50  år som politiker i Köping

Elizabeth Salomonson har i år varit aktiv i Köpings politiska liv i 50 år och bott 40 år i villan på Örnvägen. Magazin24 har träffat henne.

En augustidag, när solen skiner som starkast, möter jag Elizabeth Salomonson i hennes vackra uterum. Hon har styrt en kommun längre än någon annan. Hon har fått medalj av kungen och av partiet. I ett glatt stämningsläge samtalar vi i några timmar.

Familjen bodde i Gislaved. Men Elizabeth Salomonson föddes på Jönköpings BB, nästan åtta mil från hemorten. Det var en lördag, den 22 november 1952. Klockan var 11.30, när flickebarnet såg dagens ljus och blev lillasyster till en två år äldre bror, Stefan.

– Min bror fick frågan om han ville ha en lillasyster eller bror. Spelar ingen roll, sa han, bara bäbisen inte är rödhårig.

Mamma Karin kom från Halmstad, hade varit fosterbarn från fyra års ålder, jobbade först på en skjortfabrik, sedan i affär. Pappa Harald var född i Gislaved, jobbade på celluloidfabriken och var fackligt aktiv i Fabriksarbetareförbundet.

Hur var du som barn?

– Jag var blyg och försynt. Jag är blyg ännu i dag, fast det är ingen som tror mig. Jag var ett snällt barn, oftast. Lite hyss då och då, förstås.

Vad ville du bli när du blev stor, när du var liten?

– Flygvärdinna eller sjuksköterska, som många andra flickor på den tiden, som läste Kitty-böcker. Jag kunde också tänka mig att jobba i affär, som min mamma.

Elizabeth gick första till fjärde klass i Gislaved i Småland. Svenska, geografi och historia var hennes roligaste ämnen i skolan. På fritiden ägnade hon sig bland annat åt gymnastik och var medlem i Gislaveds gymnastikförening.

Sommaren 1963 flyttade familjen Salomonson till Köping. Familjen fick en lägenhet i huset på Ringvägen 59 A.

– Jag grät mig igenom hela sommaren i saknad efter mina kamrater och släktingar, minns Elizabeth. Sedan började jag skolan, och det blev inte bättre. Jag gick femte och sjätte klass i annexet i S:t Olovsskolan. Jag blev retad för att jag var rödhårig. Vid högläsning i klassen blev jag retad för min småländska dialekt, som många i klassen trodde var skånska. I takt med att jag fick nya kamrater blev det bättre.

Varför flyttade familjen till Köping?

– Fabriksarbetareförbundet, avdelning 26, hade kontor i Köping. Det var en stor avdelning, som omfattade Västmanland, Uppland och Sörmland. De sökte en ombudsman. Min pappa, som gått många kurser inom facket, sökte och fick jobbet. Vi i familjen fick ta vårt pick och pack och hänga med. Min mamma fick så småningom jobb på Ekmans möbler. Där väcktes hennes fackliga intresse och hon blev ordförande i Handelsanställdas förbund, avdelning 21.

På högstadiet delades klassen, det var brist på skollokaler, och Elizabeths grupp fick flytta till Karlbergsskolan, som egentligen var en gymnasieskola. Hon minns rektorn Rune Franzen med glädje. Men han gillade inte att det infördes undervisning i sex och samlevnad. Då gick han runt i klasserna och bad om ursäkt men att de var tvingade.

– Han var en mycket bra rektor. Han var högerman, men han var schysst och respekterade alla.

Vad hade du för yrkesplaner på gymnasiet?

– Då hade jag inga yrkesplaner. Jag gillar språk, så jag gick en linje med humanistisk samhällsvetenskaplig inriktning med matte som tillval. Det gav mig en bred utbildning som gjorde att jag sedan hade större möjligheter att välja framtid.

Elizabeth betonar hur viktigt det är att redan tidigt lära sig att arbeta och ta ansvar.

– Jag har arbetat som trappstäderska och hemsamarit på sommarloven. En sommar jobbade jag i kiosk i Fjällbacka. Fredag eftermiddagar , lördagar och skollov jobbade jag på EPA. Jag fick hjälpa till att plocka varor i kassor när folk betalat för vad de handlat. Sedan hamnade jag på EPAs kontor, fick sitta i växeln och jobba med inventeringar.

Efter gymnasiet blev det ett år i England som au pair. Först i en liten by i södra England. Sedan hos en familj som bodde nära Brighton och därefter i Shiplake on Thames.

Hur förändrade ditt år i England din bild av världen?

