Staffan, nyheten, Kolsva och världen

Staffan Sillén är konditorns grabb från Kolsva som började på Bärgslagsbladet och blev chefsperson i 30 år inom Sveriges Radio och Sveriges Television. Han tar sig gärna en snus och är duktig på att laga Bœuf Bourguignon. Han kan spela klarinett och saxofon och missar ogärna en sändning från Dagens Eko.

– Jag jobbade när Olof Palme och Anna Lindh mördades, när Irak invaderade Kuwait, natten när Estonia havererade, när planen flög in i Twin Towers i New York… i olika funktioner och på olika redaktioner. Alltid samma påslag av adrenalin, alltid samma initiala kaos som snabbt övergick – för det mesta – i väl organiserat journalistiskt nyhetsarbete.

Staffan gör en paus, fortsätter:
– Händelserna, inblandade människors berättelser, de omedelbara konsekvenserna, kommentarerna, analyserna – känslan av att det var viktigt för folk att få information. En nyhet är ju en för publiken viktig förändring och det kändes som ett meningsfullt jobb att medverka till att korrekt och begriplig information förmedlades.

Vi möts i huset i Bysala vid sjön Långsvan, i dag 80 kvadrat. En gång familjens sommarstuga när Staffan var liten. I dag är detta Staffans längtans bygd, när han är i hemmet i Stockholm.

Han klipper gräset när jag kommer. Nöjd med en viktnedgång på 10 kilo för det onda knäets skull, fem kilo återstår att gå ner.

Vi sätter oss i köket, med strålande utsikt över den vackra Långsvan, där Staffan gärna åker ut med båten, badar och fiskar.

Staffan föddes på Köpings BB våren 1950. Familjen bodde på Byjorden och var delägare i två konditorier, Odenruds på Stora Gatan och Bivur på Viktoriagatan.

– När jag var nyfödd flyttade mina föräldrar, Erik och Sonja Sillén, till Kolsva. Min bror Conny var då fem år gammal. Mina föräldrar köpte Ritz Konditori, som då hade funnits i några år. Vi bodde i en lägenhet ovanför konditoriet, i huset på Korsvägen som byggdes just när kriget tog slut.

Kolsva var ett blomstrande samhälle på den tiden. Industrierna gick på högvarv. Många beställningar från ett krigshärjat Europa, som skulle byggas upp igen efter alla bombningar och all förstörelse.

Hur var din barndom?

– Dagis fanns ju inte på den tiden. I Köping fanns något som hette Barnträdgården för ensamstående kvinnor som behövde jobba. Något liknande fanns inte i Kolsva. Korsvägen var mitt universum. Jag fick hänga med busschauffören, taxichauffören, sopköraren, lastbilschauffören. Gillade att ”samåka”, sitta bredvid chauffören, småsnacka och gästspela i de vuxnas värld.

Inte idrottsintresserad?

– Nej, inte intresserad, inte bra i någon idrott. Till skillnad mot min bror Conny och mina föräldrar som var hysteriskt intresserade av idrott.

Läste du böcker?

– Ja, det gjorde jag. När jag var nio år började jag gå till biblioteket, som då låg på Bergtorpet. De tidigaste böckerna jag minns var ungdomsserien Fem-böckerna av den engelska författaren Enid Blyton. Jag läste alla böckerna i serien.

Med kärlek minns Staffan den legendomsusade bibliotekarien i Kolsva, Hanna Björnemo.

– Hon betydde så mycket för kolsvabornas läsintresse. Hon spanade in folk som kom in på biblioteket. Snabbt tog hon fram några böcker som hon trodde skulle passa, gick fram och visade och sade ”någon av dom här böckerna skall du läsa, dom är så bra.”

Staffan gick på Malmaskolan, i Klockhuset.
– En fantastisk skola med enastående lärare. I 1–3 klass var Thea Englund min klassföreståndare, i 4–6 klass Anna Bernestam, i 7–9 klass Rolf Nordqvist. De hade själva nästan alla ämnen i stora klasser, upp till 34 elever som mest.

Staffan minns inte att han var något ”ljus i skolan”. Historia och samhällskunskap var de två ämnen som intresserade honom mest.

Men på våren, i sjunde klass, fick klassen göra studiebesök på Kohlswa Jernverk. Fabriken ville intressera elever att från 8:e klass börja i deras verkstadsskola.

– Vi visades runt i verkstaden. Vi kom till gjuteriet – rök, eld och hetta. Som att kliva in i helvetet. Det fick mig att fatta ett viktigt beslut. Något jobb i en fabrik ville jag inte ha. Då skärpte jag mig betydligt i skolan.

