Amerikanen mellan potthålen och politiken

”I’m goin’ to Wichita
Far from this opera forevermore
I’m gonna work the straw
Make the sweat drip out of every pore”.

Det finns en klar skillnad mellan den amerikanske indie-ikonen Jack White och Joshua Bender, gatu- och parkchef inom Köpings kommun.

White, han var uppenbarligen på väg till Wichita. Delstaten Kansas största stad, känd både för sin omfattande flygindustri och för bröderna Dan and Frank Carney, som grundade restaurangkedjan Pizza Hut i slutet av 50-talet.

Bender, han drog därifrån för mer än tjugo år sedan.

Oddsen för att han skulle hamna på Alvestboda Gård, 17 minuter med bil utanför Kolsva? Inte spelbart.

Men kärleken till det som kom att bli hustrun Camilla ledde honom till Sverige och Västmanland. Och ”Seven Nation Army”, White Stripes majestätiska superhit från 2004 (som textraden längst upp i den här artikeln kommer ifrån), den har faktiskt hittat hem till familjen Bender.

Jag var runt åtta när jag satt med min två år yngre kusin Steve i baksätet av vår bil. ”Du kommer att brinna i helvetet”, sa han plötsligt.

– En av mina döttrar håller på att lära sig att spela gitarr och jag visade henne introt härom dagen. Jag tror faktiskt att hon satte det. Men Wichita? Och USA. Nej, jag längtar inte dit. Mycket hände efter terrorattackerna 2001, även om samhället var splittrat redan när jag var liten.

Joshua Bender tar ett dramatiskt exempel, innan vi flyttar fokus till gatorna, parkerna och allt det andra han ägnar sig åt på dagarna på VME. Tusentals mil hemifrån den amerikanske mid-western.

– Jag var runt åtta när jag satt med min två år yngre kusin Steve i baksätet av vår bil. ”Du kommer att brinna i helvetet”, sa han plötsligt. För att jag tillhörde en annan kyrka än honom. Han befann sig i en helt annan bubbla än jag och det är klart: Bland 330 miljoner människor blir det en del bubblor.

Så sent som för ett par veckor sedan gjorde han ett försök att ta sig in i en igen. Den gången i Colorado, för att hälsa på just kusinen och hans familj. Men flyget blev inställt.

Och när Joshua ville testa igen hade biljetterna skjutit i höjden, som en följd av de brant stigande bränslepriserna. I sin tur ett resultat av den minst sagt volatila oljemarknaden i samband med konflikten kring Hormuzsundet.

Politiken prioriterar och beslutar. Vi verkställer.

– 50 000 kronor för hela familjen blev 75 000. Det fungerar inte. Jag jobbar ju kommunalt, säger Joshua Bender och skrattar.

Därmed får vi en passande övergång till jobbet på VME. Tio personer med Joshua Bender inkluderad jobbar på gatu- och parkavdelningen på Nibblesbackevägen. Ytterligare 35 ute i driften, med Sjötullsvägen som hemmaplan.

Uppgift: Sköta stora delar av samhällsservicen i Köping, Kolsva och Munktorp.

– Kommunens vaktmästare, kan man säga. Vår uppgift är att hålla gatorna och parkerna fina. Det kan innebära allt ifrån att ta hand om inrapporterade potthål till att placera ut nödvändiga farthinder. Politiken prioriterar och beslutar. Vi verkställer.

För 2026 ligger investeringsbudgeten för just gator och parker inom Köpings kommun på 32 miljoner kronor. I storleksordning är renoveringen av dammbron i Gamla stan den mest kostsamma och beräknas landa kring åtta miljoner kronor.

Tyvärr har nog många föreställningen att vi är tröga och fyrkantiga och att vi tar tid på oss innan vi gör något

Därefter, ny beläggning på Stora gatan (flera etapper, där den första beräknas kosta drygt 5,2 miljoner kronor), upprustningen av Hagens IP i Kolsva (3,5 miljoner kronor), asfaltering av sex centrala gator i Köping (tre miljoner kronor) samt lekplatserna på Hammarvägen i Kolsva (2,2 miljoner kronor) och Rinken i Munktorp (två miljoner kronor).

Det är topp fem-projekten just nu, där sluttiden kommer att variera. Vissa förväntas gå i mål enligt plan. Andra kan behöva sättas på vänt, till förmån för annat.

– Räcker budgeten för att ha den standard vi tycker att vi vill ha? Det är en bra fråga, där svaret är att resultatet blir utefter det politikerna har beslutat. Och där tycker jag att vi är effektiva. Tittar vi på hur nöjda invånarna är, till exempel med vägarna inom kommunen, ligger vi strax under rikssnittet, men ändå på en nivå som jag skulle säga är medelgod.

Ett viktigt arbete för att hålla nivån är, menar Joshua Bender, att inventera oftare. Att se över sitt hus kontinuerligt och därmed undvika stora överraskningar.

Det sker numera årligen, istället för som tidigare, med längre mellanrum. En annan nyckel är kontakten med kommuninvånarna.

