Värna det allmänna
Du kan få upp till 1 000 kronor i böter om du spelar för hög musik i din bil. En lag som infördes för tre år sedan och där brottet betraktas som förargelseväckande beteende.
Du kan få upp till 1 000 kronor i böter om du spelar för hög musik i din bil. En lag som infördes för tre år sedan och där brottet betraktas som förargelseväckande beteende.
Här borde man ha tänkt till lite och plockat med ett par punkter till som till exempel att: sjunga-med-till-din-Spotifylista-högt-på-bussen-iförd-hörlurar eller gå-med-mobilen-hållandes-horisontalt-i-brösthöjd-talandes-obehagligt-högt-med-någon-rakt-ut-i-luften. Eller att överhuvudtaget vissla offentligt.
Är mobilblottande förargelseväckande beteende och borde bestraffas? Med hänsyn till omgivningen och i många fall också till den stackars person som finns i andra änden av linjen ovetandes om att hen basuneras ut högt och tydligt vid en centralt belägen busshållplats, kan man tycka det.
Förargelseväckande beteende i Sverige refererar till en typ av offentligt störande beteende som anses vara stötande eller irriterande för allmänheten.
Och det är just det sistnämnda som är intressant att titta närmare på, nämligen ”allmänheten” och det ”allmänna”.
Wikipedia uttrycker det så här: ”Allmänheten avser vanliga människor, folket, publiken”. Frågorna hopar sig.
Vilka är ”vanliga människor”? Tillhör jag inte ”allmänheten” om jag är ovanlig? Vem definierar vem som är vad? Majoriteten? Rådande oskrivna kultur- och morallagar?
Till exempel. Om du inte dansar på gatan i Bridgetown Barbados en solig lördag, utan står i ett hörn och betraktar – är du ovanlig och tillhör med andra ord inte allmänheten. Dansar du själv på Stora gatan i Köping en onsdag eftermiddag är det lustigt nog samma sak. Du tillhör i det fallet heller inte allmänheten.
Däremot tillhörde du allmänheten om du i Tyskland 1939 vinklade din högerarm snett upp i skyn. Gjorde du det inte var du ovanlig och kunde bestraffas.
”Allmänheten” är också släkt med ord som allmän, det allmänna och allmänning. Ord med betydelsen det vanliga, men även med innebörden stat, kommun och samhället i stort.
Ett torg i en vanlig svensk stad ägs med största sannolikhet av kommunen, alltså folket, alltså allmänheten och betraktas då som en ”allmän plats”.
På en allmän plats råder lite speciella regler. Speciellt om du är näringsidkare och vill till exempel ställa ut en trottoarpratare som berättar att du har extrapris på kepsar. Si det går inte det. Du måste ha ett tillstånd.
En allmän plats är till för det vanliga och en trottoarpratare är ett ovanligt inslag. ”Det allmänna” står mer för det offentliga, samhälle, stat, kommun.
Vad som riktigt är det offentliga kan diskuteras, som till exempel i meningen ”Det är det allmänna omdömet.” Är det offentlighetens omdöme, majoritetens omdöme, folket omdöme, ett generellt omdöme eller allt tillsammans?
Att göra något på en allmän plats kräver tillstånd, om det nu är något utöver det vanliga.
Om någon för trettio år sedan satt på en parkbänk, stirrandes rakt fram och pratade osedvanligt högt med en person ingen kunde se, skulle förmodligen tre vitklädda personer komma ur en bil och diskret föra bort vederbörande – till okänd ort. Man kan säga att personen gjorde något utöver normaltillståndet, tillhörde inte till det allmänna och hade med andra ord behövt tillstånd.
Idag, å andra sidan, är det normalt vilket gör att det tillhör det allmänna, när många tycker att beteendet egentligen borde förpassas – till annan ort.
Själva idén med ett telefonsamtal, förutom nåbarheten, är att det kan ske privat. I alla fall halvt privat och man kan faktiskt prata tyst. Apparaten har ju en förstärkare inbyggd.
Vad får då en människa att fatta beslutet att detta ska bli ett allmänt samtal som alla, inte bara kan utan, ska lyssna på? Förbryllande. Och myntet har två sidor.
Tänk er en scen där fyra personer sitter på en mysig restaurang och äter, småkonverserar lite och dricker ett gott vin. En person placerar sig vid bordet bredvid, lägger sin mobil på bordet, ringer en gammal lumparkompis och drar igång ett volymstarkt samtal – på högtalartelefonen.
Det har hänt mig och det fortsatta förloppet fick mig att bli fundersam och till och med en aningen filosofisk.
En i vår grupp på fyra personer sträckte sig nämligen fram till den mobilpratande personen och bad honom att gå ut och prata. Repliken blev: ”Jag tycker det är ni som ska gå. Ni stör mig och min väns samtal. Är det någon lag på att han måste sitta fysiskt framför mig?”
Något förbryllad konstaterade jag att personen till viss del hade rätt. Det handlar inte om att jag pratar. Det handlar om hur jag samtalar.
Jag avväpnar min väns skam genom att säga till mobilpersonen: ”Du får gärna prata med din vän, men håll nere volymen något”. ”Absolut”, svarade han – and that was that.
Sensmoralen är att alla äger det allmänna utrymmet oavsett om du är en fysisk person eller Siri. Det är hur du nyttjar det som är det viktiga.
Med anknytning till det vill jag avslutningsvis nämna lite kort om detta som kallas för allmänning.
En resurs, såsom mark, vatten eller luft, som är gemensam för alla och inte ägs eller kontrolleras av någon specifik individ eller grupp. Historiskt sett har allmänningar varit viktiga för lokal gemenskap och överlevnad, särskilt inom jordbruk och betesmarker. Men det finns en risk för överutnyttjande av allmänningar om inte lämpliga regler och förvaltningsmetoder tillämpas.
Fenomenet, kallat ”tragedin i allmänningen”, beskriver hur enskilda aktörer utnyttjar en gemensam resurs till sin egen fördel. Vi pratar till exempel skogsskövling, luftföroreningar, överanvändning av vattenresurser och exploatering av betesmarker. Men det jag vill nämna är det gamla klassiska nedskräpningsproblemet.
Efter att ha sett en grupp på fem personer avnjuta sin McD-måltid vid ett av rastborden i småbåtshamnen och sen bara lämnat allt, vid för våg (bokstavligen) och åkt därifrån, uppstod en mobilblottar-ilska inom mig.
Total brist på respekt och vördnad över något så värdefullt som våra allmänna platser är tyvärr en allt vanligare syn. Jag tror att det i grund och botten handlar om man man inte längre respekterar demokratin. Man saknar helt enkelt kunskap i vad begreppet betyder – på djupet.
Våra allmänna platser är symboler för att vi faktiskt har demokrati i det här landet och att vi ska vara ytterst glada för det. Det är vi alla medborgare som är ägare tillsammans. Samarbeta istället och värna om dessa platser samt ta hänsyn till de runt omkring dig. Det gör tillvaron något bättre – för alla.
Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.