Hur länge lever demokratin?

Demokrati under press. Enligt svenska forskare från Göteborgs universitet har alla framsteg sedan Östeuropas kommunistdiktaturer föll utraderats. Världen är tillbaka 30 år och befinner sig vid tiden före järnridåns fall. Det är svårt att se någon ljusning

När jag 2018 gjorde SVT-serien ”Länge Leve Demokratin” så var det en nyhet att det demokratiska statsskicket var på tillbakagång.

Novus, där jag idag är styrelseordförande, hade genomfört intervjuer med alla 349 riksdagsledamöter. Svarsfrekvensen låg högt, över 70 procent. Novus vd Torbjörn Sjöström var chockad över resultatet. 40 procent av de folkvalda uppgav att de ansåg att demokratin var hotad.

– När de folkvalda själva uttrycker oro över läget är det en allvarlig larmsignal, säger Torbjörn Sjöström idag.

Riksdagsledamöterna vittnade om en långa rad svårigheter i sina vardagsarbeten. 45 procent har för lite tid att möta sina väljare. 25 procent administrerar större delen av sin arbetstid. Och mer än hälften anser att de får för lite stöd från sina partier. Här kan man prata om en dålig psykisk arbetsmiljö. Till det kommer att drygt 60 procent regelbundet utsätts för hot eller kränkningar.

– Det är ingen överdrift att av detta dra slutsatsen att riksdagens ledamöter lever under pressade förhållanden, säger Sjöström.

Det ena ger det andra. Politiker som tappar kontakt med sina väljare och ägnar mest tid åt att administrera. Samma politiker upplever att demokratin är hotad.

Novus har efter detta gått vidare med sina undersökningar om demokratin. Förra året beställde Folkets Hus och Parker en omfattande intervjuundersökning riktad till svenska folket. Resultatet blev på nytt en chock. I år gjordes en ny undersökning. Chocken består.

– Vi ser att antalet personer som anser att demokratin är hotad har ökat till 41 procent säger Torbjörn Sjöström. Men det kanske allvarligaste är att hela 34 procent anser att det är politikerna som försvagar demokratin.

En siffra till i samma kategori – det är bara 7 procent som anser att politikerna stärker demokratin. Och ytterst få kan tänka sig att bli politiker.

Det enda tydliga glädjeämnet är att 91 procent anser att demokratin är värd att försvara, och 60 procent kan tänka sig att engagera sig för ett tryggare och säkrare lokalsamhälle. Det är organisationer som Lottakåren, Hemvärnet, Bygdegårdarna, Hembygdsrörelsen och liknande som växer i styrka och återger demokratin lite kraft.

Men till Novus rapporter kommer nu också en rad större analyser. Det gäller till exempel forskargruppen V-Dem, Varieties of Democracy, vid Göteborgs Universitet. Deras senaste rapport för 2022 beskriver en baklängesutveckling som fört oss tillbaka till tiden då Östeuropa styrdes av kommunistdiktaturer.

Vi har förlorat alla demokratins erövringar som gjorts under de senaste 30 åren. Enligt det amerikanska oberoende institutet Freedom House är nu bara 13 procent av världens länder fullvärdiga demokratier.

När jag själv gjort reportageresor i Sverige och internationellt så blir läget allt tydligare – att demokratin är hårt pressad. Frågan är hur länge detta drygt 100–åriga statsskick överlever i Sverige? Och var finns hoppet? I min film ”Make Democracy Great Again” så är svaret: Lokalt och genom initiativ av enskilda människor och föreningar i det så kallade civilsamhället, men ofta utanför de etablerade politiska partierna. I filmen besöker vi bland annat Ludvika, som i flera år hotats av nynazister från Nordiska Motståndsrörelsen. Men här lyckades man den lokala tidningen ”Nya Ludvika Tidning” och journalisten Gabriel Ehrling Perers dra igång något som påminner om en folkrörelse.

Kyrkan, idrottsföreningarna, hembygdsföreningarna, skolorna, ortens stora företag som Spendrups och ABB (nu Hitachi) samlades  i en enhetsfront mot nazisterna, som i senaste valet tappade så många röster att de i princip raderades ut. Nya Ludvika Tidning och politiske redaktören Gabriel Ehrling Perers var centrala i det arbetet. Lokaltidningen rapporterade och granskade – men samlade också till möten, bjöd in experter, ordnade utbildningar och samtal tillsammans med föreningsliv och skola.

– Engagemanget fortsätter, säger Gabriel Ehrling Perers. Framgången har skapat ännu mer energi. I Ludvika Och vi fortsätter demokratiarbetet med möten, kurser, konferenser och skolresor till Auschwitz för att inte glömma historien.

Aktiviteterna har blåst nytt liv i demokratin. I Ludvika var det lokaltidningen som var pådrivande. Alla idéer var välkomna och alla föreningar. Det fanns inga inkörda rutiner om hur man skulle göra, utan nya idéer och initiativ välkomnades. När man samlades till ännu ett gemensamt stormöte på gymnasiet i Ludvika i början av det här året så varvades föreläsningar i aulan med workshops där människor med olika bakgrund, jobb och från olika organisationer blandades för att dra sina slutsatser. Även Högskolan Dalarna var med och har skrivit flera forskningsrapporter om det som hänt i Ludvika.

– Ludvikaborna bestämde sig för att inte låta sin stad och bygd kidnappas av nazisterna. Det lyckades. Nu ska vi fortsätta demokratiarbetet på den inslagna vägen, slår Gabriel Ehrling Perers fast.

Mötet i Ludvika avslutades i en fullsatt Ulrika kyrka.

Ludvika har genom sitt arbete mot nynazisterna skapat en nytt och engagerat demokratiskt arbete – en lex Ludvika-modell.

Jan Scherman, Journalist