PORTRÄTT
Janne Moréus. Foto: Karl Beijbom.

Nykter reklam är ingen teater!

Tre scener som format Jannes liv.

Janne Moréus har glimten i ögat och en räv bakom örat. Han är teaterman, nykterist och reklamman. Han tackar gärna ja till två tårtbitar. Serietidningen Knasen läser han med glädje. Magazin24 har träffat köpingsprofilen.

Vi träffas i Jannes lägenhet i ett hus nära Köpings lasarett. Han visar runt i lägenheten. På en vägg ser jag ett antal diplom och utmärkelser. Janne fick Köpings kulturstipendium 2002, utsågs till Årets Mälardalsbo 2005 och fick utmärkelsen Årets Eldsjäl 2010.

Vi sätter oss i Jannes kök. Han bjuder på gott kaffe och fikabröd från Bivur. På bordet ligger en ask med Emser, tabletter jag minns från min barndom.

– En kopp varm mjölk och ett tiotal tabletter Emser, som får smälta i den varma mjölken, är gott och bra när man börjar känna sig lite förkyld, förklarar Janne.

Vi börjar samtala om Munktorpsteatern, som i år fyller 50 år.

Hur kom Munktorpsteatern till?

– Det fanns en fryntlig skåning som bodde i Munktorp och jobbade på VMK som elektriker. Han hette Lennhart Nilsson och var ordförande för Munktorps Bollklubb. Damlaget hade klubbtröjor men inga klubbyxor. Han hade ett revyintresse med sig från Skåne. Han kände några bemärkta artister från sina hemtrakter. Han började 1975 spela nyårsrevy under namnet Munktorsrevyn. Det var inte lokalt skrivna texter. Man spelade sketcher som redan fanns och som man snappat upp från radio och tv. När Margareta Krook framförde en text på TV skrattade publiken. När en lokal förmåga framförde samma text var skrattet inte givet. Men det hände i Munktorp, många kom och det blev lite pengar över – till damlagets byxor. Teatern var till en början en sektion inom Munktorps Bollklubb. I början på 90-talet bildade vi eget. Moderklubben spelade i division 5. Vi närmade oss division 1 i teatersammanhang.

Janne flyttade till Munktorp från Västerås 1977.

– Jag såg den sista revyn år 1980. Den kallades för Vi i femman, eftersom det var deras femte revy. Jag var själv teaterintresserad men samtidigt lite skeptisk. Det fanns dock några i ensemblen som jag lade märke till. Jag träffade Lennhart i affären och berömde honom och sade att det var trevligt att se föreställningen. Då fick jag veta att året därpå skulle man sätta upp en pjäs, ett lustspel. Det fick mig att utbrista… ”Jag kräver att få vara med”.

Hade du någon egen bakgrund i teatervärlden?

– Min ingång till teatern har varit scenografin. Jag hade tidigare jobbat som scenarbetare på Västerås Teater. Jag visste hur man byggde och fogade samman lösa väggar. Den dekor jag såg i Munktorp var erbarmlig. Skall man spela ett lustspel, som utspelar sig i skärgården, måste man ha ett riktigt skärgårdshus. Jag fick vara med och högläsa manus under repetitionerna. Min läsning tog de övriga med storm. Jag fick faktiskt huvudrollen i lustspelet Anna-Lenas friare, skriven av Gideon Wahlberg, mest känd för Söderkåkarna. Skärgårdsmiljö, bönder och fiskare. En flicka som pappan ville gifta bort med Niklas i granngården. Men hon var förstås kär i någon annan.

Ni har bara haft egna regissörer – varför?

– Många amatörteatrar är stolta över att lägga många slantar på en inhyrd regissör, som kommer med tåg från Stockholm, med spetsiga krokodilskor, ring i örat och hästsvans. Nu har vi kört teaterverksamheten i 50 år. Vi berömmer oss för att ha egna regissörer. Våra regissörer får inte betalt – och därmed inte någon annan heller. Alla i Munktorpsteatern medverkar helt ideellt.

Janne nämner några regissörer ur de egna leden: Mona Ramsell, Sture Luthman, Åsa Moreus, Pia-Kari Karlsson, Börje Pettersson, Anna von Walden och Daniel (Johansson) von Walden.