– Jag lärde mig framför allt att det finns människor som inte förstår alla människors lika värde. Familjen drev en pub, restaurang och hotell och hade tidigare bott i Sydafrika. Mannen i familjen var typisk överklass och kunde yttra sig mycket nedsättande om de svarta i Sydafrika. Farmor i huset förstod inte varför vi hade tvåglasfönster i Sverige. Då blev det ju inte något luftombyte. Lärde mig också att ha tålamod. Kunde sitta och svära på svenska när jag gjorde rent de tre ugnarna.

När Elizabeth kom hem från England arbetade hon först som hemsamarit. Sedan blev hon arbetslös och sökte jobb. Då fick hon ett beredskapsarbete hos SSU. Sedan sökte hon till Socialhögskolan i Örebro. Där började hon studera i januari 1973. Hon gick förvaltningslinjen med kommunal ekonomi som inriktning. Den andra praktiken på Socialhögskolan fick Elizabeth göra på skolavdelningen hos LO i Stockholm. 1976 tog hon sin examen.

Sedan fick Elizabeth ett vikariat på drätselkontoret i Köping. Där blev hon kvar. Först som drätselassistent och sen som redovisningskamrer.

Hur kom politiken in i ditt liv?

– Jag har alltid varit vänster, reagerade tidigt på orättvisor. Hela min uppväxt såg jag hur farmor och farfar fick kämpa. Hur farfar saknade flera tänder. Mamma och pappa fick jobba jämnt för att få tillvaron att gå ihop. Pappa hade sex bröder och två systrar. När alla samlades blev det vilda debatter. Jag var nyfiken redan som barn. Lyssnade intensivt och ibland kunde jag inte hålla tyst. 1968 hade alla partier i Köping aktiva ungdomsförbund. Då gick jag själv med i SSU.

Vid valet 1976 blev Elizabeth Salomonson invald i Köpings kommunfullmäktige. Det uppdraget har hon fortfarande. Vid valet i september firar alltså Elizabeth Salomonson 50 år i Köpings kommunalpolitik.

Hennes första nämnduppdrag var fritidsnämnden. Senare kom hon in i skolstyrelsen. När Olov Landqvist slutade som kommunalråd 1983 gick Göran Magnusson in som kommunstyrelsens ordförande.

Då skulle ett nytt kommunalråd väljas. Fyra namn var aktuella: Frank-Arne Tyrestad, Sven Gerhardsson, Erik Hamnstedt och Elizabeth Salomonson. Tre ”vuxna män” och en ”yngre kvinna”.

– På ett möte i Arbetarekommunen, dagen före eller dagen efter jag fyllde 30, blev jag vald. Det var modigt att välja mig. I uppdraget som kommunalråd ingick då att vara ordförande i skolstyrelsen, sociala centralnämnden och vice ordförande i kommunstyrelsen. Detta från den 1 januari 1983. Ett år senare hamnar Göran Magnusson, då KSO, i riksdagen. Det var inte alltid han kunde vara hemma i Köping när, bland annat, kommunstyrelsen hade sammanträden. Då fick jag hoppa in. Efter valet 1986 blev jag ordinarie ordförande i Köpings kommunstyrelse.

Vilka socialdemokrater har varit dina största ideologiska inspiratörer?

– Olof Palme har alltid varit en förebild för mig. Och Anna Lindh.

Finns det något Palmecitat du är särskilt förtjust i?

– Politik är att vilja.

Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit i din politiska gärning i Köping?

– Det går egentligen inte att peka på en enda sak, men jag brukar framhålla förskolan. Att vi har satsat extra på förskolan i Köping. Se till att den ska finnas tillgänglig för alla barn och föräldrar som behöver den. Och att det ska vara bra kvalitet. Det är en av de sakerna. Viktigt att vårt gemensamma vardagsrum, torg och parker, är trivsamt och inbjudande. Att Köping skall vara en blomstrande sommarstad. Kan ju heller inte låta bli att nämna kampen för E18.

Hur har politiken som förtroende­uppdrag förändrats över tid?

– Det har blivit hårdare och mer hetsigt. Inte minst i år. Vi ser fler lögner, personangrepp och påhopp.

Har du själv känt dig hotad?

– Ja, det har jag ju. Inte minst under den stora kraftledningstriden på 90-talet. Då fick jag ju ta emot diverse hot, i brev och telefonsamtal, och vi fick bildäcken sönderskurna.

Många är bekymrade över att vi har ett förstärkt tjänstemanna- välde och ett försvagat folkstyre. Kan du förstå den känslan?

