Johan har koll på lede fi

Johan Magnusson är tekniskt lagd, ledare i försvaret och trebarnspappa med snickarglädje. Han har tillbringat tjugo år i Boden men återvänt hem till Örebro. Vi möts på FMTIS i Arboga i ett samtal om närvaro, nyfikenhet och varför han skulle vilja segla över Atlanten – alldeles ensam.

Överste Johan Magnusson har dubbla roller. Han är chef för FMTIS, som enkelt kan beskrivas som en kombination av försvarets IT-avdelning och försvarets nätoperatör. Detta förband ansvarar för all telekommunikation och alla IT-system som Försvarsmakten använder sig av. 2 000 anställda spridda över riket, med omkring 400 i Arboga.

Johan är också chef för Arboga garnison. Det innebär att han är Försvarsmaktens främste representant lokalt i Arboga. Han är alltså den främste kontaktpersonen mot Arboga kommun och mot försvarsindustrin i Arboga.

Säger man ”garnison” tänker nog de flesta på ett inhängnat område med värnpliktiga. I Arboga  finns ingen kaserngård innanför ett staket. Försvarsmakten är utspridd på olika adresser, några har staket.

Jag möter Johan Magnusson på vad som ändå uppfattas som det lokala huvudkvarteret på Skandiagatan.

Berätta om din barndom!

– Jag växte upp i en traditionell förortsfamilj, i villa, på gränsen mellan stad och landsbygd i utkanten av Örebro. Det var ett hem präglat av enkelhet, arbete och stabilitet. Mamma Eva arbetade som förskollärare, pappa Anders var lärare. De hade inga chefsroller eller karriärambitioner i klassisk mening, utan de gick till jobbet, gjorde sin insats för samhället och kom hem igen. De var människor som arbetade hårt och levde ett ganska vanligt liv, men med ett starkt fokus på ansvar, plikt och trygghet. Jag växte upp med två systrar, en äldre och en yngre.

Vad var det viktigaste du lärde dig av dina föräldrar?

– Mina föräldrar förmedlade en värdegrund där kunskap och arbete gick hand i hand. De ville att vi barn skulle få bättre förutsättningar än de själva haft, men utan att tappa fotfästet. Den balansen – mellan att drömma och att stå stadigt – är något jag burit med mig genom hela livet.

Hur var du som barn?

–Jag var ett vetgirigt barn, som ville förstå världen. Jag skruvade isär saker – allt ifrån fjärrkontroller till köksredskap – för att se hur de fungerade. Ibland lyckades jag skruva ihop dem igen, ibland inte, till mina föräldrars förtret. Men det var aldrig för att förstöra, utan för att förstå. Jag ville veta hur mycket man kunde belasta något innan det gick sönder, hur olika material reagerade, vad som dolde sig inuti det vardagliga. Min nyfikenhet tog sig också uttryck utomhus. Jag var ett aktivt barn som gärna höll till i skogen, plockade svamp, fiskade, undersökte naturen. Det fanns en dragning till att testa, upptäcka, lära.

Vad var roligt i skolan?

– Jag presterade högt i ämnen jag tyckte om – framför allt matte och NO. Samhällsämnena och språken intresserade mig inte särskilt mycket, och det syntes också i resultaten. Det fanns en tydlig koppling mellan motivation och prestation hos mig redan då. Jag såg ingen mening i att lägga tid på något jag inte kunde relatera till, men när något fångade mitt intresse gick jag in helhjärtat. Matte och teknik kändes logiskt, begripligt, konkret – och det stimulerade min nyfikenhet.

Hur såg du på din framtida karriär i yngre år?

– Det kändes självklart – jag ville skapa, rita, konstruera. Målet var tydligt: jag skulle bli väg- och vatteningenjör. Jag såg framför mig stora konstruktioner – broar, järnvägar, vägar – och det kittlade något i mig. Det var stort, tungt, konkret. Något man kunde ta på. Något som blev kvar efter att jobbet var gjort. Det tilltalade mig, både på ett intellektuellt och känslomässigt plan. Valet av gymnasieutbildning föll sig därför naturligt. Jag gick teknisk linje, inriktning bygg.

Var gjorde du din värnplikt?

– Jag hade mönstrat och tänkte att jag kanske skulle få frisedel. Detta var i mitten av 90-talet. Men mönstringsförrättaren sade att jag skulle göra 15 månader i Umeå eller Boden. Då svarade jag att jag ville komma till Umeå. Jag fick till svar att då får det bli Boden. Detta var början på en helt annan bana än den jag tänkt mig.