– I början spelade vi pjäserna i Munktorp. Vi fick hjälp med lokaler där vi kunde repetera och där vi kunde hålla till när vi snickrade på vår dekor. Vi spelade också i Kungsör, i Arboga, i Hallsta, i Västerås. Det kom folk, vi kände uppskattning. När Forum i Köping nyinvigdes 1986 blev detta vår fasta scen. I kommunalhuset i Munktorp hade publiken suttit på vanliga stolar utan dynor. Det kändes lyxigt att få spela på Forum, vackra lokaler, sköna fåtöljer. Pjäsval, val av regissör och val av producent – det är tre viktiga beslut för styrelsen. Producenten får göra budget på basis av styrelsens önskade överskott på föreställningen i fråga. Hur många tror vi kommer? Vad kan man ta betalt? Vi brukar nå vår budget, utom vid få gånger när kostnaderna varit extra höga, till exempel royalty för att få uppföra en pjäs. Styrelsen bestämmer årets pjäs, kanske på förslag från den som ska regissera.

Utan Janne Moréus insatser hade publiken gått miste om många skratt. Foto: Karl Beijbom.

Vad kostar en uppsättning?

– Ungefär en halv miljon kronor. Det är hyra till Forum, annonser och marknadsföring, royalty till ett teaterförlag för att få spela pjäsen. Vi vill alltid ha lite pengar kvar på kontot, om det skiter sig. En konsolideringsprincip som jag och Kjell Johansson bestämt. Vi kan dö. Forum kan brinna upp. Vi måste ha pengar på banken för de utgifter vi vet att vi inte kan undgå. Vi har sponsorer. Inget stöd från kommunen.

Vad har du själv haft för roller i sammanhanget?

– Jag har varit teaterdirektör med ansvar för scenografin. Har även provat på att vara regissör och producent. Jag brukar bearbeta pjäser, göra dem munktorpifierade, jag skriver sångtexter. Jag har ryckt in där jag behövts. Jag var ordförande i styrelsen mellan 1988 och 2021.

Vi lämnar ämnet Munktorpsteatern och övergår till att tala om Janne själv.

Vem är du?

– Den 20 augusti 1946 sade kvinnan i utdragssoffan till sin man, att nu får du hämta barnmorskan. Nu känner jag att barnet är på väg. Farsan satte sig på cykeln och cyklade iväg. Han visste var barnmorskan bodde. Han kastade sten på hennes fönster. Hon kastade ut nycklar och bad pappa att hämta upp hennes cykel i källaren. Hon skulle bara äta upp sin smörgås. När barnmorskan kom hem till oss var jag redan född. Jag hade klarat mig ut i världen utan barnmorskans hjälp Jag tror att mormor kanske var med och hjälpte till.

Pappa Erik var 40, mamma Märta var 36, när Janne föddes. Han hade en syster, nio år äldre, som gick bort 2023. Det kom ett världskrig emellan. Därför väntade föräldrarna med att skaffa ett andra barn.

Hur var du som barn?

– Jag var trygg som barn. Men jag är en ämlig natur. Jag idrottar inte, jag blir fort trött, även som liten. Vi hade ingen bil i familjen. Jag cyklade en hel del, på sommarloven till Björnön för att bada. Jag hade en Crescent, som min pappa sålde. Jag var tyst och tillbakadragen, inte mobbad. Men jag hade inte några kompisar, jag höll mig för mig själv. Jag ville bli lokförare när jag blev stor, helst köra ånglok. Bagare kunde jag också tänka mig att bli.

Hur var din skoltid?

– Jag har dyslexi, men jag har aldrig fått en diagnos. Därför kallar jag mig för amatördyslektiker. Jag är årsbarn med kungen. Han betraktades av somliga som mindre begåvad, fastän han bara var dyslektiker. När vi hade skrivningar skrev lärarinnan ”fy” och ”usch” med ”röd penna” och utropstecken i marginalen. Jag blandar lätt ihop ”b” och ”d”. Jag hade problem med läsförståelsen. Jag kunde läsa orden men förstod inte alltid sammanhangen. Så var det hela min skoltid. Det gällde att lyssna noga på lektionerna. Då lärde jag mig. Att läsa läxor var bortkastad tid. Jag gick igenom hela skolan utan att förstå vad jag läste. Jag var den första generationen som gick enhetsskola, inte 7 år utan 9 år.

Janne är stor fan av Knasen. En serietidning för vuxna, som han prenumererar på. Foto: Karl Beijbom.

Vad gjorde dina föräldrar?

