Svenska Salpeterverken

Så löd devisen efter det att produktionen av konstgödsel kommit igång vid den nybyggda fabriken invid Nya Hamnvägen i Köping. Fabriken hade börjat byggas år 1943 efter det att Kooperativa Förbundet tagit beslut om att gå in som ägare till företaget för att trygga behovet av gödselmedel under och efter krigsåren.

I landet fanns en mindre konstgödselfabrik som ägdes av Fosfatbolaget, belägen i Ljungaverk i Medelpad med viss framställning av kvävegödselmedel, Ljungasalpeter.

Initiativet till anläggningen i Köping togs av KF med direktören Albin Johansson (1886-1968), som den pådrivande. Man hade fått information om att en anläggning fanns under tillverkning i Skodaverken i Tjeckoslovakien. Anläggningen var avsedd att levereras till Persien (Iran) men kunde inte levereras dit på grund av världskriget.

I Köping satte man omedelbart igång arbetet med att bygga upp de olika fabriksbyggnaderna, totalt ett 20-tal byggnader för skilda ändamål i produktionsledet. Förutom de byggnader som ingick i själva tillverkningsprocessen, byggdes laboratorium, förråd, reparations­verkstad, sanitet och personalmatsal. Även bostäder för jourpersonalens familjer fanns inom fabriksområdet.

År 1944 levererades utrustningen från Skodaverken och installationen kunde påbörjas.

Till chef för fabriken utsågs ingenjören Hilding Håkansson (1888-1953), vid tillfället chef för en träkolsfabrik i Lycksele i södra Lappland. Han hade tidigare varit knuten till industrier inom KF, vars industrisektor vid den tiden var omfattande med bland annat företag som Svenska Gummifabriks AB i Gislaved och Karlshamns Oljefabriker (nu AAK KarlshamnAarhus AB). Även PUB (Paul U Bergström) i Stockholm ingick i KF-koncernen.

När utrustningen anlänt genom ett krigshärjat Europa kunde montering av maskiner och annan utrustning påbörjas. Ansvarig för detta var den tjeckiske ingenjören Josef Barton (1894-1965), som med en stab av tjeckiska montörer påbörjade installationen.

Ingenjör Barton valde senare att inte återvända till hemlandet utan anställdes vid Salpeterterverken där han stannade till sin pensionering.

Tillverkning
Ammoniak, som är en viktig beståndsdel i konstgödsel, framställdes vid företaget genom den så kallade Haber-Boschprocessen, uppfunnen av den tyske kemisten, Fritz Haber och utvecklad av Carl Bosch.

Processen går går ut på att kvävgas och vätgas sammanförs och via en katalysator utvecklas till syntetisk ammoniak.

Haber belönades med Nobelpriset i kemi 1918 och Bosch år1931.

Vid fabriken i Köping användes koks som förbrändes under högt tryck. Koksen forslades från djuphamnen i Köping med linbana till fabriken. Gasen förvarades i tre gasklockor som var belägna på fabriksområdet alldeles intill Nya Hamnvägen.

Ammoniak oxideras sedan till salpetersyra som tillsammans med kalkstensmjöl bildar små korn, granulat, vilket blir konstgödsel. Den färdiga produkten transporteras vidare till säckning och utlastning.

Leveranserna påbörjas
Den första leveransen av 15,5-procentig Kvävesalpeter ägde rum den 26 maj 1946.

Med stickspår från stationsområdet i staden in till fabriken fanns goda möjligheter till leveranser med järnväg men även lastbilsleveranser och transporter med båt förekom. Båtleveranser från hamnen i Köping var i de flesta fall det mest kostnadseffektiva transportsättet.

Närheten till djuphamnen var en bidragande orsak till placeringen av anläggningen i Köping samt ett förmånligt avtal om kalkstensleveranser från närbelägna Skånska Cement AB.

Det totala årliga behovet av kvävegödsel i landet angavs 1949 till cirka 450-500 000 ton. Disponibelt fanns cirka 240 000 ton varav cirka 100 000 ton kom från Norge. 15 000 ton bestod av Chilesalpeter och resten var inhemsk produktion.

I Köping tillverkades de första åren ca 42 000 ton årligen.

