När livet vänder ska jag ännu be

Då tornar orosmoln upp sig på horisonten i öst med en potentiellt ny ångest. Jag känner bara: orka? Ja ni (skrivs suckandes), det är väl alldeles för tidigt att utvärdera corona ur de allra flesta perspektiv. För perspektiv finns det: de politiska, ekonomiska och medicinska konsekvenserna på såväl kort som lång sikt kommer väl – och borde väl – nagelfaras av både den ena och den andra anledningen. Men det får bli ett senare projekt för de som är intresserade, manade och ålagda.

Nu ska vi ju börja leva igen! Under det det senaste försöket att starta om samhället i höstas fick vi alla då förhoppningsfulla tji då smittan vände uppåt och restriktionerna tilltog en masse. Resten är någon form av modern historia. Med all respekt för allvaret den senaste månaden eller två skulle man kunna argumentera för att omikron kom som en riddare i vit rustning, brände effektivt igenom befolkningen på ett häpnadsväckande vis och fick både prinsessa och ett helt kungarike.

Motsatsen till att dra av plåstret långsamt, och ni som känner mig vet att jag är en stark förespråkare för att INTE dra av plåster långsamt. Nu är de allra flesta både vaccinerade och/eller infekterade och viruset har betett sig som de flesta virus med tiden gör, nu borde tiden vara kommen för att kunna ropa ”hej” utan att riskera nya bakslag?

Regeringen plockar i veckan bort rubbet och omklassificerar covid-19. Frid och fröjd? På den fronten ja, men på andra bokstavliga fronter börjar en eventuell ny period av osäkerhet. Vladimir Putin verkar ha nöjt sig färdigt med annekteringen av Krimhalvön och istället gått vidare med att försöka införliva fler delar av Ukraina till sitt storryska projekt.

En hjärtefråga med stort H, och riskerar (tillsammans med en del från Putins perspektiv åtminstone förståeliga argument kring amerikanska friheter och NATO-utvidgning) enligt de analyser som görs tillgängliga få stora konsekvenser för den europeiska säkerhetsordningen. Samma analyser menar att ingen utöver Putin själv verkar veta hur nästa drag ser ut. Rysskräcken tillbaka i det allmänna medvetandet?

Personligen är jag född för sent för att veta hur det var. Visserligen revs Berlinmur och Sovjetunion bara några år efter min födelse, men är man uppvuxen på 1990-talet så är min gissning att man i grunden inte är superrädd för det väldiga landet i öst. Boris Jeltsin framstod mest på nyheterna som en jovialisk fullgubbe, totalt ofarlig där han stod och skrattade bredvid Bill Clinton. Sedan kom Putin som inledningsvis också verkade intresserad av demokrati och goda relationer med västvärlden, men det är 20 år sedan och mycket vatten har runnit under de inrikes- och utrikespolitiska broarna. Den före detta KGB-agenten med svart bälte i judo är betydligt mer macho än sin företrädere och har dels gjort sig till en de facto-diktator, dels baxat Ryssland tillbaka mot den supermaktstatus Barack Obama avfärdade under sin presidentperiod.

Klart är att jag i alla fall kommer att känna ett starkt obehag ifall det utbryter en storskalig konflikt nere på vår kontinent, med Putins Ryssland – dessutom nu till synes stödd av Xi Jinping (honom är jag på riktigt livrädd för) – på ena sidan och USA-ledda NATO-styrkor på andra. Ifall man besitter ett någorlunda intresse för efterkrigstiden känner man till historier om hur jävla nära det var att det small och det ordentligt där ett par gånger, att kastas in en kalla kriget-liknande tillvaro med potenta kärnvapenmakter rattandes av stolta karlakarlar till ledare är inte hur jag vill fira normaltillstånd för första gången på ett par år.

Vi ska ju inte frukta något utom fruktan själv. Låt oss slippa den där klumpen i magen över vad som kan ske och inte, låt oss slippa oroa oss över hur väl Sveriges (eller Ukrainas, eller NATOs) försvar står sig i praktiken. Låt oss bara få andas ut! Det är vi värda.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.