Sängmästaren på Hästens
På jakt efter den absoluta kvaliteten.
På jakt efter den absoluta kvaliteten.
I mer än tjugo år har David Forsberg byggt Hästens mest exklusiva sängar, med tålamod, precision och samma vilja att utvecklas och bli bättre, som en gång drev honom på basketplanen.
Det svåraste syns inte alltid. När David får frågan vilket arbetsmoment som kräver störst hantverksskicklighet är det inte lädret, de dekorativa möbelspikarna eller de synliga detaljerna han först tänker på. Det är resårerna inne i sängen.
– Där finns ett arbete som kräver känsla. Erfarenheten sitter i händerna, i minnet av hur materialet betedde sig förra gången och hur det färdiga resultatet blev. Man känner av hur man gjorde sist för att det blev bra och sedan spinner man vidare på det.
Till slut kommer arbetet att döljas av andra lager. Kunden ser det inte. Men David vet vad som finns där och hur det är gjort.
– Det säger kanske något om mitt förhållande till yrket. Det som ska bli rätt måste bli rätt också när ingen annan ser det.
David är 43 år och köpingsbo sedan födseln. Han växte upp i Skogslund, där föräldrarna fortfarande bor. Skolgången gick via Nibbleskolan och Scheeleskolan till naturvetenskaplig inriktning på Ullvigymnasiet.
Hemma fanns musiken. Båda föräldrarna var musiklärare och pappa Michael var rektor på Kulturskolan. Mamma Cornelia var pianolärare.
Men när David tänker tillbaka på ungdomsåren är det framför allt idrotten som han minns. Först bordtennis, sedan alltmer basket. Träningarna, matcherna och laget kom att styra mycket av tillvaron.
– Det var mer fritidsintressena som styrde vad man tänkte på då.
David spelade i Köpings GIF och tog sig in i A-laget. Åke Bärlin var en av tränarna. Tomas Bandh fanns bland spelarna när David började.
Hur bra var du själv?
– I bordtennisen var jag aldrig på SM-nivå, men framgångsrik på regionnivå, berättar David. Basketen gick bättre. Där höll jag under en längre tid en nivå som räckte för spel i division 1.
När Köping GIF åkte ur division 1 följde en besvärligare period för basketen i Köping. Spelare flyttade, andra slutade och en generationsväxling pågick. Davids intresse fanns ändå kvar, också efter gymnasiet.
Nu behövde han hitta ett arbete som gick att förena med basketen. Träningarna låg på kvällarna. Alltså ville han arbeta dagtid. Det var så Hästens kom in i bilden.
– Jag kände förstås till företaget. Men några förkunskaper i sängtillverkning hade jag förstås inte. Bakom mig hade jag naturlinjen på Ullvigymnasiet och några sommarjobb, utan erfarenhet av industri eller montering.
Något arbetsprov blev det inte heller. Han träffade den dåvarande produktionschefen, gick en runda genom fabriken och fick höra vad som gjordes på de olika avdelningarna. Sedan var beskedet:
– Kom och börja arbeta på måndag.
Året var 2004. David började på bäddmadrassavdelningen.
– Här fick jag lära mig allt på plats. Hade man en hantverkarbakgrund kan det kanske ha varit en fördel, men det hade inte jag.
Arbetet handlade bland annat om att fördela taglet i bäddmadrasserna. Ett arbetslag stod runt ett bord och arbetade ut materialet med händerna. När en madrass var färdig gick den vidare till maskinen. Sedan började arbetet med nästa.
David beskriver arbetet utan stora ord. Men där började den förtrogenhet med material och arbetsmoment som efter hand skulle bli hans yrkeskunnande och yrkesstolthet.
Under de första åren fick han också prova andra avdelningar. Efter tre–fyra år kom han till Vividusavdelningen med de dyraste och exklusivaste sängarna. Där har han stannat sedan dess och utvecklat sin hantverksskicklighet till mästerskap. I dag är han en äkta sängmästare.

Vad är det som gör dig skicklig i jobbet?
– Den frågan är betydligt svårare att besvara än en fråga om hur en säng är uppbyggd. Men jag är noggrann, har ansvarskänsla och tålamod.
Efter en stund lägger han till handlaget. Förmågan att arbeta med händerna, att klara sådant som är smått, tidskrävande och fullt av detaljer.
– Jag har utvecklat handlag för pillgöra. Och det är ganska mycket detaljer som vi håller på med.
I dag arbetar avdelningen med både Grand Vividus och Vividus. Ofta följer en person en säng genom arbetet vid stationen, från början till slut.
Det är en del av förklaringen till arbetsglädjen, tror David. Han gör sitt arbete och får se resultatet växa fram. Sängen skickas inte bara vidare efter ett enskilt moment.
– Det blir lite mer personligt. Man känner en viss stolthet när man har klarat av att göra en hel lyxsäng.
Han säger inte att varje arbetsdag går felfritt. Misstag förekommer. Ibland behöver något göras om.
Men när sängen är färdig och godkänd ska den vara något de kan stå för.
– När vi väl är klara med en produkt är vi stolta över den.
Varifrån kommer den inställningen?
– Det började med basketen. Där försökte jag alltid att göra mitt bästa på planen. Samma vilja följde mig in i arbetslivet: att lyckas väl med det jag gör och att hela tiden utvecklas. Det behöver inte handla om något dramatiskt steg. Snarare om att undvika misstag och göra varje moment lite bättre än jag gjorde i går.
När han ska förklara det närmare blir jämförelsen musikalisk.
– Den som spelar klassiskt piano vill väl inte spela sämre och sämre? Man vill bli bättre och göra färre misstag än förra gången man spelade.
Självkritiken kan hjälpa till, resonerar David. Men också den måste ha sina gränser.
– Det är lätt att vara alltför självkritisk också.
En Grand Vividus börjar, för Davids del, med en träram från ett svenskt snickeri. Redan innan ramen når hans arbetsplats har andra människor lagt ner arbete på den.
Därför är han noga med hur tillverkningstiden beskrivs. Tiden vid hans station är en sak. Alla arbetstimmar som tillsammans krävs för den färdiga sängen är något annat. Den sammanlagda arbetetstiden för en Grand Vividus är 600 timmar.

