockgränser. Kanske familjepolitiken också är ett sådant område?

Mamma, pappa, barn måste bli modernt igen.