Staffan kom in på gymnasiet, ekonomisk linje, Karlbergsskolan i Köping, som den förste i sin släkt.

Även på ”Kabbe” fick Staffan en enastående lärare och klassföreståndare i tre år – Oscar Björnänger, för allmänheten mest känd som köpingshistoriker.

– Magister Björnänger var bergsingenjör och hade varit chef för gjuteriet i Kohlswa. Men disponent Nordström sade nej när Björnänger föreslog en utbyggnad. Då blev han arg, slutade och blev lärare i stället. Jag hade honom i matematik. En enastående lärare och pedagog, med stor berättarglädje.

Staffan fick sommarjobba på Skandinaviska Banken, i hörnan Stora Gatan och Västra Långgatan. Bankdirektören hette Sune Karpe och blev så småningom 100 år gammal.

Staffan har också meriter från lov och ledighet som springschas i Kolsva Handel och blomsterutkörare för Fridhs blommor.

– Jag har också jobbat som biträdande bagare på Ritz konditori, även om det mest innebar att skrapa rent bakplåtar, något jag tyckte var skittråkigt.

Som 16-åring jobbade Staffan på Kibbutz i Israel, dock bara under en månad.

På 60-talet var Staffan ordförande i en nystartad ungdomsklubb.

– Vi tänkte först att den skulle heta Kolsva Ungdomsklubb. Men vi var rädda för att förkortningen skulle förarga folk, så vi valde i stället namnet, Kolsva Ungdomsförening, KUF.

Klubben drevs av Staffan, Leif Thell och Mats Jansson.

– Vi ordnade dans till traktens olika rockband, med Peter Danowsky som manager.

Mats Jansson blev chef för SAS, Peter Danowsky blev advokat i Stockholm och Leif Thell blev allsvensk fotbollsspelare i Åtvidaberg.

Brodern Conny jobbade på Hedfors foto. Men när han var 22 år gammal startade han egen firma.

– Conny började fotografera för de tre tidningar som då hade egen redaktion i Köping – Bärgslagsbladet, VLT och Folket. Conny ville att jag skulle skriva berättande bildtexter, vad som hände i bilden och vilka som var med i bilden.

Staffan minns att han fick skriva en helsida i tidningen Folket om när fackföreningen bildades på Kohlswa Jernverk, den första inom branschen.

Staffans kompis Mats Jansson ville att Staffan skulle skriva en liten artikel om den nya Clartéföreningen, som bildats i Kolsva och där Mats blev ”skrivkarl”. Staffan skrev och VLT publicerade.

Våren 1970 stegade Staffan in på Bärgslagsbladets redaktion och frågade chefredaktör Karl Östgren om han kunde få bli semestervikarie.

Det fick han. Anna-Lisa Tottmar tog hand om den unge adepten och gav honom ett rum på tredje våningen i det gula huset på Västra Långgatan, där Bärgslagsbladets redaktion då låg. Det blev sommarjobb i flera somrar.

– Mitt första stora reportage i Bärsingen var berättelsen om Anna Gullerud från Kolsva, som blivit stjärnmannekäng i Paris. Hon kom hem och hälsade på i sitt gamla föräldrahem på Ekbacken. I sällskapet ingick också syskonen Claude och Paloma Picasso, barn till konstnären.

Anna Gullerud blev så småningom ihop med Picassos son. Hon lever och är i dag grevinna.

Staffan började, som den förste i sin släkt, på universitetet i Uppsala och läste in en fil kand med överbetyg (fler betyg än examen krävde) i ämnena sociologi, psykologi, pedagogik och arbetsmarknadsteknik.

Sedan blev det lumpen, S1 (Signaltrupperna) i Uppsala, där Staffan blev furir.

Vid 23 års ålder hade Staffan avlagt en universitetsexamen och dessutom gjort lumpen. Nu fick han fast anställning på Bärgslagsbladet. Men efter bara något år kände Staffan att han ville till Stockholm.

– Jag sökte och fick jobbet som reporter på Svensk Polis, med en lönegrad som motsvarade förste byråsekreterare, cirka 8 000 kronor i lön, mer än dubbelt så mycket som lönen varit på Bärgslagsbladet.

Staffan avancerade till redaktionchef men sade upp sig när ansvarige utgivaren sade nej till en publicering, som Staffan tyckte var viktig.

Tiden hos polisen blev livsavgörande i en annan dimension.

