Den stora kulturkrocken på trottoaren

Jag får möte av en person på trottoaren. Hur beter vi oss egentligen i de allmänna rummen?

De senaste 8 åren har jag flyttat mellan inte bara olika städer utan även storlekar på dessa. Jag är inne på min tredje adress i en tredje stadsdel, på 11 månader i Stockholm. Men för en gångs skull känner jag att jag inte bor någonstans temporärt, det här är permanent, eller kanske inte för alltid, men i stort sett. Det finns inget slutdatum på kontraktet, om vi säger så.

Nu när jag hamnat här, i den lilla förorten bara 15 minuter från stadens centrum, hur ska jag bete mig?

Hade jag gått på gatan i Munktorp där jag är uppvuxen hade jag hejat på varenda person, ung som gammal, som jag mötte på gatan oavsett om det var någon okänd eller bekant. Visserligen är det relativt glest mellan mötena på trottoarerna i Munktorp i jämförelse, men ändå. Den lilla förorten är inte stor, som att uttrycka det som min bästa vän beskrev den när hon hälsade på första gången “det är ju ett litet Köping ni bor i”. Ja, nu förstår ni som läser storleken på den lilla förorten. Men mitt dilemma består.

Instinktivt är jag påväg att säga det klassiska “hejhej” på gatan till personen. Distansen mellan oss krymper. Jag börjar tvivla, och tillslut viker jag undan blicken, med den enkla anledningen för att slippa ögonkontakten. Slippa vara den som ska fatta beslutet om “hejhej” ska få sippra ur min mun eller inte. Sekunderna känns som en oändlighet och tusen tankar hinner snurra i mitt huvud fram tills personen och jag har hunnit fram till varandra på trottoaren.

Vill jag vara den konstiga tjejen som hejar på vem som helst i den lilla förorten? Samtidigt som jag tänker en hälsning har ingen dött av, varken en givare eller mottagare av det. I några hundradels sekunder hinner jag landa i att jag nog hellre är den som säger hej en gång för mycket än en gång för lite.

Och där försvann ögonblicket. Momentum borta. Personen och jag har passerat varandra. Utan att se på varandra, utan ett “hejhej”.

Resten av vägen till tunnelbanan undrar jag om jag är den enda i den lilla förorten som går och tacklas med liknande tankar. Som övertänker och problematiserar möten med en främling på gatan.

Hade jag varit oförskämd eller hade det setts som en fin gest, en god gärning till och med, att heja på en främling på gatan?

Tillbaka hemma med min kille tar jag upp det här. Han – född och uppvuxen i centrala Stockholm – säger att vi hälsar inte på folk vi inte känner på gatan. Kanske är det att värna om människors anonymitet, kanske för att inte verka som en obehaglig typ, kanske för att det är den klassiska introverta svenskens sätt att vara på. Han säger att jag ju är den som väljer självscanningen i matbutiken 9 av 10 gånger för att som jag uttryckt det “vill ha så lite mänsklig interaktion med främlingar som möjligt”. Och visst är det så, han har ju rätt. Men lantisen i mig vill ändå säga hejhej till en främling på gatan. Så är det en kulturkrock eller en kluven personlighet jag upplever? Jag kanske ska säga mitt ‘hejhej’ nästa gång. För värre kulturkrockar än så har ju världen överlevt.