– Vi får rätt mycket samtal och de flesta tycker jag är rätt adresserade. Förr hamnade vi lätt i limbo mellan att ” då får du ta kontakt med kommunen” och ”då får du ta kontakt med polisen”. De hänvisade till oss och vi till dem. Nu samarbetar vi mycket bättre med varandra, vilket gör att rätt ärenden hamnar på rätt ställe.

Vad vill människor när de ringer till er?

– Allt mellan himmel och jord, men väldigt mycket är trafikrelaterat. Att det körs för fort, eller är för bullrigt någonstans. Ibland hör någon av sig med mer specifika frågor.

Som?

– Människor med mer…egenintressen. Som vill att vi hjälper just dem. Vitt skilda saker.

Och då säger ni ”nej”? Innan jag åkte hit träffade jag en person som menade att de allra flesta kommunala tjänstemän har ”nej” som förprogrammerat svar.

– Mm. Tyvärr har nog många föreställningen att vi är tröga och fyrkantiga och att vi tar tid på oss innan vi gör något. Själv har jag varit en ”fet kommunanställd, som inte orkat lyfta på baken för att hjälpa till”.

Du är inte jättefet? 

– 74 kilo, så, nä. Men den där bilden. Den vill vi förstås inte ha. Även om vi ju har lagar och regler att förhålla oss till behöver vi bli bättre på att kommunicera rätt och ödmjukt. Människor behöver känna att vi vill hjälpa till om det bara finns utrymme för det.

Arbetet ni gör kräver en ganska bred kompetens?

– Ja, det måste jag säga. Ganska många som anställs hos oss kommer in med ganska specifika kunskaper, men behöver bredda sig. Vi spänner över rätt stora områden.

Och du är chef. Vilken stil har du?

– Jag försöker att vara genuin och drivs av att medarbetarna ska känna sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta. Min dörr lämnar jag oftast öppen och jag förlitar mig starkt på min personal.

Har du haft några duster genom åren?

– Det kan jag ha haft, men inga större. Jag tror och hoppas att de flesta tycker att jag är ganska hygglig. Och jag gillar uttrycket ”arbetsosams”. Att man kan och får vara oense, men att man ändå drar åt samma håll. Jag tror att uttrycket kommer från Försvarsmakten.

Hur är du rent tekniskt? Kan du fylla igen ett potthål om du måste?

Jag gillar uttrycket ”arbetsosams”. Att man kan och får vara oense, men att man ändå drar åt samma håll.

– Oj, nej, det tror jag faktiskt inte. Jag har byggt broar och tunnlar och hus och jag tror nog att min hustru tycker att jag är ganska händig, men ett potthål. Det krävs erfarenhet för att det ska bli bra, och jag har ingen eftersom jag aldrig arbetat med just asfalt.

På väg till Wichita? Lyssna här:

Av en total underhållsbudget på närmare 200 miljoner kronor har vi redan nämnt siffran 32 miljoner, som alltså är det som Joshua Bender och hans personal har att förhålla sig till under det här året.

Hittills har ungefär fem miljoner gått åt. I den ekonomiska kontexten sticker inte Joshua Bender under stol med att arbetet med att minska kostnaderna pågår hela tiden och att han själv behöver hitta poster som kan krympa.

– Allt har ju ett pris och allt behöver prioriteras. I det kommer vi med rekommendationer, som alltid behöver ställas i proportion till hur det påverkar människorna ute i kommunen. Och Köping ska ju växa och då gäller det att inte tappa farten. Å andra sidan: Allt vi bygger behöver vi också underhålla.

Näst sista frågan: Är du kvar här om tio år?

– Det tror jag. Jag trivs väldigt bra. Ska jag någon annanstans är det för att någon tycker att jag är kvalificerad för det. Just nu är jag en ödmjuk kommunanställd. En mellanchef som inte har ett behov av att synas, om du förstår hur jag menar.

Ja. Och till Wichita vill du inte?

– Nej. Jag trivs väldigt bra i vår egen lilla bubbla i Sverige. Det är där vi hör hemma.

Fakta/Det här är Joshua Bender

Ålder: 47 år.

Från: Wichita, Kansas, USA.

Bor: Utanför Kolsva.

Familj: Fru och tre barn, plus kaniner, höns, katter och en hamster.

Är: Gatu- och parkchef på Västra Mälardalens Energi & Miljö AB.

Intressen: Familjen och skidåkning.

Saknar hemifrån USA: ”Min pappa och min syster”.

En bra väg: ”Leder någonstans intressant”.

Kaffe: ”Gärna med mjölk. Ett måttligt antal koppar, men aldrig efter lunch, för då sover jag inte bra”.

Dagens klädsel: ”Blå skjorta, som är en present jag fått av min fru. Kavaj från second hand. Blommig blå slips från en butik i Köping. Jeans med blixtlås, ett par illgröna strumpor med ketchupflaskor. På det, ett par svarta lågskor”.

Aktieinnehav: ”Ja, jag föredrar det framför fonder. Äger ett femtontal bolag”.

Om Rubiks kub, på skrivbordet på kontoret: ”Den är mest för när barnen kommer och hälsar på. Jag är inte jättebra på den. Robert Johansson, däremot. En kollega. Han fixar den under 30 sekunder.