Lugnet före nästa storm

Den har skadat och förvrängt vår världsbild. Du och jag anar att vi som levt i tidevarvet innan det här skedet, aldrig riktigt kommer att känna oss hemma igen.

Nu i de sista pustarna av stormen, när vi kan ana ett lugn, då hoppas du och jag att det ska sluta yra och döda, när vi börjar fantisera om att drömma igen – då kommer nästa storm.

Vi hukar för den och dess enorma kraft men vi kan inte undgå att den når oss. Den letar upp oss var vi än gömmer oss, tränger in i dig och mig fylld av omänskligt lidande och doft av skräck.

Vi kan nästan höra ljudet av tunga fordon på asfalterade vägar, detonationer och rop, fast TVn är avstängd och vi dammsuger med öronen fyllda av Sting.

Våra känslor rörs av känslor som färdas med stormen mot oss, känslor av rädsla, obeskrivlig orättvisa och obegriplighet.

Du och jag rörs också av modet som sveper runt i stormen, mod och vilja hos vanliga människor som du och jag, i sina hus och lägenheter med katter, hundar, barn, potatispannkakor och vardagsskit.

Stormen ökar i kraft och bär med sig ett avgrundsdjupt mörker. Hotet av massförstörelsevapen och oberäknelighet far mot oss så hårt att vi tappar andan du och jag. Stormens ursprung är ett enormt tryck, lågt eller högt, över ett väldigt land fyllt av andra vanliga människor som du och jag med jobb och morgontrötta, mysiga barn.

Landet styrs av en man som med sitt maktbegär och sin förmåga att implementera sin förvrängda världsbild på människor, lyckas slita dem från sina barns varma kinder.

De lämnar sina köksbänkar där de kanske skär korv till solyankasoppa för att jaga efter någon annans galna drömmar. De kanske måste döda andra människor som du och jag, precis när de står och lagar vareniki eller kanske kyckling Kiev.

En besatt man och hans entourage av andra galna män som besitter rikedomar som av dig och mig kan tyckas oändliga men de trånar ändå efter mer makt och storhet.

Vi försöker förstå och resonera, stänga av och dra in, påverka, förbjuda och fördöma.

Ingen kan säga att vi inte bjuder till. Det gick så långt att vi till och med erbjuder familjerna med hundar och katter som lagar nalisniki, eller något annat till efterrätt, vapen att skjuta på de duperade, vilsna eller kanske övertygade men som alla saknar sina barn och börjar undra vad de gör där i ett land med en befolkning som inte alls vill bli befriade.

”Undsatta från vad?” Undrar båda när de stirrar på varandra. Den ena i en stridsvagn med dragna vapen och den andra med mammakläder över den gravida magen och kasse i handen med mjölk, bröd och lite frukt från snabbköpet, framför järnberget som hotar att krossa henne och familjens ofödda barn.

I nästa kvarter har bryggaren just slutat tillverka handsprit. Det var ett sätt att hjälpa till att häva storm nummer ett som hotade bryggeriet och tvingade så många till det omätligt omänskliga att låta sin älskade mamma, make, farmor dö en ångestladdad död ensam.

Nu bjuder bryggaren in sina vänner och folk från trakten att tillverka molotovcocktails iförda munskydd. De ska bromsa storm nummer två med ett dödligt vindskydd. Från nöje till skydd till död. Bryggaren har upplevt stora omställningar i sin verksamhet under de senaste åren.

Den modige mannen i T-shirten som gått från TVstjärna till ledarskap och till hjälte har också varit med om mycket de senaste åren. Han som också har rika vänner och ett inte helt obefläckat förflutet verkar ha sitt folks bästa i tankarna. Men han ber oss runt omkring om det omöjliga: Att utmana hans fiende, med den förvridna världsbilden, genom att slåss för mamman som ska laga efterrätt.

Vi som står utanför och tittar på hans T-shirts i rutan känner, fast den starka vinden skär genom oss och vår chimär, att det skulle skapa en orkan värre än någon vi någonsin sett.

Det skulle för alltid beröva oss våra barns mjuka kinder och tryggheten i att hålla mammas hand när hon dör. Vi låter hans tröja bli fläckad av blod så att vi inte blåser bort.

Västvindarna har provocerat Ostvindarna trots att kylan ska ha gått ur marken för flera decennier sedan, åtminstone på kartan. I nederbörden av information och löften under eoner av tid- från välden där furstar och kejsarinnor älskade och högg med svärd oavsett vindriktning som det tycks bara för nöjes skull till informationsflöden via sociala medier och cyberattacker har terra firma förvandlats till kvicklera.

Folket som flyttat, flyttats och huggit, huggits och älskat, älskats utnyttjat, utnyttjats är splittrade och enade i tron på löften och hunger efter lugn men också makt och ägodelar.

Mannen med maktbegäret och den skeva verklighetsuppfattningen tar fäste i leran. Han och hans följe skrockar och frossar i skräcken de ser i dina och mina ögon. För där de står, i stormens öga, är det lugnt.

Nu tar det i så hårt i byarna att du och jag skakar och kan knappt stå raka och våra ansiktsuttryck suddas ut av kraften i blåsten. Vi är svaga efter första stormen och febern driver i våra kroppar och våra lungor kämpar efter luft.

Du tar min hand.  Din hand är kall och jag vill knappt hålla den med min febriga. Beröringen är så främmande nu efter den första stormen. Men ju längre jag håller desto varmare blir din hand och din svala kraft förs över i min febriga kropp. Vi flyttar oss närmare varandra och står snart tätt, tätt.

Du viskar, utan munskydd: ”Alla vet att ryssarna älskar sina barn också”.

Fast jag vet det, du vet och alla vet, är jag rädd. Rädd för gärningarna en man och hans närmaste krets är beredda att utföra för att inte förlora ansiktet.

Jag säger högt med min hesa röst ur inflammerade lungor:
”Förlora ansiktet inför vem?”

Lena Ryberg-Ericsson