– Efter 6:e klass började pappa jobba på en cykelverkstad, Landegrens Efterträdare, på Norra Källgatan i Västerås. Först som cykelreparatör, sedan blev han mopedreparatör. De utvecklade verksamheten och började också att sälja cyklar och mopeder. Mamma var hemmafru. Gubben som ägde ville sälja verksamheten. Då tog pappa och en till på jobbet över. Butik i gatuplanet, verkstad i källaren. Där stannade pappa sedan fram till pensionen. Mamma Märta var hemmafru.

Pappa var socialdemokrat och fackligt aktiv.

– Han förhandlade för cykelreparatörerna i Västmanland. Pappa mötte bland annat den gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson. Han var också medlare och illusionist. Pappa var med om en nattmangling på något hotell när Hjalmarsson var medlare. När han som medlare gick mellan parterna för att förmedla bud, gjorde han några trolleritrick för att lätta upp stämningen och snabbare få parterna att enas om ett avtal.

En händelse av avgörande betydelse i ditt tidiga liv?

– En symaskinsagent kom till vår klass och ville presentera en fotokurs som han hade på Skiljebogården, en ungdomsgård. På den tiden fanns det ungdomsgårdar i nästan varje bostadsområde. Vi var några från min klass som gick dit och ville lyssna och lära. Det blev som en studiecirkel som man gick till en gång i veckan. Där pratade han om något som hette SGU, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund. Det var räddningen för mig att komma in i den organisationen. Vi startade en förening som hette 695 Malmen Anund. Där blev vi ett kompisgäng som fick träna och prova olika förtroendeuppdrag. Jag fick vara ordförande och sekreterare – kassör slapp jag vara. Varje torsdag hade vi möten; gick igenom skrivelser och rapporter. Vi fick lära oss att lyssna, att skriva protokoll och att tala inför andra.

Hade du smakat alkoholhaltiga droppar innan du blev medlem i SGU?

– Nej, det hade jag inte. Inte heller senare. Jag har inte smakat en droppe alkohol i hela mitt liv. Jag är omättlig på godis. Ingen behöver tjata för att få mig att ta en tårtbit till. Hur det hade blivit med min alkoholkonsumtion, om jag inte hade blivit medlem i Godtemplarna, kan jag ju inte veta. Det fanns alkohol hemma. Men min mamma hade två bröder som var nykterister. En var med i NTO, en var med i IOGT. När vi firade jul och midsommar, när mammas bröder var med, avstod min pappa också från att förtära alkoholhaltiga drycker. Men pappa hade en bror och en svåger som var glada i alkohol. Och tillsammans med dessa två drack pappa. Då kunde det ibland bli ”high life”.

Vad hände yrkesmässigt i ditt unga liv?

– Jag hamnade på Metallverken, som låg mitt i stan i Västerås. Jag jobbade som kopist, fick köra blåkopior från transparanta original, ritade med tusch. De skulle kopieras i kanske fyra exemplar. Framkallades i ammoniakångor. En stor maskin med valsar, man körde in det ljuskänsliga pappret. Doften av ammoniak var mycket stark när det skulle framkallas. Det var bara jag som klarade av att vara där inne. Jag vet inte hur det påverkade mina lungor – men jag var aldrig förkyld. Så småningom började jag på fotoavdelningen, som låg i källaren på Metallverkens huvudkontor. Då köpte jag en flaska ammoniak som jag luktade på emellanåt. Kanske en form av abstinens.

Gjorde du militärtjänst?

– Jag gjorde lumpen på F18 i Tullinge, där jag fick hålla till på filmdetaljen. I flyget låg man på den tiden i 12 månader. De första tre månaderna var renodlad militärutbildning i gröna kläder. Pang-pang, marscher och sånt. Sedan var det 9 månader vanligt jobb i blåa kläder. Stridspiloterna sköt inte med ammunition när de övade. De hade en 16 militeters filmkamera. De låtsades skjuta mot en liten prick som de skulle ha träffat om de skjutit på riktigt. Filmerna skulle framkallas och rättas. Ett diagram skulle fyllas i, ruta för ruta. I en filmväska smugglades omväxlande FIB-Aktuellt, Lektyr och mellanöl.

Efter lumpen jobbade Janne ett halvår på ett arkiv på Metallverken och lämnade ut papper och pennor till folk som kom med rekvisition. Västerås kommun beslutade att alla föreningar med 300 medlemmar skulle få bidra till en årslön.