– När jag tar hissen till tredje våningen på Rikspolisstyrelsen på S:t Eriksgatan i Stockholm kommer en kvinna som skall öppna dörren. Hon hette Inga-Britt och var ansvarig för administrationen på Rikspolisstyrelsens tidning, Svensk Polis. Vi blev kära och gifte oss.

Det blev en kort period igen på Bärgslagsbladet, sedan Regionalradion i Uppsala i cirka ett halvår, sedan nästan ett år på Dagens Nyheter som kvällsreporter och nattredigerare.

– Jag sökte jobb på Sveriges Radio 1977, utsattes för tester i allmänbildning, språkhantering, ordkunskap och nyhetskänsla. Blev anställd på Dagens Eko.

Under sin karriär jobbade Staffan i en rad olika funktioner på SR och SVT fram till pensioneringen 2015, mestadels som arbetsledare och chef.

På Ekot var han studioreporter, nyhetsreporter och producent med ansvar för nyhetssändningar åren 1977-1990.

Därefter sändningsansvarig redaktör för SVT/Aktuellts 21-sändningar, varpå han blev nyhetschef på Aktuellt fram till 1993.

Åren 1993-2000 var Staffan på nytt anställd på Ekot i olika arbetsledande roller, bland annat som Ekots personalchef.

År 2000-2002 var det dags för SVT igen. Då som inrikeschef på nybildade SVT Nyheter som var en sammanslagning av Aktuellt och Rapport.

Till sist blev det Sveriges Radio igen, bland annat som chef för Ekot åren 2007-2011, med utgivaransvar för nyhetssändningarna, Studio ett, Nyhetsmorgon, Godmorgon världen, Konflikt, Ekots lördagsintervju och Radiokorrespondenterna.

Därefter stabschef och biträdande programdirektör i SR:s ledning fram till pension 2015.

Vad anser du om betydelsen av grävande och granskande journalistik i dag?

– Så nödvändigt, så otroligt viktigt. Men få redaktioner har resurser för det. Dagens Nyheter och de stora tidningarna har resurser, god ekonomi och många journalister. På Dagens Eko hade vi en grävgrupp på fyra reportrar, som inte gjorde något annat än att gräva och granska. Det blev flera nationella och internationella priser, till exempel Stora Journalistpriset. Framgången för grävgruppen lyfte hela redaktionen. En tid var jag själv med i en grävgrupp inom Dagens Eko, tillsammans med Erik Fichtelius och Sven Vrang.

Förebilder inom journalistiken?

– Jag har ju läst många memoarer av människor som verkat i media. Min favorit är Harry Hjörnes memoarer Äventyr i tidningarnas värld. När han rör sig på stan talar han med människor han möter, och när han kommer tillbaka till redaktionen har han med sig flera uppslag om vad tidningen kan skriva om den dagen. Harry Hjörne blev för mig en förebild.

Livet har också haft mörka sidor i Staffans liv.
– Vår dotter Jenny föddes med en progressiv hjärnskada, som förvärrades med åren. Hon gick bort när hon var 30 år. Det hände i mars 2017. Samtidigt togs min hustru in på hospice för spridd cancer. Jag förlorade min hustru och ett barn inom loppet av tre månader. Ett år senare dog min far, 98 år. Han var fullt frisk, bodde ensam, men fick lunginflammation som ledde till hjärtinfarkt och död. Ett år och tre månader – tre nära dödsfall.

Döttrarna Emilie, Fannie och fyra barnbarn är Staffans stora glädje i livet i dag. De kommer ofta till Bysala.

En okänd talang?

– Ganska bra på att laga mat. Fransk gryta, till exempel Beauf Bourguignon.

Spelar du något instrument?

– Har spelat blockflöjt. Sedan spelade jag först klarinett, sedan saxofon, i Kohlswa Ungdomsorkester. När Finland 1967 firade 50 år som självständig nation var vi 600 på läktaren som spelade Finlandia. Min saxofon hördes nog inte så tydligt…

Ditt lyckligaste journalistiska minne?

– Det var min tid på Bärgslagsbladet. Jag gick dit klockan åtta på morgonen och gick sällan hem före midnatt. Tog aldrig ut en spänn i övertid. Hade fantastiskt roligt. Det var min bästa tid inom journalistiken. Jag minns när jag och fotografen Lennye Osbeck hittade en illegal soptipp i Sundänge. Skulle vara roligt att åka dit och se hur det ser ut i dag. Vete sjutton om jag skulle hitta. Det har ju gått nästan 50 år sedan dess….