– Det finns en risk för det. Jag har försökt att alltid uppmana våra förtroendevalda att vara ifrågasättande. Inte med syftet att vara dum eller jäklas utan för att få fram så många fakta och så bra underlag som möjligt innan man tar ställning i olika frågor. Tjänstemännen ska sakligt ta fram underlag och alternativ när vi begär det. Vi som förtroendevalda ska inte vara experter utan allmänhetens företrädare i organisationen och försöka se helheten och överblicken. Vi skall styras av frågan: Vad är bäst för Köping och köpingsborna?

Har du upplevt maktens ensamhet?

– Det kan man uppleva många gånger som kommunalråd och inte minst som kommunstyrelseordförande kan man känna sig väldigt ensam. På andra positioner finns det alltid någon att vända sig till och få hjälp och råd. Men som kommunstyrelseordförande är du själv den som folk vänder sig till. Man är inte bara ensam utan många gånger mer maktlös än folk tror. Det är många viljor som skall förenas och många hänsyn att tas. Det är detta som är demokrati.

Regeringen fattar allt fler beslut som kommunerna blir påtvingade. En växande EU-lagstiftning berör ofta också våra kommuner. Är det kommunala självstyret hotat?

– Jag är rädd för det. Jag har alltid vurmat för det kommunala självstyret. Jag är djupt oroad när vi hör, inte minst nu på senare tid, att borgerligheten tycker att det ska förstatligas och det ska förstatligas. Hade förslagen kommit från Socialdemokraterna, hade det hetat att vi vill socialisera. Nu är det borgerligheten som vill socialisera.

Är inte statlig styrning en förutsättning för likvärdighet?

– Jag tror inte på att allt ska styras av en hand långt där uppe. Kommunala självstyret är ju grundbulten för svensk demokrati. Och den måste vi vara jätterädda om. Att det sedan finns statlig styrning på olika områden, det är en sak. Det är inget konstigt. Men det som är oroväckande är att staten fattar beslut om att kommunerna skall göra si eller så – utan att skicka med pengar för vad det skulle kosta. Där bryter staten mot finansieringsprincipen. Detta är jäkligt irriterande. Vi måste kämpa och strida både för det kommunala självstyret men också för demokratin i Sverige.

Alla små kommuner har några gemensamma drag, till exempel en åldrande befolkning och en minskande befolkning. Vad ska den lilla småstaden göra åt detta?

– Hade jag haft hela svaret på den frågan, hade jag fått Nobelpriset. Framför allt viktigt med god samhällsservice och ett varierat bostadsbestånd, så att alla kan hitta den bostad som passar bäst, från villor till lägenheter.

Vad är det för fel i vår samhällsstruktur, som gör att vi har byggt upp enorma underhållsskulder inom väsentliga infrastrukturområden som järnvägar, vägar, VA-systemet och kommunala bostadsbolag?

– Jag väljer att använda ordet underhållsbehov. Jag kan ju hålla mig till Köping. Och det har jag ju sagt hur många gånger som helst. Vi har helt enkelt inte haft möjlighet att avsätta så mycket som skulle behövas för fastighetsunderhåll. Jag har verkligen kämpat för att vi skall få loss mer pengar till fastighetsunderhåll. 85–90 procent av den kommunala budgeten går till skola, vård och omsorg. Det har, helt enkelt, saknats pengar för önskvärt underhåll av fastigheter, gator och vägar. Det ser likadant ut i många kommuner.

Varför blev du aldrig riksdagsledamot?

– Om man hamnar i riksdagen som enskild ledamot har man inte så mycket att säga till om, egentligen. Som kommunalråd är du mitt i verkligheten, mitt bland alla människor som påverkas av och har synpunkter på de kommunala besluten. Man har direktkontakt. Sedan har jag hela tiden trivts så bra i min roll som kommunalpolitiker. Samhället förändras. Det har varit nya utmaningar att ta itu med hela tiden. Jag är född rödhårig och småländska – då är man envis, ger inte upp så lätt.

Om du nu ändå tittar tillbaka på din långa politiska karriär, vilken alternativ karriär hade du kunnat tänka dig?

– Jag jobbade ju på drätselkontoret, så att jobba i kommunen var definitivt ett alternativ. Annars så kunde jag tänka mig serviceyrken av något slag. Att jag står i affär. Det kan jag mycket väl tänka mig. Serviceyrken, när man får träffa människor. Kommunalt arbete är också ett serviceyrke.

Din kärlek till Elvis Presley, hur uppstod den?

– Ja, det var länge sedan. Den kärleken uppstod redan när vi bodde i Gislaved. På den tiden skulle man hålla på Elvis eller Tommy Steele. För mig var det självklart att hålla på Elvis. På väg hem från skolan blev jag antastad av ett gäng som höll på Tommy. Min storebror kom förbi och räddade. Jag brukar skämtsamt säga att detta var enda gången han tagit mig i försvar. Senare var det samma rivalitet mellan dem som höll på Beatles och dem som höll på Rolling Stones. Jag höll på Rolling Stones. De var mer rebelliska, och det passade mig.