– Jag blev erbjuden att bli föreningsanställd inom SGU. 1970 blev det UNF efter en sammanslagning av SGU och NTO:s ungdomsförbund.  Då jobbade jag med juniorverksamheten under några år. Jag var ute på en hel del skolor och talade om nykterheten som livsstil och hälsoval.

Hur argumenterar du för nykterheten?

– Jag har ett matematiskt sätt att se på nykterheten. 10, 80, 10. 80 procent av alla svenskar är måttlighetsbrukare. 10 procent är alkoholister och 10 procent är nykterister. Alkoholisterna dör ut, men gruppen alkoholister minskar inte. Varifrån rekryteras denna grupp? Från gruppen måttlighetsbrukare, förstås. Inte från gruppen nykterister. Du som måttlighetsbrukare är alltså en del av problemet. Jag som nykterist är en del av lösningen.

När flyttade du hemifrån?

– Jag var 20 år och okysst. Hon var 16 år och inte okysst. Vi var båda med i SGU. Vi åkte till en teaterkurs på Vendelsbergs Folkhögskola. Det var en så kallad nyårskurs. Kerstin var liten och söt, pigg och fin. Det var sex sovsalar med fasta bänkar. Killarna för sig och tjejerna för sig. Det var roligt för oss killar att springa in och larva oss hos tjejerna. Jag satte mig på en stol intill sängen där Kerstin låg. Jag hade en pyjamas med korta armar och ben.

Efter en stund frågade Kerstin om Janne frös. Han svarade ja.

– Då lyfte hon på täcket och bad mig att krypa ner en stund, så skulle hon värma mig. När vi åkte hem, var vi ihop. 1968 skaffade jag en liten etta i området Jakobsberg i Västerås. 4 000 kronor i insats. Jag fick låna beloppet i bank. Faster Greta, som var lite fin, gick i borgen.

– Kerstin gick fortfarande i skolan och bodde hemma. Men hon hade allt fler kläder hos mig, allt färre hos sina föräldrar. Sedan började Kerstin på förskoleseminariet i Västerås. Då flyttade hon hem till mig på heltid. Vi slog ihop vår ekonomi och sade att nu är det vi. Vi gifte oss 1972, Åsa föddes 1973. Då hade vi flyttat till en tvårummare på Gideonsberg. 2,5 år efter Åsa föddes våra tvillingpojkar, Per och Johan.

Hur försörjde du familjen i början?

– Under min tid sjönk medlemsantalet i vår förening så mycket att vårt bidrag upphörde. Det var inte bara mitt fel utan tidens anda. Plötsligt hade jag inget jobb. Jag jobbade som scenarbetare på kvällarna på Västerås Teater. Arvodet kom från kommunen, som höll teatern med scenarbetare till de gästspel som kom till teatern. När Västerås egen ensemble var på turné kom Riksteatern och gästspelade. Det kunde till exempel vara My Fair Lady under 14 dagar. Då skulle man bära in, sätta upp, finnas till hands under föreställningarna, om något skulle hända.

Janne ledde också egna teaterkurser inom nykterhetsrörelsen.

– Jag åkte runt till olika delar av Mellansverige om helgerna. Jag var självlärd och ansåg att jag visste och kunde vad jag behövde för att hålla kurser. Det var ungdomar som ville prova på teater och jag körde olika övningar med dem fredag, lördag, söndag. Jag var också duktig på att rita roliga gubbar och skriva lättlästa och roliga texter. Så jag ritade, illustrerade och skrev skrifter om droger och drogmissbruk. Allt detta fick jag betalt för så jag kunde försörja familjen.

Janne Moréus är glad för sina diplom och utmärkelser. Foto: Karl Beijbom.

1970, när nykterhetsrörelsens två grenar, IOGT och NTO, slogs ihop, skulle också SGU och NTOs ungdomsförbund gå samman och bli UNF, Ungdomens Nykterhetsförbund. SGU hade då sin förbundsbyrå i Köping, i Forums lokaler, på övervåningen. Där fanns en generalsekreterare, en kassör och lite annat folk. Mats Persson, Kjell Pettersson, Lars-Olof Stenberg ville inte flytta till Stockholm utan startade en reklambyrå på Forum. De var bland annat generaler när Köping firade 500 år. De behövde en ”art director”, erbjöd Janne anställning och 2 500 kronor i månaden. Han tackade ja och började pendla från Västerås till Köping.