Personalstyrkan uppgick vid idrifttagandet av fabriken till ca 150 personer och produktionen bedrevs i kontinuerlig 3-skiftsgång utan helguppehåll.

Mycket av arbetet bestod i att kontrollera de instrument som styrde tillverkningsprocessen. Underhåll och service av maskiner och byggnader utfördes också.

Det väl upplysta fabriksområdet gav ett imponerande intryck för trafikanter på den gamla E18 mot Arboga.

På biograferna sågs som förspel filmen ”Från luftens kväve till markens gröda” som visade produktionen av konstgödsel.

En inte obetydlig försäljning av biprodukter som salpetersyra för betning av metaller inom verkstadssektorn, kolsyra för brandsläckare, hjorthornssalt för bagerier samt kolsyreis och ammoniak.

I grannstaden Arboga var man tidigt ute med sin konstfrusna ishockeybana med ammoniak från Köping som kylmedel.

VD-skifte – Samarbete med Skifferoljebolaget

År 1951 avgick Hilding Håkansson som VD och efterträddes av Birger Kock (1894-1983). Efterfrågan på konstgödsel var fortsatt stor och år 1954 togs några för framtiden mycket viktiga beslut:

• Fördubbla produktionen av Köpingsalpeter
• Satsa på en fullgödselfabrik – den första i Sverige
• Inleda samarbete med Svenska Skifferolje AB för att säkra ammoniaktillförseln

Det sistnämnda gällde ett samarbetsavtal mellan KF och staten (Skifferoljebolaget) och i detta sammanhang inträdde Sveriges Lantbruksförbund som hälftenägare i Salpeterverken. Enligt avtalet skulle Skifferoljebolaget leverera cirka 20 000 ton ammoniak årligen.

Transporterna skulle ske med järnväg  i specialbyggda tankvagnar.

De anläggningar som vid starten på 40-talet hade en produktionskapacitet på 40 000 ton 15,5-procentig Köpingsalpeter, skulle nu projekteras för en tillverkning av 120 000 ton 20-procentig kvävesalpeter och 70 000 ton fullgödsel – NPK.

Det blev en nyhet för det svenska lantbruket att kunna tillföra N=kväve, P=fosfor och K=kalium i ett och samma gödselmedel.

Personal
Efter de genomförda utbyggnaderna av fastigheter och maskiner innefattande bland annat ny salpetersyrafabrik och fullgödselfabrik uppgick personalstyrkan till cirka  300 medarbetare.

I samband med detta antogs också företagets logotype bestående av versalerna SSV inringat av en cirkel. Fabrikspersonalen var ansluten till Fabriksarbetareförbundet, arbetsledarna till SALF (arbetsledarförbundet) och tjänstemännen i huvudsak till Industritjänstemannaförbundet.

I Företagsnämnden, som höll regelbundna sammanträden, träffades företagsledning och de anställdas representanter för utbyte av information. Personaltidningen ”KväveKuriren” utkom tre till fyra gånger om året med olika reportage från arbetsplatsen.

För att underlätta rekrytering av personal tillhandahöll företaget bostäder.

I samband med fabriksutbyggnaden på 50-talet byggdes även en besökspaviljong i direkt anslutning till fabriksområdet och en intilliggande flerfamiljsfastighet dit jourpersonalen, som tidigare bott inom fabriksområdet, kunde flytta. De tidigare bostäderna byggdes om till kontor.

Man hade även tre större hyresfastigheter i centrala Köping, varav en fastighet på Byjorden och två på Nyckelberget. Totalt fanns ett knappt 100-tal lägenheter tillgängliga för personalen.

Goda möjligheter till motion fanns också. En tennisbana fanns inom området och regelbundna utbyten med grannföretagen Svenska Invarit och Skånska Cement AB förekom. En idrottsförening med sektioner för de flesta sporter var verksam.

Nytt VD-skifte, utbyggnad
Vid årsskiftet 1957-58 avgick Birger Kock som VD i bolaget och efterträddes av Dag Vendil, som utsågs att leda företaget under den dittills största utbyggnaden av Salpeterverken.

Åren 1962-1965 genomfördes den mest omfattande utbyggnaden i företagets historia. Drygt 160 miljoner kronor (i dagens penningvärde ca 1,8 miljarder) investerades.

