Ensamhet som sjukdom – ideellt arbete som botemedel?

Ofrivillig ensamhet sägs vara den nya folksjukdomen. Problemet debatteras av läkare och psykologer i TV4:s morgonsoffa, dyker allt oftare upp i nyhetsflödet och har till och med fått en egen sida hos Vårdguiden.

Det är inte bara i Sverige debatten går varm. Storbritannien har till och med tillsatt en ensamhetsminister(!). Sedan förra året leder 44-åriga Mims Davies kampen mot folksjukdomen, som enligt en undersökning gjord av Röda Korset drabbat över nio miljoner britter.

Nästan ett helt Sverige, alltså. Inte undra på att Röda Korset beskriver situationen där som en ”ensamhetsepidemi”.

För tillfället skriver brittiska läkare ut ”sociala föreskrivningar” där patienter kan ordineras att prova volontär- eller trädgårdsarbete. Ensamhetsminister Davies tycker också att britterna bör lära av sydeuropéer och ta bättre hand om sina äldre släktingar. Fler lösningar lär dyka upp från brittiskt håll vad det lider, med tanke på att problemet tas på största allvar.

I Sverige finns också alarmerande siffror. När Statistiska Centralbyrån undersökte saken tidigare i år kom de fram till att fyra procent av landets befolkning är socialt isolerade.

Enligt samma SCB-undersökning saknar var femte svensk man en kompis.

För ett ögonblick trodde många att teknologi och de sociala medierna skulle kunna vara botemedlet med stort B, men sådana förhoppningar får vi nog lov att avskriva.

Internetstiftelsen har nyligen genomfört en kartläggning över ”svenskarna och internet 2019”. Där slår de fast att 74 procent av internetanvändarna inte finner tiden de spenderar på sociala medier meningsfull.

– Det är första gången vi ser att Facebook tappar i användare, säger Internetstiftelsens Måns Jonasson till Expressen.

Paradoxalt nog breder ensamhetsempidemin ut sig samtidigt som föreningslivet på många håll går på knäna.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att ”det är svårt att få folk att hjälpa till ideellt” eller ”ingen vill sätta sig i en styrelse”.

Många föreningar är i stort behov av ledare, kassörer, domare, materialförvaltare, suppleanter, funktionärer, sekreterare, valberedare och vänliga själar som ställer upp och står i kiosken.

För den som känner sig ensam kan det räcka med att kontakta en lokal förening och fråga ”finns det något jag kan hjälpa till med?”.

Arbetsinsatsen behöver inte vara överväldigande. En liten insats räcker gott för att känna att man gjort nytta. Det ger resultat (speciellt om man hjälper ungdomar) och en social gemenskap. Sen är det roligt också.

Nu är jag ingen läkare, men det är i alla fall vad jag skulle skriva ut.