Först kontrolleras ramen. Den ska uppfylla kraven innan arbetet fortsätter. Grand Vividus har också ett särskilt underrede med integrerade ben, ett podium som skickas för högglanslackering.
Lackeraren finns i Valskog. Podiet återvänder senare och monteras när sängen nästan är färdig.
David börjar med insidan av ramen. Den kläs med en linmatta. Därefter monteras det första resårsystemet, ett så kallat bonnellsystem. Fjädrarna knyts samman.
Sedan följer fler lager med lin och ytterligare ett resårlager, pocketresårerna.
Han räknar upp momenten i den ordning händerna känner dem. Varje del måste fungera tillsammans med nästa.
När insidan är klar fortsätter arbetet med utsidan. Nubuckläder, präglat med Hästens rutor, limmas runt ramen. Därefter byggs utsidan vidare med fler läderdetaljer.
Men innan David kan montera dem har kollegorna på läderavdelningen redan lagt ner ett omfattande arbete.
Stora hudar har blivit tillskurna delar. Kanterna behöver bearbetas och målas i rätt kulör. Sömmar ska på plats, ytor poleras och detaljer förberedas.
– De lägger ner ett enormt arbete på det.
På vissa delar används dekorativa möbelspikar. Andra detaljer, bland annat hörn och handtag, tillverkas av stingrockeskinn med dess särskilda struktur.

Allt ska fogas samman till en helhet. Materialen är förberedda, men resultatet beror också på den som monterar dem.
En rad möbelspikar kan låta som en enkel sak. Tills raden ska bli alldeles rak.
– Då gäller det att vara fokuserad och vilja få det så bra det bara går. Man nöjer sig inte förrän det blir perfekt.
Till sängens underdel hör en madrass som tillverkas för just den. David kan också det arbetet och hjälper till på madrassavdelningen när det behövs.
Delarna hör ihop och hålls samman genom processen.
Före leverans ställs hela sängen upp på avdelningen, med madrass och bäddmadrass. Allt ska kontrolleras och godkännas. Sedan återstår packningen, även den för hand. Sängens delar placeras i stora träkistor för transporten vidare till kunden.

Från träramen som kommer in till kistorna som lämnar fabriken finns en följd av människor och arbetsmoment. David är en del av den kedjan, med ansvar för att hans del håller hela vägen.
Sängarna på Vividus-avdelningen byggs mot beställning. Arbetsbelastningen skiftar. Enligt Davids erfarenhet brukar det bli mer att göra under hösten och vintern, medan vår och sommar kan vara lugnare.
– Under vissa perioder har beställningslistan varit fylld ett halvår framåt. Andra gånger har väntan varit kortare.
För David innebär det att takten kan variera, men kravet på det färdiga arbetet finns kvar.
Efter mer än tjugo år på samma företag är det naturligt att fråga om han aldrig har velat göra något annat.
– Jo, tankarna har funnits. Men jag har ingen annan yrkesutbildning att falla tillbaka på och framför allt finns det så mycket jag uppskattar där jag är på Hästens i dag. Arbetstiderna. Kollegorna. Sammanhållningen. Vi trivs med varandra, jobbar bra ihop och kommer bra överens. Jag får stor uppskattning för mitt arbete från min arbetsgivare.

Någon självklar längtan efter att ”göra karriär” och bli produktionschef har han inte heller. David är osäker på om den rollen skulle passa honom.
Det han kan beskriva med säkerhet är arbetet framför honom. Hur ramen ska kontrolleras, resårerna byggas och lädret monteras. Hur en detalj ska kännas och hur en linje ska se ut.
När uppskattande omdömen om hans insats kommer på tal blir han åter försiktig.
– Det är väldigt smickrande att höra. Men det är svårt för mig att svara på varför jag anses vara en duktig sängbyggare.
Till slut återkommer han till samma sak som tidigare: en strävan att bli bättre och göra ett bättre arbete varje dag.
Dagtidsjobbet som skulle ge plats åt kvällarnas basket blev ett yrke. Under åren har handlaget vuxit fram, tillsammans med tålamodet och blicken för detaljerna.
Var i kroppen är du trött när du går hem?
– Det är händerna som arbetar, men hela kroppen deltar. Vissa dagar känns det i armarna, andra dagar i ryggen. De tunga lyften är inte så många under en vecka. Men de som behöver göras kan vara ordentligt tunga.
När är arbetsglädjen som störst?
– Den är som störst när sängen är klar. När alla momenten har fått ta sin tid, när det som syns och det som döljs är färdigt. Då finns ett resultat att granska och ett arbete att känna stolthet över.
Sedan väntar nästa ram och början på en ny Grand Vividus.