Simon siktar mot stjärnorna
Från Köping till scen, show och glamour.
Från Köping till scen, show och glamour.
Simon sjunger, dansar, spelar piano. Han är musikalartist med stora drömmar. Han har en mans kropp men kallar sig icke-binär. Han är lika hemma i sitt feminina jag – men framför allt är han människa. Han drömmer om West End och Broadway. Magazin24 har träffat köpingskillen Simon Deimel Lund.
Vi möts på Golden Hits på Kungsgatan i Stockholm, mötesplatsen som kombinerar middag och scenshow. Artisterna är också servitörer, publiken är en del av showen, framför allt med sång, i poplåtar vi alla kan och aldrig glömmer.
Vi möts efter lunch på Golden Hits, tar en kaffe och samtalar om Simons person, karriär och liv. Simon värvades till Golden Hits av Tess Merkel, tidigare sångerska i discogruppen Alcazar.
– Här har vi vår Elton John, sa Tess Merkel.
Nu har han arbetat här i två år. Simon är den mest framträdande artisten i showen, där han bland annat gör ett fantastiskt Elton John-medley och framför låtar av bland andra Beyoncé och Cher. I showen spelar Simon sitt alterego, Sussie-Jéanetté.
Den svenska Mellofinalen nyligen inleddes med att förra årets vinnare av Eurovision Song Contest, Nemo från Schweiz, sjöng sin vinnarlåt, The Code, som blandar pop med rap, opera och drum and bass.
I mars, när Simon befann sig i Köpenhamn, blev han uppringd av Edward af Sillén. Han berättade att Nemo ville ha en HBTQ-person som pianist i sitt nummer.
– Eftersom jag är icke-binär och en erfaren pianist blev jag tillfrågad om jag ville kompa Nemo. Det ville jag ju, så klart. En intressant upplevelse. Backstage var det en hektisk miljö med make-up-artister, stylister och teknikteam som arbetade i högt tempo. Jag älskade att få inblick i Mello-bubblan utan att tävla själv. Jag kom ett steg närmare min egen dröm att en dag få vara artist i tävlingen.
Simons föräldrar flyttade till Orust 1997 för att hitta jobb. Hans mamma, Monica, jobbade inom restaurangbranschen och bartenderyrket. Hans pappa, Göran, var guldsmed som senare startade ett företag inom relining och stambyten. Företaget blev mycket framgångsrikt. Simon föddes i Göteborg år 2000.
Föräldrarna skilde sig när Simon var tre år, och hans mamma flyttade då till Köping. Under hela sin uppväxt bodde Simon hos sin mamma i Köping, men han reste till Göteborg en helg i månaden för att träffa sin pappa, som bodde i Eriksberg på Hisingen.
Simon gick i S:t Olovsskolan, årskurs 1–5, och på Karlbergsskolan årskurs 6–9.
– En viktig person i min musikaliska utveckling var musikläraren Magdalena Jogevall på Karlbergsskolan. Hon såg min talang och lät mig framträda med solosång i skolan.
Han gick sedan på Carlforsska gymnasiet i Västerås, en musikestetisk linje med inriktning på musikal.
– På Carlforsska fick jag fördjupa mig i gehör, musiklära, noter och olika instrument.
Under mellanstadiet började Simon utsättas för mobbning. Eftersom han hade färgat hår, noggrant stylad frisyr och palestinasjal stack han ut i en stad där de flesta killar hade en mer ”grabbig” stil.
– Mina mobbare gav mig öknamnet ”Justin Bögbäver”, en elak omskrivning av Justin Bieber. På idrotten kunde andra killar tävla om vem som kunde kasta bollar hårdast på mig. Jag fick skydd av en syssling, som alltid försökte ställa sig framför mig.
När kom du till insikt att du är homosexuell?
– Det började jag förstå vid 15 års ålder. En kväll såg jag filmen Magic Mike med mina tjejkompisar. Den plötsliga insikten slog mig så starkt att jag sprang och låste in mig på toaletten. Många av mina vänner kom från en kristen bakgrund och de brukade träffas varje fredag på en ungdomsgård i Pingstkyrkan. Jag var rädd för att deras familjer skulle stöta bort mig om jag kom ut, men de var stöttande och accepterande.
