Ultralöparens tips till nybörjaren: ”Bli inte så trött”

Varje onsdagsmorgon samlas en grupp löpare vid den klassiska KIS-stugan i Köping.

05.00, på minuten, sticker de iväg. Slingan, den är ungefär en mil och för 39-årige Fredrik Häggkvist betyder det – kortdistans.

Till vardags är det betydligt längre sträckor som gäller för kungsöraren, i dag Köpingsbon och byggläraren på Ullvigymnasiet.

– Ultra Trail du Mont Blanc i Chamonix är det längsta hittills. 174 kilometer och 10 000 höjdmeter. Man behöver liksom gå brant uppför under flera timmar, även om utförslöpningarna är det som är jobbigast. Totalt tog det mig 39 timmar att komma runt.

39 timmar. Nästan som den lagstadgade arbetstiden per vecka i Sverige. Utan kaffepaus och sömn.

Det finns förstås många frågor. Den kanske enklaste: Varför?

– Flera saker. Det mentala är en. Du behöver jobba mycket med dina tankar när du springer långt, för det kan hända så mycket längs vägen. Jag gillar den utmaningen. När allt flyter på tycker jag att det är otroligt häftigt att springa på nätterna. När det är mörkt och jag är helt ensam i skogen. Det är tungt och det är svårt att springa snabbt med pannlampa, men när morgonsolen går upp och du är ute i ljuset igen. Sjukt härlig känsla.

Fredrik Häggkvist har sprungit på allvar sedan 2020. Året innan gjorde han en svensk klassiker och även Vasaloppstrippeln, så en viss grundträning fanns redan då.

Men det var först när han flyttade hem från snickarjobbet i Stockholm som löpträningen blev mer systematisk.

När det inte är tävlingsperiod innebär det mellan tio till 13 mil i veckan.  När han förbereder sig för lopp drar han ned omfattningen till runt sju till tio mil.

Dessutom skickar han in så kallade tröskelpass i den totala dosen, där han försöker ligga precis på gränsen för mjölksyra.

När morgonsolen går upp och du är ute i ljuset igen. Sjukt härlig känsla.

Terrängen är inte det viktigaste. Fredrik springer både på löpbandet hemma och i de kända spåren runt omkring i kommunen. Inför långloppen brukar han vilja vänja fötterna vid rötter. Då blir det mycket skog.

Hade han trott att det skulle bli såhär? Att nöta mil efter mil och utsätta sig för de extrema påfrestningarna loppen han sprungit och vill fortsätta att springa innebär.

Ut på morgonen, även om huvudet säger ifrån och kroppen protesterar. En monotoni, som kräver en extrem disciplin.

–  Jag känner att, jag vill ju utmana mig själv. Jag sprang Ultravasan 2019 och den är på nio mil. Sedan såg jag en Youtube-video från ”Kullamannen” nere i Skåne (16 mil) och kände att ”fan, det där vore häftigt”. Nu har jag varit med fem år i rad. Så man flyttar liksom fram gränserna.

Att ta sig dit han är idag, det har givetvis tagit sin tid och krävt en viss mängd löpning. Eller, fel. En stor mängd löpning.

Men mycket, menar han, handlar också om hur man springer. Man behöver inte dö på kuppen, menar Fredrik Häggkvist.

– Jag har alltid gillat att träna och löpningen har varit enkel att ta till. Men jag kommer från hockeyn och fotbollen och där skulle man ju typ spy efter varje pass. Det var mördarbackar och intervaller och det mesta handlade om att ta ut sig totalt. Det tror jag får många att inte gilla löpning.

Hur borde det vara?

– Ta det lite lugnt. Det är viktigt att ha en bra känsla, framförallt om du är nybörjare. Du ska inte vara för trött när du kommer i mål, för då har du kört för hårt. Håll i kontinuiteten och öka längden successivt. Det är då det blir bra, säger Fredrik Häggkvist.

För tillfället faktiskt inte i träning. En ond vad gör att behövt vila. Men de höga målen kvarstår.

Årets stora mål är Valencia maraton i början av december. Förhoppningen, det är att ta sig under 2.45.

För att fixa det? Kepsen bak och fram, glasögonen på. Och så bara löpa.

Fakta/Fredrik Häggkvists längsta lopp

Ultra-Trail du Mont-Blanc – Chamonix, Frankrike – 174 km Kullamannen 100 Miles – Mölle, Sverige – ca 160 km
Ultravasan 90 – Sälen–Mora, Sverige – 90 km