Tack alla mormorar!

… utan ett hjärta fyllt av kärlek, ett öra berett att lyssna och en hand villig att hjälpa. Som mormor hade.

När jag var barn fanns varken dagis eller fritte. Men det fanns ”mormorar” (1.Kor. 13.11).

Eftersom mamma arbetade fick jag, som många av mina jämnåriga, tillbringa mycket tid hos mormor. Inte som i Arboga idag i en förskolebyggnad med 125 barn, utan i ett rum och kök med bara ett barn – jag – och mormor. En vuxen per barn. Vilken personaltäthet!

Hos mormor fanns tryggheten, lugnet, mjölk och vetebulle. Men inga pedagogiska leksaker och genusutjämnande böcker.

I stället kunde jag fylla en tänkt ladugård med kor jag tillverkat av grankottar. Och studera Åhlén & Holms senaste katalog. Fjolårets fanns på utedasset, att använda i stället för nutidens toarulle.

Nu finns det inte många tryckta kataloger längre. Och unga idag läser inte mycket på papper, konstaterade jag i min novemberkrönika. Men:

– Fysiska böcker är viktiga för elevers lärande, förklarade skolminister Lotta Edholm den 2 mars, då regeringen just beslutat att från och med nu ge skolorna drygt en halv miljard om året till inköp av läromedel.

I digitaliseringsivern har allt yngre barn fått någon form av dator. När de i skolan startar sin padda frestas de (som jag) att kolla e-post, Facebook et cetera Arbetstíd går då bort, hos mig som för eleverna.

Hans Bergström, min tidigare chefredaktör (på NA), nämner en studie som visat fysiska förändringar i hjärnan på 9–10-åringar som använde skärmar mer än 2 timmar per dag (National Institute of Health),

Dessutom: USAs motsvarighet till FHM visar att 19 procent av flickorna år 2011 övervägt självmord, och att detta nu har ökat till 30 procent.

Vad hände 2011? Då slog skärmarna igenom och i nya former, anger socialpsykologen Greg Lukianoff som orsak. De senaste tio åren har de unga enligt honom bland annat fått färre nära vänner, de sportar mindre och får mindre sömn.

– I vart fall bör skolan vara en frizon, där samtal pågår person till person och inga skärmar tillåts, skriver Hans Bergström i SvD.

Hemma hos mormor fanns inga skärmproblem. En gång om dagen fick jag dock lämna köket och följa med morfar in i rummet och lyssna på radionyheter.

Som pensionär och socialdemokrat blev han kommunalnämndens ordförande i Hede. Där var en period 12 av ledamöterna syndikalister. Men det gick bra, för det rådde oftast samsyn om vad som var ortens bästa.

I ett rum i källaren hade morfar kommunarkivet. Det var inte så många pärmar. Nu är kommunförvaltning något helt annat.

Arboga har byråkratiserat sig så mycket att nämnderna försvinner en efter en, varvid avståndet blir allt större mellan medborgarna och dem som bestämmer.

Några exempel: Rådhuset i Arboga AB är moderbolag för de helägda dotterbolagen Arboga kommunalteknik AB, Arboga Vatten och Avlopp AB, Arbogabostäder AB och – Kommunfastigheter i Arboga AB, dit till exempel Barn- och utbildning ska betala hyra. Pengar som borde stanna i skolverksamheten, som de röda brukar säga om friskolornas bolag och koncerner.

När det nu ska sparas, även på barnen, är frågan: Hur stora lönekostnader hade kommunen sluppit om chefer i olika verksamheter inte blivit verkställande direktörer i kommunens bolag?

Vad skulle det förresten ge kommunen om alla kvarvarande förvaltningschefer bodde i Arboga i stället för att som nu skatta i de större grannstäderna? Antagligen minst en halv miljon högre skatteintäkter per chef under en treårsperiod. Plus att det skulle öka varje chefs känsla för trakten och Arbogaborna att dagligen möta medborgarna utanför arbetstid.

Min morfar jobbade nog mer eller mindre ideellt som kommunalnämndens ordförande. Han hade ju sin pension och åkte – som före detta ”järnvägare”– gratis med SJ. Det är länge sedan nu. Men hans minne lever. Liksom minnet av hans fru och andra mormödrar, som vi hedrar med uttrycket:

”Mormor, det är en kvinna med silver i håret och guld i hjärtat.”