Evig kärlek, finns den?

Alla hjärtans dag närmar sig med stormsteg och i och med det bestämdes det att jag ska skriva en krönika om kärlek. Det är lite oklart hur det gick till, men nu sitter jag här och funderar på det där med kärlek. 

Kärlek som är i fokus i musik, filmer och konst. Kärlek som är en självklar del av våra liv från det att vi är små. Kärlek som kan få fram både de bästa och de värsta sidorna hos människor.

För väldigt många är evig kärlek målet, men finns den? Och nu syftar jag på en kärleksrelation. Är det möjligt att älska någon resten av sitt liv?

Jag är egentligen helt fel person att skriva en krönika som denna, då jag med handen på hjärtat kan medge att jag aldrig har älskat en partner av rätt orsaker. 

För något har jag insett under mina 28 år här på jorden, och det är att man aldrig kan bygga ett förhållande på enbart passion och kärleksrus. 

Det som krävs är en grundläggande vänskap, att kunna se bortom kärleksskimret och acceptera alla sidor hos en person. Att vara kär i sin bästa vän. Först då tror jag att man har chansen att hålla i det långa loppet.

En annan otroligt viktig faktor tror jag är att man kämpar för varandra. Att man ser varandra och bekräftar varandra. För alla relationer kräver underhåll, det kommer man inte ifrån vare sig det rör sig om en partner eller en långväga vän.

Personligen har jag svårt att tro på livslång kärlek, fast å andra sidan har jag nog aldrig gett det en ärlig chans. 

Väldigt ofta, speciellt när man är ung, är det lätt hänt att man börjar definieras som person av det förhållande man är i. Istället för att vara ett jag blir man någons flickvän eller pojkvän, det är något som skrämmer mig.

Men, måste kärlek vara för evigt för att vara sann? En kort relation betyder inte mindre än en lång, bara den är äkta och lockar fram det bästa hos de som är inblandade. 

För helt ärligt, många relationer har passerat sitt bäst-före-datum för längesen och det enda som händer är att två personer som en gång älskade varandra istället bryter ner varandra.