Johan ryckte in i januari 1996 utan några särskilda förväntningar. Värnplikten var något som bara skulle klaras av i väntan på vidare studie på högskola inom väg- och vattenbyggnad. Men något hände…

– Jag trivdes inom artilleriet, en del av försvaret med tydliga tekniska inslag. Matematik, beräkningar, precision. Plötsligt fanns teknikintresset där – men i uniform. Jag tyckte om äventyret, fältlivet, men också det faktum att det inte bara handlade om fysisk styrka eller ordergivning. Det fanns en logik och ett system att förstå. En helhet, men också detaljer. Och kanske viktigast av allt – jag mötte bra befäl. Personer som var rättvisa, pedagogiska, värdegrundade. Det var ledarskap jag kunde respektera.

Så du blev kvar inom försvaret?

– Ja. drömmen om broar fick stå tillbaka. Försvarsmakten erbjöd teknik, ansvar och samhällsnytta men också struktur och kollegial gemenskap. År 1999 blev jag anställd som officer, och från det året till slutet av 2018 tillhörde jag artilleriet i Boden.

– Boden blev mitt andra hem – en plats jag egentligen inte valt själv, men som kom att prägla stora delar av mitt yrkesliv. Under den här tiden förändrades mycket, inte bara i min egen karriär, utan också i Försvarsmakten som helhet. Regementen lades ner, strukturer förändrades, och hela den svenska försvarsorganisationen gick in i en ny fas. Det betydde att även jag fick byta titel, uppdrag och sammanhang flera gånger – men hela tiden med artilleriet som bas. Steg för steg tog jag mig vidare, med ökande ansvar. Rollen som teknisk officer innebar att jag kunde fördjupa mig inom det jag tyckte om – komplex teknik i ett militärt sammanhang – men samtidigt växa som ledare.

Hur är det att leda inom Försvarsmakten?

– Du skall inte bara vara chef – det handlar om att utöva ett förtroende. Om att fatta beslut som påverkar andra människor, ofta under tidspress och ibland under svåra förutsättningar. Jag upplevde tidigt att det var viktigt att vara närvarande, att förstå vardagen för dem jag ledde. Det har jag försökt hålla fast vid. Min sista befattning i Boden var som bataljonchef för en artilleribataljon. Det innebar ett stort ansvar – både operativt och personalmässigt – och det var en roll jag kände mig redo för.

Johan hade jobbat upp sig i officersgraderna under två decennier. Från att ha börjat som värnpliktig i Boden till att få ansvaret för ett helt förband på samma plats kändes som en sluten cirkel för Johan.

Vid sidan av sitt jobb inom Försvarsmakten i Boden hade Johan en växande familj, med hustru och tre barn.

Men du längtade hem?

– Ja, jag trivdes i Boden men kände en dragning mot mina hemtrakter. När vår äldsta son skulle börja skolan tog vi beslutet – det var dags att flytta hem till Örebro, närmare släkten. Men jag lämnade inte Försvarsmakten – jag tog med mig erfarenheten, kompetensen och viljan att fortsätta bidra, men i ett nytt geografiskt sammanhang. Boden hade gett mig mycket – ledarskapserfarenhet, teknisk fördjupning och en stark yrkesidentitet. Det var en lång period, men också en grund för allt som kom därefter.

Flytten till Örebro innebar inte bara ett geografiskt skifte utan också en ny fas i Johans yrkesliv. Efter att ha tillhört artilleriet i Boden i två decennier påbörjade han en ny resa inom Försvarsmakten, nu med ett tydligare fokus på teknik, planering och ledning i en digital verklighet.

– År 2019 började jag arbeta som planeringschef vid FMTIS i Örebro – Försvarsmaktens telekommunikations- och informationssystemförband. Det blev snabbt tydligt att jag hamnat på en plats där mina tekniska intressen och min militära erfarenhet fick mötas på ett naturligt sätt.

FMTIS är i dag ett av Försvarsmaktens mest tekniktunga förband, som ansvarar för all IT, all telekommunikation och all nätverksinfrastruktur inom Försvarsmakten. Det är en kombination av att vara både IT-avdelning, nätoperatör och sambandsenhet.

Vad är det ni gör?

– Vi bemannar växlar, sambandscentraler och ser till att kommunikationen fungerar – i vardag och i kris. Det är ett dolt, men helt avgörande fundament för all annan försvarsverksamhet. Utan fungerande system, ingen ledning. Och utan ledning, inget försvar.