Simon valde att komma ut genom att posta ett inlägg på Instagram med texten: ”People have many words that describe them. One of mine is gay.”
Han visade inlägget för sin mamma, gick in på sitt rum och väntade. Snart kom hon in, grät och kramade honom och sa ”Jag älskar dig för den du är”. Även hans mormor, Solveig, accepterade det utan problem – hennes enda fråga var: ”Hur gör man när man har sex?”
Efter att ha ”kommit ut” började Simon reflektera mer över sin könsidentitet. Han insåg att han hela sitt liv varit dragen till både maskulina och feminina uttryck.
– Min vän Beatriz hjälpte mig att förstå att jag inte behövde välja mellan att vara man eller kvinna. Jag trivs i min kropp som man, men älskar också att klä mig feminint, sminka mig och bära peruker. Jag identifierar mig som icke-binär och bryr mig inte om hur folk ser på mig. Jag ser mig som både man och kvinna, men framför allt som människa.
Icke-binär är ett svårt uttryck som många inte förstår. Vad betyder det?
– Jag får många frågor om vad det innebär att vara icke-binär, och jag förstår att det kan vara svårt för vissa att greppa. Icke-binär betyder också olika saker för olika personer, men för mig handlar det om frihet att uttrycka sig utan att begränsas av könsnormer.
Sång har alltid varit Simons starkaste uttrycksform.
– Jag stod på scen för första gången som fyraåring på en Finlandsfärja, där jag sjöng ”Give Me Your Love” av Fame från Melodifestivalen. Publiken älskade mig, och några damer gav mig till och med kontanter för att köpa något i taxfreeshopen.
Efter det började Simons mamma skicka honom till sångtävlingar över hela Sverige, bland annat till Öland, Dalarna och Göteborg. Han tävlade aktivt mellan 13 och 14 års ålder i tävlingar som:
• Stjärnskottet (en turnerande talangtävling)
• Stage Academy (en sångskola där finalister fick åka på träningsläger)
Simons go-to låt var ”Holding Out for a Hero” av Bonnie Tyler, men han sjöng också många låtar av Carola och Linda Bengtzing.
Simon lärde sig spela piano genom sin farmor, som hade en elorgel i sitt gästrum i Köping.
Efter skolan gick Simon ofta hem till farmor och farfar, Kerstin och Jarl, som bodde på Hagavägen.
– Där åt jag våfflor och spelade på elorgeln. På gymnasiet var piano mitt andrainstrument efter sång.
Simons skådespelarkarriär började när han var tio år gammal på Hagateatern i Köping. Hans första stora roll var Romeo i ”Romeo och Julia” – ironiskt nog mot sin dåvarande flickvän.
– Vi gjorde slut precis innan premiären, vilket gjorde föreställningen en aning stel.
Han spelade också en lärare i pjäsen ”Fyra vindars torg”, som framfördes på en teaterfestival efter ett års repetitioner.
Dansen kom in i Simons liv senare. Han tog sin första dansklass vid tio års ålder, men blev rädd och slutade efter några veckor. I högstadiet dansade han inför en skolmusikal och i gymnasiet på Carlforsska hade han två lektioner i veckan.
Efter studenten började Simon arbeta på McDonald’s i Köping, men flyttade snart till Göteborg för att plugga teater på Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke. Efter ett år sökte han utan familjens vetskap till musikalprogrammet på skolan, kom in och fullföljde sina studier där.
Under de tre åren i Göteborg tränade han intensivt i musikalutbildningen och utvecklade sin sceniska närvaro.
Simons pappa hoppades att han skulle ta över familjeföretaget, men Simon valde att följa sin egen dröm. Redan innan han examinerades fick han jobb på Golden Hits på Kungsgatan i Stockholm, vilket blev startskottet på hans artistkarriär.
– Efter att ha fått jobbet på Golden Hits började mitt nya liv som showartist. Jag älskar att att stå på scen, sjunga, dansa, skådespela. Jag älskar att möta publiken.
Nu har Simon arbetat på Golden Hits i två år. Han känner sig tacksam för allt han lärt sig, men känner att det är dags att gå vidare och växa som artist.
På sistone har han därför längtat till större produktioner.
