KRÖNIKA
07:00 | 15 oktober 2023

Finns det hopp, finns det liv

Viktor Frankl satt i fyra koncentrationsläger och överlevde dem alla.

Viktor Frankl var neurolog och psykiater, påverkad av Freud och Adler, men utvecklade en egen inriktning, som han kallade logoterapi.

Varje människa är unik, värdefull och oersättlig och måste söka meningen med allt som händer. Hans mest berömda bok heter: Livet måste ha en mening.

Alla fångar i koncentrationslägren var undernärda och multisjuka.

Men ….

En del fångar, noterade Viktor Frankl, delade sina drömmar med varandra, de fantiserade, de levde på hoppet.

”Vad skall du göra när kriget är över och vi kommer härifrån?” kunde någon fråga en annan.

”Jag skall flytta till Los Angeles, gifta mig med en snygg blondin och öppna en framgångsrik restaurang.”

Drömmarna skilde sig åt, men hoppet levde.

Men – de flesta fångar sade till sig själva och till varandra:

”Det finns inget hopp. Det är meningslöst att drömma. Vi kommer aldrig härifrån. Vi kommer alla att dö.”

Viktor Frankl noterade att de fångar i koncentrationslägren som hoppades och drömde förvånansvärt ofta överlevde. Fångarna utan hopp och drömmar dog nästan alltid.

En av dem i Auschwitz och Bergen-Belsen som levde på hoppet var den politiska fången Maria Wojewódko, min blivande mamma.

Kommunisterna sköt hennes far, godsägaren i östra Polen, numera Vitryssland, när min mamma var två år gammal. Hennes mor, min mormor, dog i gallsten när min mamma var nio år gammal.

Min mamma växte upp hos en handfull mostrar och morbröder, som turades om att ta hand om henne – ett år i taget. En föräldralös och splittrad barndom.

När min mamma  i koncentrationslägret var multisjuk och helt utmärglad och förväntade sig att dö vilken dag som helst drömde hon fortfarande om att överleva och få åtminstone ett barn, som hon kunde skänka all den kärlek hon själv aldrig hade fått som barn.

Min mamma överlevde, kom till Sverige efter kriget och gifte sig med min far något år senare. När min mamma några månader efter bröllopet var gravid sade den undersökande läkaren:

”Abort! Du är för svag ännu för att bära och föda ett barn. Du måste återhämta dig själv först.”

Min mamma lyssnade inte. Detta barn ville hon ha. Sex veckor för tidigt var jag på väg ut i världen med svår sätesbjudning.

Förlossningsläkaren förlorade hoppet och förvarnade att barnet kanske måste offras för att rädda moderns liv.

Stoiskt svarade min mamma
”Rädda både eller ingen!”

Båda överlevde, min mamma och jag. Till sist blev jag tångförlöst med en bestående grop i min panna.

Jag fick en aldrig sinande kärlek av min mamma som barn, en kärlek så stor att jag i vuxen ålder haft en trygghet, självtillit och ett självförtroende jag önskar att alla skulle få som gåva i livet. Jag fick aldrig något syskon.

Viktor Frankls bok och min mors livsöde lär mig:

”Finns det liv, finns det hopp.”

Men framför allt:

”Finns det hopp, finns det liv.”

Vi skall alltid vara hoppfulla människor, som väcker hopp hos andra.


Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Kommentera artikeln

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-
GRATISTIDNINGARNA

Magazin24 – Årets lokala insats 2023

Magazin24 – Årets gräv/artikelserie 2023

Magazin24 – Årets lokalsajt 2020