Den största förändringen var uppförandet av en ny ammoniakfabrik med kapacitet om 50 000 ton om året – fem gånger större än den gamla.

Den nya fabrikens tillverkning baserades på olja som basråvara, i stället för koks som den gamla.

Under samma period byggde man ytterligare två fabriker i Köping nämligen ny fabrik för framställning av NP och kalksalpeter och en ureafabrik, den första i Sverige.

En sfärisk behållare för ammoniak uppfördes också, den så kallade ammoniakkulan, rymmande 100 ton ammoniak.

Den 90 meter höga skorstenen på NPK-fabriken syntes vida omkring och företagets logotype placerades väl synlig på kylvattentornet.

Bakom storsatsningen låg flera års stegrande efterfrågan på fabrikens produkter för den svenska jordbruks- och skogsnäringen.

Svenska Salpeterverken i Köping var nu inne i en stark expansion som också innefattade företagsköp.

Man köpte ammoniakfabriken i Kvarntorp (utanför Örebro) och även DFK, De Förenade Kolsyrefabrikerna, med anläggningar i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Efter utbyggnaden i Köping och med de nu inköpta fabrikerna uppgick koncernens till cirka 800 anställda.

De nya fabrikerna invigs
Exakt klockan 10.20 tisdagen den 4 maj 1965 gled det speciella invigningståget, den så kallade Kväve-Expressen, sakta upp framför lager 4 på fabriksområdet.

Flygets orkester från Västerås spelade och Svenska Salpeterverkens VD, Dag Vendil, hälsade de 300 speciellt inbjudna gästerna välkomna till företaget.

Huvudtalare var statsrådet Gunnar Sträng, finansminister, som i sitt tal påminde om sitt besök vid företaget ett par år efter andra världskrigets slut, då han som folkförsörjningsminister besökte Salpeterverken och med tillfredsställelse konstaterade att man med tillkomsten av Salpeterverken fått möjlighet att öka avkastningen   för jordbruket.

Avslutningsvis gratulerade han KF och Sveriges Lantbruksförbund till en väl genomförd utbyggnadsetapp av fabriken. Han avslutade sitt tal med följande: ”Jag gratulerar och lyckönskar å hela regeringens vägnar och förklarar Svenska Salpeterverkens nya anläggningar invigda”.

Tal hölls också av styrelsens ordförande, direktören i Kooperativa Förbundet, Gunnar Ekman, samt representant för den andra hälftenägaren, Sveriges Lantbruksförbund, advokat Ture Bengtsson.

Efter de olika talen serverades lunch bestående av helstekt spädgris varefter tåget rullade ut från fabriksområdet. Därefter kunde de anställda njuta av samma måltid.

Vad hände sedan?
Verksamheten fortgick med stor efterfrågan av företagets produkter.

I Köpingsboken 2007 har Anette Rattfeldt berättat om den succesiva avvecklingen av gödselmedelstillverkningen.

Kolsyrefabriken samt de olika DFK-fabrikerna kom att säljas till AGA.

År 1970 går de tre stora gödselmedelstillverkarna i landet, Förenade Superfosfatfabriken, Svenska Salpeterverken och Kväveverket Kemanord, samman. Efter en tid blir företagsnamnet SUPRA. Aktierna ägs av Boliden, Lantbruksförbundet och Kemanord. Huvudkontoret med företagsledning, liksom försäljning och administration förläggs till Landskrona och i och med detta upphör Svenska Salpeterverken att vara ett självständigt företag och blir en produktionsenhet inom SUPRA-koncernen.

Norsk Hydro köper år 1981 Bolidens aktier och dess ägarandel blir 75 procent . Lantbruksförbundet behåller 25 procent.

År 1990 byter man namn till Hydra Supra och år 1995 blir Norsk Hydro ensam ägare och namnet då blir Hydro Agri.

År 2004 bildades industrikoncernen Yara, den nuvarande ägaren, som en avknoppning från Norsk Hydro.

Yara, som nu driver företaget har ställt om produktionen och skall enligt uppgift producera ammoniumnitrat som huvudsakligen används inom gruvnäringen.