Ångest är inte lösningen

”När man ser på hur barn’a växer opp och står i, kan man undra om de nånsin får det som vi, om det finns jobb, om det finns mat, om det är drägligt där de bor, finns det får och kor och vatten och luft. Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl. Men man hoppas att barn´a ändå får ett glas öl”.

I höstas var jag på bio och såg filmen om Hasse och Tage. Det var en film om vänskap. Om två klarsynta personer som till synes hade väldigt kul ihop, både privat och på jobbet.

Som också, med sin humor och sina låttexter, kunde sammanföra och ena ”folket”, oavsett om de stod till höger eller till vänster i olika politiska frågor.

Filmen lämnade mig med en mycket stark längtan. En längtan efter en enande smart och glad kraft, som har förmågan att gå hem i alla läger, i dagens polariserade samhälle.

En kraft som kan få oss att skratta med och åt varandra och våra beteenden men också få oss att bli mer handlingskraftiga.

Som pushar oss till att våra barn ska få det lika bra som vi.

För det finns något som grusar och överskuggar glädjen i mitt liv. Som jag är den första att erkänna att jag har svårt att skratta eller skämta om. Som snarare bidrar till ångest, oro och en klump i magen.

Oron över att vi inte lyckas minska de fossila utsläppen och begränsa den globala uppvärmningen i tid.

Och att våra barn kommer behöva anpassa sig efter ett besvärligt liv med höststormar och skyfall, milda regniga vintrar med översvämningar och jordskred och torra somrar med skogsbränder och vattenbrist.

Och jag har, ju mer jag har lärt mig om tillståndet på jorden, insett att läget är mycket allvarligt.

Det är en akut kris på riktigt. Och utvecklingen går tyvärr inte i rätt riktning. I en tid när alla borde dra i handbromsen bränner vi mer fossila bränslen än någonsin.

Den dystra insikten har dock inte bara fört med sig en oro, den har också bidragit till att jag blivit mer beslutsam. Jag ser numera på livet genom ett filter, där jag värderar allt jag gör utifrån hur det påverkar miljön och klimatet.

Filtret har gett mig en vilja att kämpa för att både kollektivet och politiken ska bidra till lösningar.

Filtret hjälper mig också att göra medvetna val i min vardag.

För sanningen är ju den att jag också har bidragit till att vi nu står inför en klimatkris. Hälften av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser har skett under min levnad. Skulle alla i världen leva som oss i Sverige skulle det behövas drygt fyra jordklot.

Jag kan därför inte bara luta mig tillbaka med gott samvete och hålla tummarna för att politiker, organisationer och företag ska komma till insikt och vips trolla fram radikala lösningar som minskar utsläppen av växthusgaser i tid, utan att jag behöver lyfta ett finger.

När mina barn har växt opp vill jag kunna se dem i ögonen och säga att jag baske mig gjorde det jag kunde.

Vi är många som har ett filter, som gör mycket i vår vardag, som försöker påverka på olika sätt.

Ingen kan vara perfekt eller 100 procent renlärig. Men inte mycket kommer hända om kriteriet är att bara den som gör alla rätt ska få lov att engagera sig, uttala sig eller försöka påverka andra.

Lösningen är dock inte att vi blir ett större gäng som går runt med oro och ångest.

Tvärtom, det är förmodligen rätt förödande.

Så vad är lösningen? Jo, att fler engagerar sig, blir mer handlingskraftiga och ställer sig frågan; vad kan jag göra annorlunda mot idag?

I hemmet, på arbetsplatsen, på fritiden, tillsammans med andra.

Fler som blir villiga att diskutera lösningar och som välkomnar ett öppet samtalsklimat om vilka åtgärder i vardagen som ger effekt.

Fler som ger sig den på att agera för minskad klimatpåverkan så att våra barn slipper sota för våra utsläpp.

Jag vet min roll. Vilken är din? Diskutera gärna med varandra.

Kanske över ett glas öl?

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.