Tänk om allt är SD:s fel?

SD:s framväxt kan ha drivit på en misslyckad integration, där Sverige inte kunnat erbjuda alla nyanlända jobb och bostad. Vänta nu…kan den misslyckade integrationspolitiken verkligen vara SD:s fel? Följ med i mina tankebanor…

Kontrafaktisk historieskrivning är egentligen meningslös. Det som har varit kan inte göras om. Men ibland kan en kontrafaktisk fråga faktiskt vara intressant. Vad hade hänt, om…

Vad hade hänt om Napoleon inte förlorat slaget vid Waterloo, om Gavrilo Princip inte mördat ärkehertigen Frans Ferdinand? Vad hade hänt om John F Kennedy och Olof Palme inte skjutits till döds?

Nu ställer jag den kontrafaktiska frågan: Vad hade hänt med svensk migration och integration, om SD som parti inte funnits?

Jens Stoltenberg var Natos generalsekreterare mellan 2014 och 2024. Han var tidigare Norges statsminister 2000-2001 och 2005-2013. Han var partiledare för Arbeiderpartiet mellan 2002-2014.

Som statsminister yttrade Stoltenberg vid ett tillfälle:

”Vi skall visa största möjliga solidaritet. Vi skall ta emot så många asylflyktingar som vi bara mäktar med. Men vi skall inte ta emot fler än vi kan garantera jobb och bostad. Om vi gör det, gör vi oss själva en otjänst. Samtidigt gör vi asylflyktingarna en otjänst, när vi inte kan garantera dem alla ett värdigt mottagande.”

Norge har tagit emot en åttondel så många asylflyktingar per capita jämfört med Sverige – men har i gengäld inte alls samma problem med integration och gängkriminalitet, som Sverige har.

Exakt som Jens Stoltenberg har också både Socialdemokraterna och Moderaterna resonerat under efterkrigstiden. Dessa båda partier har ansett sig ta ett stort samhällsansvar genom att inte ta emot för många asylflyktingar alltför snabbt.

Det måste finnas balans mellan samhällsutveckling och befolkningsutveckling. Om befolkningsutvecklingen går för snabbt blir det för få behöriga lärare, barnmorskor, poliser, socialtjänstpersonal. Allt detta som vi upplever i Sverige av i dag.

I det politiskt upplevda behovet av att hålla (minst) en armlängds avstånd till SD har S och M lockats att alltför länge inta en mer välkomnande syn på invandringen än SD.

I stället har SD kommit att representera en migrationspolitik, som många väljare uppfattat spegla den realism, som tidigare kännetecknade S och M.

Därför har SD kunnat växa i takt med att priset för en alltför stor asylinvandring alltför snabbt blivit uppenbar för allt fler väljare.

Hemläxan med målkonflikter och konsekvensanalyser har S och M struntat i sedan millenieskiftet. Tills de senaste åren.

Samtidigt har SD som enfrågeparti kunnat bredda sin politiska profil och växa till riksdagens andra största parti. Mindre än S men större än den eviga tvåan, M.

SD kan alltså genom sin blotta politiska existens ha bidragit till alla problem, som en invandring bortom det rimliga har skapat: att kunna garantera alla nyanlända ett eget jobb och en egen bostad.

Ty utan SD i riksdagen hade den stora majoriteten, S och M, vågat stå fast vid en tidigare förd migrationspoitik, där ord som volymer och samhällsbalans inte varit tabu.

Och samhällsproblemen i dag, som kan härledas till en misslyckad integration, hade varit färre.

Sverigedemokraternas blotta existens kan i själva verket ha bidragit till mycket av det som partiets bildande skulle förhindra.

Detta är en slutsats som går att dra, om man vill vara lite kontrafaktisk.