Att tala med varandra

Därför växer värdet av att vi här lokalt, politiker som vanliga medborgare, kan vara sams och respektera andras åsikter även om man inte håller med.

November är visserligen den mest dystra av årets månader. Men den vi nu vistas i är inte heller särskilt rolig.

”Jodå”, säger någon. ”Man kan ju ha Oktoberfest. Och dricka massor med öl.”

Ölfesterna för tankarna till några som har oktoberfest året om. Jag menar inte de glada gossar som sitter i baren på våra trevliga lokala restauranger. Längre bort än så, i Afrikas skogar, där finns det stora grupper som är helt beroende av alkohol.

Forskare har följt flockar av schimpanser och sett att de hela tiden söker efter jästa fikon och plommon. Aporna äter varje dag 4,5 kilo frukt, vars alkohol motsvarar två drinkar. Under alla årets månader sätter de i sig detta, ung som gammal,

När jag var ung tog jag inte en droppe alkohol. Jag var till och med ordförande i avdelning 439 Skinnskatteberg av SGU (Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund).

När jag flyttat från Skinnsbergs (som det uttalas lokalt) och börjat jobba på Arboga Tidning gick jag med i Arboga SGU. Men när det årets oktober kom hade jag blivit utesluten ur föreningen. Jag återkommer till det och hur jag fick lära mig att man i Arboga hellre talade om varandra i än med varandra.

Ordet Demokrati är mer i fokus än på länge, nu när så mycket handlar om envåldhärskare i låtsas demokratier. Trump har lyckats göra det demokratiska USA mer likt en bananrepublik.

Han vill framstå som stark. Men i min sorts demokrati är han svag.

När Trump med olika metoder stoppar de som tycker annorlunda än honom, visar han stor svaghet. Stark är nämligen den makthavare som har den sorts kunskap och auktoritet som tål att någon säger emot.

Den ledare är stark som samarbetar med andra vilket också innebär förmåga att kompromissa.

Istället ser vi också här i vårt land hur meningsmotståndare utmålas som ett hot mot vårt samhälle eller delar av det. Mer tid ägnas åt att klaga på motparten än att komma med egna förslag.

Fyrklövern + C har en rösts övervikt i Arboga kommunfullmäktige. Den majoritetens princip har varit att driva igenom sina idéer ograverade, utan att ta till sig oppositionens förslag om än det gällt marginella tillägg.

Det skulle gå att arbeta på ett annat sätt, om man vill visa sig stark, värd sin valtekniska styrkeposition.

Fyrklövern är en sak. Det finns annat lokalt som kan granskas. Efter att S–lägret under flera år ”lidit” under Fyrklöverns av C stödda envälde, hände något förra månaden: Centern bytte sida och ville i motsats till Fyrklövern bevara Sturevallen.

– Va bra, skulle jag ha utropat om jag vore med i S i Arboga.

Men kanslirådet Peter Weiderud, S, kunde inte bara tacka och ta emot. Han skrev bland annat så här på Facebook:

”Triangulering kallas det i politiken när ett parti lägger sig mellan den egna positionen och motståndaren för att locka till sig väljare som kan vara mitt emellan.”

Detta lockar knappast Hans Ivarsson och hans parti att någon mer gång lämna Fyrklöverns outtröttliga arbete med att med en rösts övervikt vara Den som bestämmer.

Mitt hopp är att politiker och andra människor ska förstå att demokrati är gemenskap.

Demokrati är inte att klaga på någon annan. Men man kan lugnt och sansat säga ”Jag tror att det skulle li bättre så här”. Och inse att Demokrati kan vara att tillsammans komma fram till en bättre lösning.

Demokrati är ”en person en röst”. Därmed är varje människa värd att lyssna på.

Ingen av ledarna för godtemplarna i Arboga lyssnade till mig då på 1960–talet. Jag fick bara ett skriftligt besked om att jag var utesluten ur SGU för att jag druckit alkohol. Jag fattade ingenting.

Många år senare fick jag facit. En bekant hade i sin forskning studerat Arbogagodtemplarnas protokoll i ett arkiv i Västerås. Styrelsen hade enligt protokollet fått veta att ”den där nye på Arboga Tidning” under sommaren varit berusad i Folkets park.

Om man i Arboga, som jag var van från Skinnsberg, talat med mig i stället för om mig, hade jag kunnat berätta att jag den sommaren, som alla andra somrar, varit uppe i Härjedalen.

Däremot hade ”Den nye på Arboga tidning”, min sommarvikarie, varit i parken och apat sig, full som en schimpans.