Du gillar korsord och brukar lösa korsordet i Magazin24. Vad tycker du om svårighetsgraden?

– Jag brukade tycka att det var enkelt. Men senaste året tycker jag att det har blivit svårare. Det gillar jag. Det skall inte vara för enkelt. Löser många korsord, det håller igång hjärnan.

Vad tror du om årets val?

– Jättespännande och jättenervöst. Jag kan inte sia hur det går. Det blir säkert väldigt jämnt igen. Självklart hoppas jag och jobbar för på socialdemokratiska segrar i alla tre val.

23 frågor till Elizabeth

1. Vem är du?
   – Samhällsengagerad. Omtänksam. Ärlig. Älskar min trädgård.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När det går bra för mina nära och kära och alla mår bra.
3. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Jag är väldigt tacksam över min uppväxt, med en familj som alltid har funnits där och stöttat. Föräldrar, bror, farmor och farfar. Och i vuxen ålder min man, Heinz.
4. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag skulle vilja lära mig att spela något instrument. Jag började en gång i musikskolan i Gislaved, där jag spelade blockflöjt. Men jag ville egentligen spela klarinett. Men då skulle jag vara tvungen att först spela blockflöjt en termin till. Det ville jag inte. Så då slutade jag spela.
5. Vilken människa i ditt liv har format dig mest till den du är idag?
   – Båda mina föräldrar. Att man ska göra rätt för sig. Att man ska vara ärlig och uppriktig. Att man ska hjälpa andra när man kan. Att över huvud taget vara en god medmänniska.
6. En lyx du unnar dig någon gång ibland?
   – Att plötligt och oplanerat beställa en resa.
7. Ett resmål du längtar till men ännu aldrig besökt?
   – Jag har alltid velat åka till Kina. En gång i tiden så drömde jag om att åka Transsibiriska järnvägen och sedan till Kina och se Kinesiska muren och Himmelska fridens torg.
8. Din favorit bland våra fyra årstider?
   – Våren, då allting börjar gro och längtan och hoppet växer.
9. Favoritfärg när du klär dig?
   – Ja, jag tycker mycket om gult. Färger över huvud taget. Jag klär mig sällan i svart eller grått.
10. Tre mänskliga egenskaper som du värdesätter hos andra?
    – Ärlighet, hjälpsamhet och uppriktighet.
11. Vem är bäst på att få dig att skratta?
    – Min man Heinz. Och Hasse och Tage.
12. En bok som betytt mycket för dig?
    – Jag läser böcker hela tiden. Skall jag nämna en bok får det bli Den stora gruvstrejken av Emile Zola. Vilhelm Mobergs böcker har också berört mig starkt.
13. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Jag skulle behöva vara lite tuffare och säga lite mer rakt ut vad jag tycker och tänker.
14. En okänd talang?
    – Jag kan vifta med ett öra i taget eller båda samtidigt och samtidigt prata.
15. Det bästa råd du någonsin fått?
    – Två, som jag har med mig hemifrån. Var dig själv och ärlighet varar längst.
16. En frestelse du inte kan motstå?
    – Lakrits, gärna salt. Och Ahlgrens bilar.
17. Om du visste att du inte kunde misslyckas, vad skulle du göra då?
    – Då skulle jag baka en toscakaka. För det har jag försökt och misslyckats med tre gånger. Sen gav jag upp.
18. Finns det något nej-beslut i ditt liv som du önskar hade varit ett ja?
    – Så här i efterhand så har jag funderat på varför jag sa nej varenda gång de ville nominera mig till riksdagen. Rondellen intill Ströbohög ville vi smycka med fontän och annat. Alla var inte förtjusta. Vi släppte frågan. Det ångrar jag.
19. Har du någon fobi?
    – Jag är lite flygrädd och ogillar skalbaggar. När jag sommarjobbade som trappstäderska och kom ner till källaren och skulle städa kraschade det under fötterna. Skalbaggar…
20. Ett språk du önskar att du kunde tala?
    – Franska. Läste franska i skolan. Förstår en del. Önskar jag kunde tala flytande.
21. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp
    – Vatten. Jag har alltid fem liter kranvatten i kylskåpet. Vatten är livets dryck. Måste vara kallt.
22. Om du mötte Gud på gatan – vad säger du då?
    – Då skulle jag be honom se till att det finns mat och mediciner åt alla barn i hela världen.
23. Din sista måltid i livet – vad vill du bli serverad?
    – Då väljer jag en plankstek. Den ska vara medium.