Rölleka – en ko från förr i världen

Min mamma var född på landet – något hon mer än en gång beklagade. Ni kommer att få veta varför.

Morfar och mormor var hemmansägare och småbrukare. Morfar jobbade också som snickare för att klara uppehället. På gården fanns kor, en häst, en gris, höns och katter. Mamma var stor djurvän och djuren blev hennes lekkamrater och vänner.

Kor hade morfar och mormor förstås för mjölken. Mjölkbilen kom med jämna mellanrum och morfar tog de stora mjölkflaskorna på kärra ner till mjölkpallen vid vägen.

Men för att få mjölk måste kon få en kalv. Det var nu det blev svårt för mamma. Kalvar föddes och såldes sen. Mamma berättade att hon grät varje gång hon fick veta att kossan som nyss kalvat fått en tjurkalv. Mamma visste att det betydde döden för kalven. En tjurkalv ville man inte ha. Kvigkalvar blev kvigor som så småningom gav mjölk. Tjurkalvar slaktades snart. Och mamma grät, sprang och gömde sig när djurbilen kom.

Så var livet på landet förr. När jag och min bror sen var födda fick vi förstås följa med till morfar och mormor. Jag minns att de då hade häst, sex kor, gris och höns. Katter fanns det också och en hund som gårdvar.

Mormor hade namn på alla djuren på gården – även på korna och grisarna! Namn utefter deras kynne – för hon kände dem alla väl. Och hon hade fantasi -mormor och humor! En gris hette Säterjäntan och vid ett tillfälle fanns det två grisar i stian. Mormor döpte dem till Tor och Karl-Olov, efter två illa omtyckta bondebröder i byn!

En ko hette Solbrynta Brunetta Stockenberg och den sista av kossorna kallades Rölleka.

Rölleka fick bli kvar. För mormor och morfar var det något särskilt med Rölleka och de visste då att de inte skulle ha mjölkkor längre. Rölleka fick bli pensionerad kossa och njutningsfullt ströva runt i hagen för att sen bo i ladugården om vintern.

Varför berättar jag det här? Jo, med tanke på Uppdrag Gransknings reportage om Arla och mjölkproduktionen.

Livet på landet för en kossa och hennes kalv var tufft även på mammas tid men det går inte att jämföra med dagens mjölkindustri. Det kunde TV-programmet avslöja för den som inte redan kände till det.

Det är ingen bondmora som handmjölkar längre eller kor och kalvar som går i hagen och betar som förr – det är industri på hög nivå! Mer än tusen kor per gård i Sverige, bland de största. Och väldigt många kor får stå inne året om!

Det är långt från mormors sex kor med personliga namn ute i sommarhagen.

Kon idag insemineras varje år, föder sin kalv som omedelbart tas ifrån henne eftersom mjölken till kalven ska hamna i ditt glas eller i ditt kaffe! Kon får leva omkring 5 år och slaktas sedan. Hon har då fött kalv varje år som direkt tagits ifrån henne – eftersom det är mjölken man vill åt. En ko har annars en livslängd på mellan 18-22 år.

Det sägs att en del bönder lider av att höra kossan ropa förtvivlat efter sin lilla kalv.

Jag som mamma kan helt klart föreställa mig kossans förtvivlan. En kvinna går gravid i nio månader – en ko är dräktig lika länge. Tänk att bära sitt barn i nio månader, genomgå förlossningen och omedelbart mista sin nyfödda – år ut och år in!

Vad gör vi med våra djur? Hur kan vi blunda för det som pågår?

För mig är valet lätt! Jag kan inte utsätta djur för detta systematiska lidande för att jag ska få mjölk i kaffet eller yoghurt till frukosten!

Tack och lov finns det numera utmärkta alternativ – t ex Oatly’s rika utbud gjort på svensk havre! Oatly´s iKaffe är faktiskt godare och fylligare än mjölk!

Så länge denna fruktansvärda behandling av djur pågår inom såväl mjölk – som köttindustrin så avstår jag dessa produkter – och sover gott om nätterna.

Imorse när jag vaknade förnam jag plötsligt kossan Rölleka framför mig med sina mörka ögon. Därför kom denna krönika till. För Rölleka och hennes medsystrar och bröder.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.