– I Västerås var vi trångbodda, alla fem i familjen sov i samma rum. Två spjälsängar till pojkarna, en juniorsäng åt Åsa och en dubbelsäng åt Kerstin och mig. Vi var överens om att vi behövde något större. Vi köper ett hus, tyckte vi. Men hur det skulle vara möjligt med en lön på 2 500 kronor i månaden kunde vi inte förstå. S-politikern Göran Magnusson, som också var nykterist, fixade förtur till en tomt i Munktorp – han ville att vi skulle bli skattebetalare i Köpings kommun. Det var en tom leråker, kunde vi konstatera när vi tittade på tomten. Vi köpte tomten och lät bygga ett hus. Vi hade levt på min lön och sparat Kerstins lön som förskollärare. Vi hade lyckats spara ihop till 50 000 och det räckte till kontantinsatsen. Det blev en katalogvilla på 128 kvadrat. Där är mina barn uppväxta och gick i skola, en klass i varje årgång i Munktorpskolan, upp till sexan.

En annonssäljare på Bärgslagsbladet skulle sluta. Annonschefen Lasse Gustafsson erbjöd Janne att bli anställd och få 3 600 kronor i månadslön.

– En löneförhöjning som i dag skulle vara som att gå från 25 000 till 36 000 kronor.

Janne stannade på Bärgslagsbladet i nio år. Han sålde inte en enda annons.

– Vi var två säljare och en annonschef. Jag behövde inte sälja, bara ta emot order. Det var bara att åka ut och fråga, till exempel bilhandlare och livsmedelshandlare, hur stor nästa annons skulle vara och när den skulle införas. Sedan producerade jag annonsen själv. Jag ritade en skiss, skrev en text på skrivmaskin och lämnade in till tekniska avdelningen.

VLT Video startades för att syssla med rörliga bilder. Janne gjorde en reklamfilm för ABB. Janne gjorde också en av de första reklamfilmerna för ICA, långt före TV4 och deras kända annonser.

Janne slutade på Bärgslagsbladet år 1985 och drev sedan Info Reklambyrå med Staffan Johansson. De gjorde allt från personaltidningar, videoproduktioner och mässmontrar. Conny Sillén var en flitigt anlitad fotograf. Under åtta år arbetade också dottern Åsa på firman. Janne var verksam i denna reklambyrå fram till sin pensionering.

Serietidningen Knasen i ditt liv?

– Många tror att Knasen är en barntidning. Helt fel. Knasen är skriven för vuxna. Knasens liv i det militära. Jägaren som jagar fröken Fröjd. Alla referenser är för vuxna, inte för barn. De första filmerna med Musse Pigg och Kalle Anka producerades för vuxna, som förspel på bio. Knasen innehåller också mycket visdom. En heter Nollan. En heter Schassen. I tre rutor berättas en historia. Etablera. Avhandla. Avsluta. Den konsten är svår. Det är lättare att skriva en roman på 600 sidor. Nollan kommer till Schassen och säger: ”Jag skulle vilja veta något?” ”Om vaddå?” ”Vad som helst”. Knasen har funnits i mitt liv i 20 år. I början köpte jag den inte så ofta, bara ibland. I dag prenumererar jag, nu när jag får bestämma själv. Hustrun tyckte att vi skulle lägga pengar på annat.

Janne är en stolt pappa, farfar och morfar. Hustrun Kerstin fick en omfattande stroke vid 57-årsålder och avled 2013. Barnen Åsa, Per och Johan. Alla med varsin äkta hälft och två barn var.

– Det blir 12 personer och jag är den 13:e.

Musik och teater förenar dem alla. Åsa har ofta stått på scen, Per och Johan har varit scenarbetare, skött ljus och ljud. De spelar också klarinett och saxofon, varit med i orkestern, spelar också i Lyran.  Många av barnbarnen är musikaliska och sjunger eller spelar olika instrument.

– Min pianospelande hustru lade grunden till vår musikaliska familj. Jag är musikalisk, men kan inte hålla ton, så jag kan inte sjunga. Jag kan inte stämma en gitarr, jag hör ingen skillnad när jag skruvar. Men jag kan klappa i takt och har skrivit många låttexter, säger Janne och ler.

Jag tar en Emser till.

PORTRÄTT
06:00 | 14 september 2024

Kommentera artikeln

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-
GRATISTIDNINGARNA

Magazin24 – Årets lokala insats 2023

Magazin24 – Årets gräv/artikelserie 2023

Magazin24 – Årets lokalsajt 2020