– När jag fick chansen att söka till musikalen ”Och Julia” tog jag den direkt. Den sätts upp på Cirkus i Stockholm nästa år. Musikalen är en modern twist av Romeo och Julia, som tidigare satts upp på Broadway i New York, West End i London och i Australien. Jag skall spela en icke-binär karaktär som heter May.
Regissören Edward af Sillén såg Simon i föreställningen på Golden Hits och välkomnade honom att komma till audition.
– Det blev en audition i fyra omgångar. Efter två månaders väntan fick jag besked att jag fått rollen.
Vad hoppas du att din roll i ”Och Julia” skall leda till?
– Jag hoppas kunna utveckla min talang som skådespelare och musikalartist i en större produktion. Det skall bli inspirerande att få jobba med etablerade artister som Oscar Zia och Viktor Norén. Det skall också bli intressant att få vara del i en föreställning med stor HBTQ-representation.
Ditt liv om tio år?
– Då hoppas jag att jag blivit en en etablerad och omtyckt artist. Att jag haft flera huvudroller i olika musikaler. Att jag släppt egen musik och varit på flera turnéer. Att jag fått vara artist i Mello…och helst vinna, först den svenska finalen, sedan den internationella finalen.
Din drömroll?
– Min drömroll är huvudkaraktären i musikalen ”Everybody’s Talking About Jamie”, som handlar om en ung kille i en småstad, som vill bli dragqueen. Jag såg den svenska uppsättningen på Malmö Opera med min mamma 2023 och kände djup koppling till musikalens huvudperson.
Simon är övertygad om att hans framtid ligger på scenen, och att han bara är i början av sin resa. Simon känner att han lever sin dröm, men han har mycket kvar som han vill uppnå.
Inte lätt att vara HBTQ-person i små städer – vad vill du säga till dem som är det?
– Ja, små städer ligger ofta efter när det gäller tolerans och acceptans av HBTQ-personer. Jag tror att fördomarna kommer att öka innan toleransen börjar växa. Jag tror att synliga och öppna HBTQ-personer i media gör skillnad och påskyndar toleransen. I vissa sammanhang, till exempel Melodifestivalen, är HBTQ-representationen en självklar plattform. I andra sammanhang är den mer främmande.
Det finns ”Svensson-bögar” som ogillar Pride, som de menar förstärker bilden av bögar som exhibitionister. Hur ser du på det?
– Ja, vissa homosexuella i små städer väljer att leva mer diskret och ogillar Pride, som de känner förstärker stereotyper. Jag har respekt för deras val, men vill för egen del betona att det är viktigt att stå upp för hela HBTQ-rörelsen och visa på mångfalden.
Simon har över 25 tatueringar på sin kropp. Varje tatuering har sin egen betydelse.
Vilka tatueringar betyder mest?
– Mina tatuerade födelseår, ”1967” och ”1959”, min mammas och min pappas födelseår. En bild av min pappa och mig, när jag var liten, är också en betydelsefull tatuering. Jag måste också hedra min mamma och min mormor med varsin tatuering. Det har inte blivit av.
Varför alla dessa tatueringar, du som ändå har en stark identitet?
– Jag ser mina tatueringar som ett sätt att bära med mig mina minnen av händelser och människor som format mig till den jag är i dag.
Du är bara i början på din resa, på väg mot en större dröm. Beskriv den!?
– En av mina största drömmar är att få arbeta internationellt inom musikalvärlden. Jag ser West End i London och Broadway i New York som möjliga framtidsmål.
Han vet att det krävs hårt arbete, nätverkande och auditionträning, men han är beredd att satsa allt för att nå dit.
– Mitt mål är att göra avtryck, inte bara som musikalartist, utan också som en inspirationskälla för andra som känner sig annorlunda.
Simon ser sin resa som ett bevis på att drömmar kan bli verklighet, oavsett bakgrund eller utgångspunkt. Han hoppas att hans historia kan inspirera unga människor som känner sig utanför eller mobbade, HBTQ-personer som är osäkra på sin identitet och alla som drömmer om att arbeta med scenkonst men inte vet hur de ska börja.
Vad är ditt budskap till alla dem?
– Var dig själv. Strunta i vad andra tycker. Följ din passion och låt ingen sätta gränser för vad du kan bli.