Johan arbetade som planeringschef fram till våren 2022. Efter en period på högkvarteret, där han ansvarade för samma typ av frågor i ett mer övergripande perspektiv, fick han möjlighet att återvända till FMTIS – denna gång som chef för förbandet i Arboga.

– Det var ett naturligt steg och också ett stort ansvar. Arboga är ett nav i det svenska försvarets tekniska infrastruktur. Här sitter cirka 400 personer från FMTIS, och totalt är drygt 700 försvarsanställda verksamma i garnisonen.

Vad betyder skapandet av
”Det svenska säkerhetsstråket”?

– Inom ramen för det så kallade Säkerhetsstråket – som sträcker sig från Arboga till Karlstad – bygger vi tillsammans ett nätverk mellan kommuner, myndigheter, försvarsindustri och utbildningssektor. Det handlar om kompetensförsörjning, men också om att utveckla ett robust totalförsvar.

Hur påverkar säkerhetsstråket ditt ledarskap?

– Att vara chef i en sådan miljö kräver mer än bara teknisk kunskap. Det handlar om att förstå organisationens komplexitet, om att lyssna, samverka och fatta beslut som håller – både idag och imorgon. Jag försöker vara en närvarande ledare. Inte toppstyra, men inte heller fjärma mig från vardagen. Jag vill förstå verksamheten även i dess mest praktiska detaljer. Det är först då man kan leda med trovärdighet.

Försvaret i dag är inte som det var för 30 år sedan?

– Nej, sannerligen inte. Hotbilden är mer komplex, tekniken mer avgörande. Det räcker inte med soldater och vapen – vi måste också ha IT-system som tål angrepp, nätverk som inte faller ihop under belastning, och människor med specialistkunskap inom cybersäkerhet, infrastruktur och kommunikation. Det är där ­FMTIS kommer in. Och det är där jag ser min roll – som en länk mellan teknik, ansvar och ledarskap i en digital tid.

Beskriv försvarets förändrade landskap!

– Vi står mitt i ett teknikskifte som påverkar hela samhället – och Försvarsmakten är inget undantag. Under de senaste åren har hotbilden breddats och förändrats. Vi talar allt oftare om hybridkrigföring, cyberattacker, desinformation och överbelastningsangrepp. Det är ett nytt slags konfliktlandskap, där gränserna mellan militärt och civilt suddas ut. I det sammanhanget är vår verksamhet på FMTIS mer relevant än någonsin.

Vilken är den största utmaningen?

– En av våra största utmaningar just nu handlar om kompetens. Sverige har under lång tid underskattat vikten av teknisk utbildning. Vi har inte tillräckligt många tekniker, ingenjörer eller IT-specialister för att möta vare sig industrins eller försvarets växande behov. Det är inte engagemang som saknas – tvärtom tycker jag att svenska folket har visat ett stort intresse för totalförsvaret, särskilt de senaste åren. Men viljan räcker inte om utbildningen och förutsättningarna inte finns på plats.

Vad är ditt önskemål?

– Jag vill framför allt att fler unga förstår hur viktig tekniken är – inte bara för samhällets funktion, utan också för vår frihet och säkerhet. Sverige är en högteknologisk nation med världsledande forskningsmiljöer, universitet och företag. Men vi måste också satsa långsiktigt på att utbilda människor som kan ta dessa miljöer vidare. Det handlar inte bara om innovation, utan om robusthet, säkerhet och försvarsförmåga.

Hur ser du på drönare som ett nytt stridsmedel?

– Drönare är ju ingenting annat än fjärrstyrda eller självkörande flygande farkoster. Vi vet ju att det pågår forskning och utveckling med självkörande bilar. Eller fjärrstyrda bilar och lastbilar. Det är lättare att få någonting självkörande i luften än att få det självkörande på land. Det finns inte lika mycket saker att krocka med i luften som det finns på land. Utvecklingen med bombbärande drönare kommer att utvecklas vidare.

Hur kommer artificiell intelligens (AI) att förändra försvaret?

– AI kommer inte att ersätta människor, men kommer att förändra hur vi jobbar. Jag ser AI som ett verktyg – men ett verktyg som kräver att användaren är skicklig. Det är som avancerade slalomskidor: utan träning är de svåra att hantera. Inom försvarsområdet kan AI till exempel analysera stora datamängder, upptäcka mönster eller identifiera avvikelser snabbare än en människa. Men tolkningen och besluten måste fortfarande fattas av människor – utbildade, erfarna och med förmåga att tänka kritiskt.

Johan gör en jämförelse mellan hur AI används inom sjukvården.

– Vi har mycket att lära av hur läkare använder AI för att analysera röntgenbilder. Det är inte AI som ställer diagnosen – det är läkaren, men med AI som ett kvalificerat bollplank. Samma samspel tror jag blir avgörande inom försvarssektorn. Vi måste kombinera teknisk spetskompetens med militär erfarenhet – och det är precis den styrka jag tycker att ­FMTIS står för.

Rysskräcken är en del av vår svenska historia. Är du rädd för ryssen?

– Nej, jag skulle inte säga att jag är rädd. Men jag har en stor respekt för allt som hotar demokratin och hotar de demokratiska värdena. Den ledare som utsätter de demokratiska värdena för hot har en helt annan värdegrund än vad jag har. Och historien visar också att de oftast inte skyr några medel för att komma dit de vill. Men jag skulle inte säga att jag är rädd. Jag är helt övertygad om att Sverige inom ramen för alliansen kommer kunna stå upp mot hotbilden. Men det krävs att både Sverige och NATO faktiskt tar hotet på allvar.

Vad är din egen drivkraft som överste och chef för FMTIS?

– Detta är mycket mer än ett jobb. Jag drivs av ett personligt engagemang för vårt lands säkerhet och för det ansvar vi har gentemot framtiden. Jag är inte rädd – men jag har stor respekt för de krafter som hotar demokratin. Att leda en verksamhet som skyddar vårt samhälles nervsystem är ett stort ansvar, men också en källa till mening.

När känner du dig lycklig i jobbet?

– De dagar jag känner mig lycklig i jobbet är de dagar jag har varit ute i verksamheten – träffat medarbetare, sett deras vardag, fått lyssna på både framgångar och utmaningar. Det är i mötet med människor, inte i rapporter eller mötesrum, som jag känner att jag gör skillnad. Och det är där framtidens försvar börjar – med kompetenta människor som vill något, tillsammans.

21 personliga frågor till Johan Magnusson

1. Vem är du?
   – Jag är född och uppväxt i Örebro. I en klassisk kärnfamilj i ett villaområde. Jag bor med min egen familj, fru och tre barn, i Örebro. Har ett djupt intresse för teknik i alla dess former.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När alla i familjen gör någonting tillsammans. Det kan vara alltifrån en fika på stan eller en semester långt borta.
3. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att jag lever i ett land som är fritt och demokratiskt.
4. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag är en mycket vetgirig person. Vill lära mig mer om allt.
5. En lyx du unnar dig själv någon gång ibland?
   – En kopp kaffe i lugn och ro.
6. Vilken människa i ditt liv har betytt mest för att du har blivit den du är?
   – Jag måste säga två, mina föräldrar. Efter mamma har jag fått omtanken om människor. Efter pappa har jag fått förmågan att arbeta praktiskt.
7. Din favorit bland våra fyra årstider?
   – Våren, eftersom det är då ljuset kommer tillbaka.
8. En talang du önskar att du hade?
   – Jag skulle gärna vilja kunna spela något instrument. Vilket som helst. Men jag är inte så musikalisk.
9. Favoritfärg när du klär dig?
   – I jobbet är favoritfärgen grön. Privat klär jag mig helst i blått.
10. Tre mänskliga egenskaper som du värdesätter hos andra?
    – Ärlighet, ödmjukhet och lojalitet.
11. En film som har gjort ett stort intryck på dig?
    – Jag gillar att titta på film. Väljer Forrest Gump, en fascinerande livsberättelse.
12. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Jag skulle gärna köra Formel 1. Är inte säker på att jag skulle klara farten. Jag börjar bli farträdd vid 200 kilometer i timmen.
13. Det bästa råd du någonsin fått?
    – Våga tro på dig själv.
14. En okänd talang?
    – Att jag är en duktig snickare. Jag snickrar allt, från möbler till altaner.
15. En frestelse du inte kan motstå?
    – Mjukglass på sommaren, helst vanilj.
16. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Jag tycker saxofon är det vackraste instrumentet.
17. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas – vad skulle du göra då?
    – Segla över Atlanten, alldeles ensam.
18. Ett språk du önskar att du kunde tala?
    – Arabiska, för att språket ligger så långt från svenskan. Arabiska är ett stort språk i världen, som många talar. Även i Sverige.
19. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Ägg.
20. Om du möter Gud på gatan, vad vore din första fråga?
    – Hur har du det, vad bekymrar dig mest?
21. Din sista måltid i livet, vad skulle du vilja bli serverad?
    – Skaldjursplatå.